Hemma hos Febby
Bostaden är ett enkelt rum utan toalett och rinnande vatten. Den erbjuder Febby tak över huvudet i utbyte mot en alldeles för hög hyra och en oroväckande förbannelse.
- Alla som har bott här har drabbats av olyckor, förklarar hon. Men jag ber mycket, jag försöker att vara stark.
Anna och jag träffade Febby av en slump då vi arbetade på Fountain of Hope. Hon var en av många kvinnor som samlades för att få mikrolån till sina respektive företag och en av få som kunde möta vår nyfikenhet med engelska. Hennes affärsverksamhet går ut på att tillverka och sälja smycken, men hur många pärlor hon är trär på tråd tycks pengarna aldrig räcka ens till det nödvändigaste och hårsalongen där hon säljer sina produkter väntar på bättre tider, precis som så många andra liknande salonger.
- Jag gör mitt bästa för min dotters skull. Hon är 18 år nu och drömmer om att bli journalist, säger hon och nickar mot en av de få prydnaderna i rummet - ett fotografi föreställande det enda barnet, taget då hon fortfarande var en liten flicka.
- Målmedvetenheten verkar ha funnits i din dotter redan då. Det syns i blicken att hon vet vad hon vill, tycker Anna.
Febby vill fånga nya minnen och jag tar lydigt fram min kamera ut väskan medan hon förklarar hur jag, Anna och hennes väninna ska sitta. Hon håller kvar leendet och den raka ryggen i några sekunder efter att blixten snuddat vid henne, sedan fnittrar hon ursäktande:
- Ta ett till kort, fast låt mig bara byta tröja först!
Hon fortsätter på samma sätt tills hon tagit sig igenom hela garderoben, som visserligen bara består av några få plagg på en klädhängare i ena hörnet. Jag är osäker på om hon gör det bara för att vara vacker på olika sätt, eller om hon liksom vill skynda sig att dokumentera flera besök på en och samma gång, utifall vi skulle ångra oss och aldrig mer komma tillbaka.