Syoguiden - Zambia

Att lämna Malmö bakom mig känns som att åka på semester. Så är det ju inte riktigt. Anna, Erica och jag åker till Härnösand för att vara med på Afrikagruppernas årsmöte och sedan väntar mittläger med de andra deltagarna i utbytesprogrammet.

- Det är ganska skönt med en så här lång resa, håller Erica med och ägnar sina timmar åt att stirra ut genom tågfönstret.

Själv plöjer jag igenom böcker och tidningar. Det känns som jag gömmer mig bakom dem. Tar en paus från alla människor.

Att vara själv på egen hand, bara jag inom fyra väggar, är jag däremot dålig på. När vi kommer fram till Sida Civil Society Center känns det jättelyxigt att få ett eget rum med badrum - jag borstar tänderna länge, fascinerad över att ingen annan vill komma in och dela spegel, dusch eller toalett - men det är alldeles för tyst för att jag ska kunna sova. Det är ett problem som minst sagt förvånar mig. När mina föräldrar letade efter mig då jag var liten, hittade dig mig ofta funderandes på en gren i mitt favoritklätterträd, och sedan dess har både jag och andra haft tron att jag behöver åtminstone lite tid för mig själv varje dag.    

I gränslandet mellan att ta del av andras idéer och att bara låta mina egna tankar vandra, hittar jag Jesse. Han är från Angola och kan hopplöst lite engelska.

- Tack tack! upprepar han för det mesta, för med vänlighet kommer man trots allt långt.

Ibland försöker han bläddra mellan engelska och portugisiska ord, som förklaras i ett häfte kombinerat av någon som inte direkt verkar ha reflekterat över vilka meningar som kan tänkas vara användbara. "Do you think it is difficult to write with your left hand?", läser jag högt och eftersom det är helt obehripligt för honom, svarar han något på portugisiska som är minst lika obegripligt för mig.

- Amigo, säger jag och pekar på honom när han ger mig en näve chips.

- Tack tack, säger han när jag delar den med honom.

Anna och jag arbetar just nu på Positiva Gruppen Syd , som är en kamratförening för bärare av hiv i södra Sverige samt för deras anhöriga, och vi har fått i uppgift att uppmärksamma dagen tillsammans med de andra YPD-deltagarna.

Vi kommer att göra det genom att placera ut hundra ljus på Malmös mest omtyckta cafébord. Sedan är det upp till oss, engagerade Malmöbor och nyfikna turister, att snacka över en fika och på så sätt kämpa mot hiv/aids. Vi tror nämligen att det är genom att börja prata om hiv som vi kan hindra att fler blir smittade. Genom en öppen diskussion kan vi även minska stigmatiseringen och diskrimineringen av hiv-positiva.

Du och dina vänner får gärna hjälpa till. Träffas där just ni trivs, oavsett om det är på Malmös caféer eller någon annan stans. Tänd ett ljus, bär ett rött band (symbolen för kampen mot hiv/aids) eller kom precis som du är.

- Välkommen till livets fontän, säger hon när en massa nyfikna samlas kring henne.

Bland alla skyltar, loggor och flaggor verkar alla dras just till hennes anonyma glasvaser fyllda till hälften med kaffe.

- Det här symboliserar våra attityder till hiv och aids, förklarar hon engagerat medan hon sakta tömmer ett par muggar med vätska i de två olika vaserna.

Den ena muggen innehåller mörkt kaffe, den andra klart, rent vatten.

- Om vi inte förändrar våra attityder, kommer vi aldrig kunna hindra spridningen av aids, men om var och en ändrar oss så gör vi tillsammans en stor förändring, förklarar hon.

Den ena vasen förblir lika mörk som tidigare, men i den andra har vattnet blandat sig med kaffet och gjort nyansen betydligt ljusare.

För någon vecka sedan vaknade Anna och jag till en lapp i köket: "Vi sitter ute på torget och äter frukost i vårsolen. Ni får gärna komma och göra oss sällskap om ni vill."

- Vadå, är det förbjudet att äta inomhus idag? undrade Anna förvirrat.

- Nej, men många svenskar mår bra av våren och vill njuta så mycket som möjligt av den första solen, försökte jag förklara.  

Hennes blick berättade att detta blev ännu en punkt på hennes lista över svenskarnas tecken på galenskap.

- I Zambia är det inte bra att äta inför andra ute på gatan. Skulle jag göra det skulle min mamma påminna mig att sluta upp med det om jag vill bli gift.   

Så vi åt inomhus, innan vi gick ut för att studera vad våren gör med svenskarna.

- Hur kommer det sig att ni firar våren när det fortfarande är så kallt att det är bäst att klä sig i vinterjacka? frågade Anna. 

Jag hade inget bra svar. Trots att jag har levt med Zambias sol i tre månader, är det ju ändå något särskilt att känna Sveriges aprilvärme mot ansiktet, men hur sätter man fingret på det där särskilda?

- Det finns något som heter vårkänslor, försökte jag. Människor blir liksom gladare, snyggare och mer kontaktsökande. Många blir förälskade nu. 

Dagen därefter mötte Anna ännu en solig dag som fick ytterligare fler människor att krypa ut ur sina vinteriden.

- Firar ni våren idag också? undrade hon förvånat.

- Det är ju inte en särskild dag, utan mer en känsla och den kommer att växa med värmen och grönskan, sa jag.

Det verkade lovande, så Anna tog för ovanlighetens skull på sig en kjol och gick på egen hand till biblioteket. På kvällen konstaterade hon att Sveriges blyga vårkänslor och Zambias hjärta och smärta nog är lika hopplöst att jämföra som vår ljumna vårvärme och deras ständigt närvarande sol.

- Jag såg riktigt snygg och kvinnlig ut idag, men inte en endaste kille gav mig så mycket som en blick. På hemvägen gjorde jag ett nytt försök och tog en annan väg, men det var samma sak där. Ingen vill ha kontakt och möta nya vänner här, menade hon.

Sedan är det äntligen dags att fira våren officiellt. Det är Valborg och vi från YPD samlas med resten av Malmö i Pildammsparken. Vitklädda dansare klättrar likt flugor längsmed höga stålpelare medan konstgjorda solkatter sveper över träden som omringar oss. Genom våra särskilda glasögon ser världen ut som ett kalejdoskop.

- Ska ni bränna honom på bål nu? frågar Anna uttrycklöst.

Hon pekar på körledaren som bestämt dirigerar de olika stämmorna. Han står på ett podium mitt bland grenarna som så småningom ska förvandlas till majbrasa.

- Nej, så klart inte! svarar jag.

Innan Anna och jag åkte från Lusaka höll vår zambiska värdpappa ett improviserat tal för oss. Det baserades på en blandning av spännande minnen från hans resa till Sverige någon gång på 80-talet och lite allmän livserfarenhet.

- Svenskarna är de människor i världen som värderar sin frihet högst! förklarade han för Anna.

Hans röst fortsatte i entusiasm:

- Du kan göra vad du vill där. Du kan säga vad du vill, du kan dricka vad du vill...

Sedan hörde han att det fanns utrymme för misstolkningar och underströk snabbt:

- Jag säger att du kan dricka vad du vill, men jag menar inte att du ska göra det. Jag uppmuntrar så klart inte till att ni ska dricka alkohol.  

Jag blev stolt när han höll det där talet och jag längtade efter att få visa friheten i Sverige för Anna.

- Tänk vad skönt det kommer att vara att bo med tjejer i vår egen ålder istället för värdföräldrar. Då kan vi bestämma över oss själva och komma hem när vi vill, sa jag när jag kände mig instängd i flickrummet.

Kvällen har lagt sig över Malmö och nu är vi mycket riktigt ute sent, men jag har inte alls den känslan som jag föreställde mig för någon månad sedan. Det känns som jag har sålt en exklusiv produkt till Anna och att vi båda har upptäckt att den var en bluff.

- Visst, vi kan vara ute hur länge vi vill, men i hemmet här är det ju fler regler än i Lusaka, säger Anna.

Vi har just insett att det alltid finns sociala regler, även om de inte är uttalade, och att tampas med dem för att hitta sin roll i en ny grupp är inte alltid lätt.

- Kollektivet markerar så tydligt att man kan leva och vara annorlunda. Jag trodde det skulle vara enkelt att hitta utrymme för sig själv här - vem man än är - men just nu känns det som att vi bara får vara annorlunda så länge vi är det på deras sätt, säger jag.

Sedan går vi tysta genom pärlorna av gatuljus och smälter vårt första husmöte, som var nyttigt och lärorikt men samtidigt oväntat komplicerat. En bil kör förbi och när stillheten lägger sig igen minns jag rösten från min gamla lärare i Sydafrika:   

- En grupp ändras så fort en ny person blir en del av den och vid förändringar uppstår alltid konflikter. De kan vara negativa eller positiva och det viktigaste man kan göra när man möter dem är att kommunicera.

- Jag tror att vi kan få allt att funka. Vi har ju i alla fall pratat med varandra på ett bra sätt idag, säger jag.

Det är vi som är YPD:arna i Malmö: Anna, Erica, Jenny, Christine (även kallad Mwila), jag, Sokha, Anna och Tearith.

Anna och jag bor i en våningssäng - jag i överslafen och hon i bädden under - och hon kliver alltid upp efter att jag har duschat, oavsett om jag börjar dagen klockan sex eller klockan elva. På så sätt är allt sig likt, men numera bor vi inte med mamma, pappa, barn i Zambia utan i ett kollektiv med fyra jämngamla tjejer på Möllan.

- Här finns ju inte bara vegetarianer och lesbiska utan dessutom två galna katter! utbrister Anna trött.

Eftersom vi bor i vardagsrummet, som bara skärmas av med ett draperi, är hon ständigt på vakt. Hon får sin säng att påminna om en borg som hon måste försvara mot de små rovdjuren och allt annat främmande.

- Jag förstår inte det här. Hur har lesbiska sex egentligen och hur vet de vem som ska vara man och vem som ska vara kvinna? undrar hon.

- Det är väl det som är grejen med att vara homosexuell, svarar jag. Att två av samma kön är tillsammans.

Hon skakar på huvudet. I Zambia säger både Gud och lagen att det är förbjudet att vara bög och flata.

- Jag vill inte göra dig ännu mer förvirrad på en och samma gång, men har du tänkt på att många kanske tror mer på Darwin är på Gud här i Sverige? påminner jag.

Anna påbörjar ett nytt argument:

- Men Adam och Eva...

Sedan är det som om alla olika värderingar och tankevärldar plötsligt blir synliga likt en massiv, blockerande vägg och all energi överger henne i en bottenlös suck:

- ... om du har hört talas om dem någon gång.

Efter otaliga kulturkrockar känner jag igen den där hopplösa känslan och jag slår reflexmässigt tillbaka hennes tanke.

- Kom igen nu Anna! Mycket är annorlunda här, men Adam och Eva behöver du väl ändå inte introducera? skrattar jag.

Malmö har närmare 40 mil cykelvägar, får vi veta. Att cykla känns därför som ett både bra och billigt sätt att upptäcka staden, men utmaningen är att Anna inte kan cykla. Hon har provat på det förut, men slutade då hon ramlade och slog sig. Att cykla som vi gör här, mitt i staden inför en massa människor, verkar hon dessutom tycka är okvinnligt.

Hur som helst så är Anna både anpassningsbar och envis. Trots att vi har haft en lång dag säger hon plötsligt att hon ska ut med cykeln och öva. Jag följer med, men eftersom hon är lite blyg hamnar vi på markplanet i trapphuset, där det finns några meter raksträcka utan granskande ögon.

- Skratta inte! Du är en usel lärare! fnissar hon när jag försöker hålla tag i pakethållaren och hennes balanssinne.

Vi bestämmer oss att satsa på en annan strategi. Hon ska trampa ner högra pedalen från högsta läget, försöka balansera så långt det går på ett tramptag utan min hjälp och sedan sätta ner vänsterfoten. Det är bara det att hon sätter foten på pedalen istället och så cyklar hon! Hon cyklar som det självklaraste i världen och kastar snabbt en förvånad blick över axeln. Vad ska hon göra nu? Hur stannar man? Vi har ju inte tänkt så långt. Kommer hon att köra rakt in i väggen?

Men så kommer hon tryggt ner på jorden igen, med fötterna först, och vårt jubel studsar mellan de kala väggarna innan det fångas i en stor segerkram.

- Nu går vi ut! ropar jag och snart cyklar Anna runt Möllan.

Hon krockar inte med en endaste person, men hennes entusiastiska småvingliga frammarsch kör rakt in i hjärtat på flera stycken.

- Kanske är det så här man möter nya vänner i Sverige? Vi borde ha flygblad med ditt telefonnummer på. Du kan åka runt med en bunt på pakethållaren så kan alla som vill ta en varsin, skrattar jag medan jag småspringer vid sidan om henne.

- Han där är den första normala svensken jag har sett, säger Anna och nickar mot den utvecklingsstörda mannen som sitter på sätet framför oss i bussen. Han pratar i alla fall med någon, även om det bara är med sig själv.

Vi är på väg från mitt barndomshem till Borlänge centrum. Anna gillar staden. Den är lagom stor och greppbar och påminner henne på så sätt om hennes Kalulushi. Skillnaden är att där är hälsningar och småprat nödvändiga nycklar för att kunna förflytta sig, men i Annas ögon är hela Sverige uppbyggt på ett sätt som gör det möjligt att helt undvika interaktion mellan olika människor.

- Va? Ska jag trycka på en knapp för att meddela att jag ska kliva av bussen? Varför kan vi inte bara prata med varandra? undrar hon. 

- Jag vet inte, skrattar jag.

Det är svårt att veta vad man ska säga när det som man själv gör rutinmässigt helt plötsligt inte blir det självklart rätta längre.

- Och titta här! säger Anna senare när vi står framför disken i bibliotekets fik.

Hon pekar mot glasen och tallrikarna, bullarna och kakorna samt läsken och kaffet. Alltsammans är placerat så att vi kan servera oss själva.

- Jag behöver bara ta vad jag vill ha, räcka fram pengarna och sen när vi har fikat klart tar vi själva undan vår bricka. Jag behöver inte säga ett endaste ord.

- I skolan var jag den enda som drömde om att någon gång få åka utomlands, säger Anna. Alla andra sa att det aldrig skulle vara möjligt.

Hon vet bara vilket år, men inte vilken dag hon är född.

- När läraren frågade drog jag till med 6 november, så sedan dess är det min födelsedag.

Trots att hon inte har något födelsebevis har hon lyckats skaffa sig ett pass. Hon sket helt enkelt i avspärrningar och regler och gick och pratade med rätt person. Kanske hade han en bra dag, kanske kände han närvaron av drömmen som hon har burit på så länge. Oavsett vilket så fick hon de rätta papperen och stämplarna. Nu är det dags att resa till Sverige med oss svenskar och de andra zambiska deltagarna, som precis som hon flyger för första gången.

Samtidigt förflyttar sig andra YPD-deltagare över världen, från Kambodja till Sverige.

- Titta vad mycket snö! utbrister en av dem och pekar ut genom flygplansfönstret.

- Det är inte snö. Vi är ovanför molnen, förklarar någon annan.

Ett kallt Stockholm väntar på oss. Det är dags för inreselägret där vi - tre kulturer, 24 personligheter - ska lära känna varandra. Jag dricker mängder av kaffe och äter raggmunk. Inte för att jag vanligtvis gör det, men för att det faktiskt är riktigt skönt att vara hemma i Sverige igen.

På morgonen när vi vaknar i våra sängar på Kärsögården är marken täckt av ett tunt lager snö.

- Vi är så många som har önskat snö, så nu fick vi det! ler Erika. Om vi kan fixa det kan vi klara allt!
Hon har rätt naturligtvis och det känns bra, för nu vänta nya utmaningar och äventyr i Sverige!

Anna bor i Kalulushi, en liten lugn stad i Zambias kopparbälte.


Här är några ur Annas "extended family". För tillfället är de tolv personer i huset. 

Anna och jag känner varandras sidor, både de bra och de dåliga, och vi kan varandras hemligheter. Det går helt enkelt inte att gömma delar av sig själv då vi lever sida vid sida 24 timmar om dygnet. Eftersom vi går igenom så många utmaningar tillsammans är naturligtvis en av känslorna som vi har stött på nervositet. Oavsett om den har funnits där som ett härligt pirr eller som något äckligt obehagligt, så har känslan alltid varit öppen och därmed hanterbar. Det är annorlunda nu. Vi ska till hennes familj och det känns som att möta sin pojkväns föräldrar för första gången. Inför varandra säger vi att det ska bli kul och spännande, men invändigt är vi så oroliga att vi plötsligt får för oss att vi måste vara några andra än oss själva.

Som tur var kommer vi över det och väl där är vi snart Anna och Malin, precis som vanligt. Jag får lite extra god mat och vi får vara ute längre än vanligt, men de låter mig också ta hand om diskberget efter familjens tolv medlemmar och de låser demonstrativt grinden då vi kommer hem kring 22 ena kvällen. På samma sätt ser Annas tremänningar till att jag varken blir för deppig eller för märkvärdig.

- Aunty Malin, du ser så snygg ut! säger världens sötaste treåring varje gång jag byter kläder.

Den yngsta, som tycker om att leka med ett par potatisar medan han nynnar på nationalsången, lämnar sin kommentar i form av en blöt cirkel mitt i mitt knä.


Kasonde får alla att känna sig minst lika söt som hon.


Låt er inte luras av tröjan, det var Mwamba som gjorde det! 

Snart är det dags att lämna Zambia. Här kommer en kort återblick...

Mr. Koordinator, Jenny och jag på väg till svenska ambassaden.

Fix och prat i köket med Marias värdmoster.

 Nej jag är inte full, ibland är vi bara så glada! :)

 På väg till Victoriafallen.

 Maria och jag försöker gömma oss från solen.

 Till meritlistan: många nya, löjliga lekar.

 En kram till Lucas för hans galna humor.

 På dejt i Rockie Gardens.

 Maria, Linda och jag bjuder på svensk middag.

 Lager till vänster, informationscenter till höger.

Martin Sekeleti jobbar som Regional Study Circle Development Officer för Kooperation Utan Gränser. Han kastar en blick i backspegeln för att förklara för mig hur jag ska hitta det nya studiematerialet om getuppfödning som han har ett ex av i sin portfölj.

- Informationscentret som vi ska till ligger mitt ute på landet, förklarar han medan vi lämnar Luska bakom oss.

Själv har jag praktiserat på samma organisation, på avdelningen för kommunikation och insamling i Stockholm. Då hade jag kontakt med människor som ansvarade för insamlingsbössor i affärer och på bensinmackar runt om i Sverige. Nu ska jag få uppleva ett exempel på hur pengarna kommer till nytta.

- I och med invigningen av det här centret får vi en modell som kan inspirera till liknande projekt i Zambia och andra delar av Afrika, hoppas Martin.

Anna lyssnar från framsätet bredvid honom. Jag vet att hon uppskattar friheten att åka bil istället för att trängas på minibussarna och hon utnyttjar restiden genom att ställa frågor:

- Jobbar ni med ungdomar?

- Kooperation Utan Gränser stödjer olika lokala organisationer. Det är viktigt för oss att de är demokratiska. Istället för att till exempel ha ett särskilt ungdomsprogram fokuserar vi på att organisationerna ska inkludera alla människor, oavsett till exempel ålder eller kön, förklarar Martin.

Stadsbilden övergår snart i berg och himmel. Konturen mellan blått och grönt höjer och sänker sig likt lugna andetag längsmed tillsynes ändlösa raksträckor.

- Här är det, säger Martin plötsligt och svänger av på en enkel grusväg.

Byggnaden som väntar på oss presenterar sig stolt som "Chintuntu community multi-purpose tele centre". Ytterligare en text, "organic storage shed", förklarar funktionen för det största rummet. Här kan grödorna som byn odlar samlas på ett och samma ställe. På så sätt blir det enklare att exportera produkterna och att få bra betalt för dem.

I det andra, mindre rummet, är en samling datorer uppkopplade mot Internet. Vid en av dem söker en kvinna information om ekologiskt hållbar odling. På bordet i mitten av rummet finns även tryckt material om alla möjliga ämnen och intill informationsflödet sitter flera mobiltelefoner i rad för laddning, likt hundar i koppel utanför en bys enda livsmedelsaffär. Många som bor i området saknar nämligen elektricitet i sina hem.

Ett gäng småkillar korsar uppfarten utanför centret medan de slött sparkar en fotboll mellan sig. Den är gjord av kompakt packade plastpåsar. I övrigt händer inte så mycket och jag får känslan att det inte kommer att bli någon invigning, men då anländer en grupp kvinnor. De bär mönster och färger om höfterna och håret och de kommer med buketter som de har plockat i färgskalans mest starka punkter. Kanske är förberedelserna igång ändå?

I väntan på svaret går jag och Anna till en enkel eldstad under ett träd, just bortanför centrets tomt. Ytterligare några kvinnor har samlats. De ställer sina grytor över elden.

- Vi lagar kyckling och get, berättar en kvinna vid namn Christina Mulenga.

Hon är sjubarnsmamma och mormor åt en liten grabb. Ett av barnen bor fortfarande kvar med henne på gården i närheten.

- Det här betyder mycket för mig, säger hon med en nick mot centret. Jag har aldrig sett en sådan utveckling i det här området tidigare. Vi tar helt enkelt saker vi inte kan och lär oss dem! Det betyder mycket för mig och jag i min tur kommer att lära andra, särskilt barnen, så att de också får ny kunskap.

Christina Mulenga i rött.

Sakta fylls uppfarten av människor och projektets storlek blir tydligare och tydligare. Här finns både de yngsta och de äldsta och allt ifrån den lokala dramagruppen till FN är representerade. I minglet utbyts minnen av hur projektet steg för steg har utvecklats till vad det är idag.

- Varje dag under några månader samlades tjugo till trettio frivilliga då det var dags att tillverka tegelstenarna till byggnaden, berättar broder Paul som har följt arbetet sedan starten.

- Projektet har pågått i tio år och är så mycket mer än denna byggnad, betonar han. Många har engagerat sig för att utbyta erfarenheter om till exempel jordbruksmetoder och marknadsföring av olika produkter. Numera har vi möjligheten att kommunicera med omvärlden utan att köra en och en halv timme in till stan. Det är det många som är stolta över!

Invigningen börjar med tal, musik och dans. Det är så mycket folk att det är svårt att följa vad som händer utan att skymma sikten för någon annan. Jag ställer mig lite i bakgrunden och börjar småprata med Abraham Zulu. Han går i årskurs elva och drömmer om att få arbeta med bokföring eller medicin i framtiden. Ett annat mål, som är på väg att uppfyllas, är att få lära sig grundläggande datakunskap.

- Det här kommer att bli första gången som jag får möjligheten att sitta framför en dator, säger han förväntansfullt.

De där kronorna, som skramlar i bössorna på bensinmackar i Sverige, har plötsligt fått ett ansikte.

Abraham Zulu.

Dagen vi ska åka från Solwezi vaknar jag med en sådan skön känsla att jag får för mig att jag har drömt något riktigt bra, men när jag tänker efter kommer jag på att det är glädjen från alla skämt, snack och nattens utgång som fortfarande hänger kvar. Känslan lägger sig likt ett skyddande energifält mellan mig och kackerlackorna, den alltför tidiga morgonen och den löjligt veka vattenstrålen i hostelets allmänna duschutrymme. Jag känner mig förvånansvärt fräsch, kanske tack vare att jag i brist på varmvatten duschar uppiggande kallt, och jag lyckas förtränga att mitt ansikte fortfarande är svidande rött. Jag tänker inte heller på att solen istället för att torka ut huden tycks ha fungerat som en värmande kläckningsmaskin åt ett par stora finnar som nu piper efter uppmärksamhet. Med andra ord har jag vaknat på rätt sida och jag älskar det!

Workshopen som vi ska hålla är förlagd innan frukost, för att vi ska hinna med förmiddagens buss. Vi kan inte ta bussen nästkommande morgon eftersom vi inte har råd att sova över en natt till, men nu ser det ut som om vi inte kommer att hinna förmedla allt som vi har planerat. De anställda på företaget som vi ska hålla workshopen för verkar nämligen vilja ha sovmorgon.

- Äntligen är de här! Nu kör vi, säger Lucas efter en alltför lång väntan.

Trots att jag vanligtvis inte vaknar på riktigt förrän jag har käkat frukost, går allt bra och vi får schysst respons på alla moment. Jag känner mig lite som en rockstjärna som smiter från signeringen när vi stressat hoppar in i bilen så fort showen är över.

Vi kommer alldeles för sent till bussen, chauffören är just på väg att lämna stationen utan oss, men vi vinkar som galningar och får några minuter att kasta på oss själva och våra ryggsäckar. Jag landar på sätet tillsammans med insikten att jag inte har hunnit köpa någon mat och att jag dessutom har glömt de flaskor med vatten som jag faktiskt inhandlade under gårdagen. Innan jag blir alltför besviken över det påminner min ondskefulla turistmage mig om att det kanske är lika bra att låta bli att äta. Likt ett litet barn undrar den tjatigt hur långt det är kvar att resa, trots att en hel dags resande just har börjat.

Som tur var har jag trevliga medpassagerare att lyssna till istället och timmarna går ganska fort. När magen till slut vägrar att bli ignorerad uppenbarar sig faktiskt en toalett som, till skillnad från alla andra toaletter längsmed de få stoppen efter vägen, faktiskt erbjuder toalettpapper!  

När vi senare börjar närma oss Lusaka har Anna kartlagt släktträdet i mannen på sätet bredvid henne och hon har hittat en gemensam nämnare med vår värdfamilj. Tack vare det behöver vi inte oroa oss över att vår budget inte täcker taxiresor, för nu väntar lift hem så klart, och därmed undviker vi också att utsätta oss för dumdristigheten att gå och åka minibuss genom mörkret.

När jag var yngre arbetade jag alltid under barnens dag i min hemstad Borlänge. Jag förvandlade barnansikten till prinsessor, clowner och dalmatiner och jag fick tre gratis åkbiljetter till Axels tivoli som tack för hjälpen.

Ungdomens dag i Solwezi är något annat, tänker jag när jag och de andra YAZ-volontärerna går med i den stora paraden genom staden. Här får inte barnen i publiken gratis glasspinnar. Några av dem är istället sysselsatta med att kränga muffins, som de bär i plasthinkar på huvudet. Ett par andra säljer läsk i små plastpåsar, så att kunderna inte ska ta med sig panten för flaskan.

Plakaten får marschen att kännas mer som ett demonstrationståg och här röstas ingen tjej fram till årets drottning. Istället får en ungdom äran att hålla ett tal inför helt fält med unga representanter från skolor, kyrkor och olika frivilligorganisationer samt särskilt inbjudna vuxna med viktiga titlar.

- Hur kommer det sig att så många av oss unga, som kämpar för att utbilda oss och få en framtid, inte ser någon annan lösning än att försörja oss genom att sälja samtalstid till mobilen? undrar årets talare med stark och tydlig röst.

Jag och mina sex vänner är här för att genomföra en workshop om hiv och aids. Vi bär ut våra väskor och monterar upp de olika stationerna under solen, fortfarande osäkra på exakt när de ska ge utrymme för oss i programmet. Enligt planen ska vi arbeta med bestämda grupper, men många andra nyfikna samlas genast och plötsligt hör jag en högtalarröst vandra över fotbollsplanen för att fösa ihop ännu fler:

- Nu har alla som vill möjligheten att lära sig mer om hiv och aids!

Jag tappar bort Christabel, som jag ska arbeta tillsammans med, och får istället syn på Maria som just frigör sig från en tjock vägg av människor som vill se vad hon och Namatama ska göra vid deras station.

- Det är så många barn! De flesta är mycket yngre än vad arrangörerna har lovat oss. Hur ska jag prata med sex med dem? undrar hon.

Jag skrattar, för jag har blivit van vid att allting inte exakt motsvarar mina förväntningar och jag hade på känn att vår workshop skulle få lov att ta en något annorlunda form. Istället för fasta grupper som roterar mellan de olika stationerna efter ett visst antal minuter måste vi nu göra samma jobb utan en tydlig början eller slut varken när det gäller målgrupp eller tid.

- Jag har ingen aning om hur du ska lösa det Maria, men se till att du har roligt medan du gör det. Det här är något som vi kommer att kunna minnas länge, svarar jag samtidigt som jag får syn på Christabel.

Christabels och min station består av en stor skumgummitärning med olika symboler. Den är som en brödbit i ett fiskstim - för varje person som kastar den tycks någon annan vilja ansluta sig och snart har vi också ett levande myller omkring oss. En utav killarna försöker nu få snurr på tärningen så att den ska visa den tecknade bilden av Johnny, vår rakryggade maskot som alltid är klädd i kondom för att förespråka säkrare sex.Tärningen visar istället ett hjärta, som symboliserar kategorin "kultur och relationer". Jag sträcker fram de tillhörande frågorna och han drar en av dem.

- Vilka i en relation är skyldiga att skydda sig mot hiv? läser han högt.

- Mannen! ropar någon.

- Kvinnan, kontrar en annan och debatten är igång.

- Jag tycker båda två. Det är upp till var och en att skydda sig, sammanfattar till slut killen som dragit frågan.

- Det låter vettigt, tycker ni inte? frågar Christabel några ungdomar som hållit sig tysta i bakgrunden.

Sedan vänder hon sig till killen innan hon skickar tärningen vidare:

- Om du har något som du vill fråga om just kondomer kan du gå vidare till Lucas, vid stationen där borta, för han är proffs på det.

Lucas låter ungdomarna testa att trä kondomer på en träpenis och förklarar hur kondomer för kvinnor fungerar.

- Jag har hört att hiv-viruset har hittats i just kondomer! berättar en kille.

- Jag vet att kondomer inte ska förvaras i värme, men blir de inte överhettade när de flygs hit från utlandet? De kan väl inte vara säkra då? undrar en annan.

Maria och Namatama diskuterar vilka olika sätt hiv smittas på. Till sin hjälp har de olika bilder, bland annat en där en mygga suger blod från någons arm.

- Hiv kan inte smittas så! Det är bara en myt, säger en flicka och Maria bekräftar svaret med att sätta en röd prick, symbolen för ingen smittorisk, på bilden.

Anna och Mwangala lägger ett stort pussel tillsammans med sina deltagare. Bakom varje bit gömmer sig en charad som ska framföras av en eller två personer medan de andra gissar vad de gestaltar och diskuterar kopplingen till just hiv och aids. En tjej och en kille spelar att de är ett par som bryter upp.

- Det är inte bra att göra slut. Det är bättre att försöka lösa problemen tillsammans och att vara trogen. Har man flera partners ökar risken för hiv, tycker en ur publiken.

- Vi ska göra ett projekt som vi kallar Young Entrepreneurs Against HIV and Aids - YEAH. Idén är att vi ska tillverka och sälja smycken i afrikansk stil och för pengarna som vi får in ska vi informera om HIV och Aids, förklarar jag för Febby.

Hon har flyttat till ett annat rum i samma område som hon bodde tidigare. Det är mindre än det förra och erbjuder inte fler bekvämligheter, men hyran är något lägre och hemtrevnaden betydligt större. Jag har svårt att reda ut om känslan kommer från rummet, eller från Febby själv som tacksamt tar emot kakorna från Anna och mig och lägger upp dem på ett fat, som hon i sin tur räcker tillbaka till oss.

- Vi undrar om du vill vara med på ett hörn i projektet, som en slags lärare eller inspiratör då vi tillverkar våra smycken. Det är ett litet projekt, vi har ganska kort om tid och väldigt små resurser, men tanken är att vi ska få viktiga erfarenheter och kunskaper som vi kan använda oss av i framtiden. Om du tycker att det låter intressant får du gärna vara med, säger jag.

Febby ler mellan två klunkar juice och sammanfattar sedan vad vi också känner:

- Det här blir ett utmärkt tillfälle att lära av varandra!

Christabel, Febby och Sharon designar smycken på kontoret.

Ibland känns det som om jag rör mig genom områden påverkade av fattigdom på samma sätt som jag läser morgontidningen. "Brist på rent vatten", "dåliga sanitära förhållanden", "otillräckliga sjuktransporter", "utbredd hunger" - allt negativt radas upp, rubrik efter rubrik, och jag registrerar alla fakta men låter känslorna vara. Det vore ohanterligt att bli berörd av allt.

När jag får syn på stenhögarna vid vägen som leder till det enkla sjukcentret, slås jag därför av tanken att de påminner om någon slags konstinstallation med uppgift att påverka min och andra besökares känslovärld. Så är det naturligtvis inte. Högarna med sten och grus har inte placerats ut med hänsyn till vart vi passerar, utan utifrån vart det finns stora stenblock och billig arbetskraft. De två barnen som koncentrerat hamrar stenarna, för att krossa dem i mindre bitar, är inte inhyrda för en påverkanskampanj mot fattigdom. De är på riktigt.

Annie är en före detta sjuksköterska som inspirerar mig för att hon vågar ta in hela sin omgivning och reagera på den ända från hjärtat. Sedan fyra år tillbaka har hon ägnat sin pension åt att bygga upp ett nätverk av frivilliga volontärer. De skapar personliga relationer och besöker patienter i deras hem, för att lära dem om hälsa och entreprenörskap.

- En av utmaningarna nu är att hjälpa människor att överleva utan stöd från matprogram. Det är som att få ett barn att klara sig utan bröstmjölk. Istället för att sluta tvärt och smörja in bröstet i chili för att hålla barnet borta från bröstet, måste man ta det stegvis. Vi vill ge människor verktyg för att klara sig på egen hand.

Hyran för sjukcentrets enkla lokaler höjs var tredje månad och lämnar inte mycket kvar till andra kostnader.

- Den enda stora resurs vi har är människorna och deras engagemang, konstaterar hon.

Därför värdesätter hon också att vi är där.

- Det är svårt att få ungdomar engagerade här. De kommer bara om det finns löften om projektmedel och de hoppar av när resurserna sinar. En gång trodde jag att vi hade fått igång ett äkta engagemang hos de unga, men det slutade med att tjejerna blev gravida och att nästan alla ungdomar gifte sig med varandra, skrattar hon ihåligt.

- Kan vi inte snacka klart i korridoren? föreslår jag när vår projektgrupp blir så distraherad att den löses upp i små fladdrande enheter.

- Det är förbjudet, svarar Anna.

- Kan vi inte gå ut då? försöker jag.

- Ut?

Jag testar svar tyst för mig själv. Ett café? Nej, det har vi inte råd med. En park? Jag har faktiskt inte sett ett enda grönområde värt namnet.

När tanken fastnar skannar jag av gatan nedanför fönstret. Siktet vilar snart vid den lugnaste punkt jag hittar:

- Vi kan sitta på trappen, där på hörnet!

Anna följer skeptiskt min blick. Det gråa cementhuset glor tillbaka med tomma ögon. En ensam man sitter på ett utav trappstegen och några relativt stora kliv över tomma plastflaskor och annat löst skräp skiljer honom från trafiken och kommersen.

- Malin, vi kan inte sitta där! fastslår Anna. Vi skulle dra till oss uppmärksamhet.

Jag känner hur irritationen växer ikapp med varje motargument tills den blommar ut i ett hopplöst:

- Med då kan vi väl i alla fall gå iväg för någon annat ärende så att vi inte bara sitter här?

Christabel sträcker sig efter kronbladen på min sista optimism. Älskar, älskar inte, älskar... älskar inte:

- Nej, det kan vi inte. Jag har min handväska i det andra rummet så jag måste först vänta på att de avslutar sitt möte så att jag kan hämta den, svarar hon kort.

Jag biter ihop. Hon tycks inte märka passionen jag känner för vår grupps gemensamma projekt och hon tycker uppenbarligen inte att min svenska syn på effektivitet är särskilt attraktiv. Jag känner en dubbel känsla, som hos den som hjälplöst blivit dumpad och själv vill göra slut på en och samma gång.

Jag tar en paus, en kort arg promenad, och senare samma dag blir vi ett team igen. Maria får hjältestatus i mina ögon när hon tillbringar kvällarna framför sin värdfamiljs dator för att organisera och renskriva vår projektansökan (min bärbara dator är trasig, den på kontoret är nästan alltid upptagen och internetcaféerna är dyra). Anna märker att min vilja vill vara sysselsatt och ser till att vi åker iväg på andra uppdrag när kontoret blir för kvävande och Christabel följer med mig, förbi stenhögarna, för att inspireras av Annie.

I slutet av veckan har vi faktiskt våra tankar formulerade i en projektansökan.

- Det här är en av de bästa ansökningar jag har sett! utbrister vår koordinator Namatama. På en vecka har ni gjort vad andra spenderar månader åt att göra.

Bostaden är ett enkelt rum utan toalett och rinnande vatten. Den erbjuder Febby tak över huvudet i utbyte mot en alldeles för hög hyra och en oroväckande förbannelse.

- Alla som har bott här har drabbats av olyckor, förklarar hon. Men jag ber mycket, jag försöker att vara stark.

Anna och jag träffade Febby av en slump då vi arbetade på Fountain of Hope. Hon var en av många kvinnor som samlades för att få mikrolån till sina respektive företag och en av få som kunde möta vår nyfikenhet med engelska. Hennes affärsverksamhet går ut på att tillverka och sälja smycken, men hur många pärlor hon är trär på tråd tycks pengarna aldrig räcka ens till det nödvändigaste och hårsalongen där hon säljer sina produkter väntar på bättre tider, precis som så många andra liknande salonger.

- Jag gör mitt bästa för min dotters skull. Hon är 18 år nu och drömmer om att bli journalist, säger hon och nickar mot en av de få prydnaderna i rummet - ett fotografi föreställande det enda barnet, taget då hon fortfarande var en liten flicka.

- Målmedvetenheten verkar ha funnits i din dotter redan då. Det syns i blicken att hon vet vad hon vill, tycker Anna.

Febby vill fånga nya minnen och jag tar lydigt fram min kamera ut väskan medan hon förklarar hur jag, Anna och hennes väninna ska sitta. Hon håller kvar leendet och den raka ryggen i några sekunder efter att blixten snuddat vid henne, sedan fnittrar hon ursäktande:

- Ta ett till kort, fast låt mig bara byta tröja först!