Syoguiden - Zambia

Ofta är slutet på ett äventyr egentligen början på ett annat och så känns det verkligen med YPD. Innan det är dags att börja tänka på intressanta vägar inför hösten vill jag passa på att tacka alla som har hjälpt mig att genomföra detta. Det har varit en 24-timmar-om-dygnet-utmaning som bäst beskrivs med vår projektledare Erikas ord:

- It's hard core!

Trots, eller kanske tack vare, att det har varit tufft har jag också skrattat mer än någonsin. Jag har dessutom lärt mig väldigt mycket, både om andra kulturer och människor - och om mig själv och den värld jag lever i.

Jag vill skicka en kram till Anna och alla andra YPD-deltagare som har vågat visa både sina bra och dåliga sidor. Jag har lärt mig något av er alla! Tack till alla projektledare, koordinatorer och volontärerna på CIU, YAZ och KYA. Ert engagemang har förverkligat en strålande idé.

Grymt mycket respekt till värdfamiljerna för att ni öppnade era hem för mig och Anna, trots att ni aldrig tidigare hade träffat oss. Jag önskar att fler kunde ha samma förmåga att lita på och bry sig om människor som ännu inte hunnit bli ens vänner. En stor applåd till arbetsplaceringarna Fountain of Hope (i Zambia), Holma Aktivitetshus och Positiva Gruppen Syd  för att ni lät oss dela ert engagemang. Jag hoppas ni har lärt er lika mycket som jag!

All kärlek till min familj, min släkt och mina vänner som gav mig modet att verkligen visa att jag förtjänar en plats i YPD. Tack också för att ni har stöttat i stort och smått under utbytets gång. Ni har alltid varit nära, även om vi har varit på olika platser i världen. Tack också till alla nya bekantskaper som jag har mött!

Tack till Sida, ABF Borlänge - Nedansiljan, Arbetsförmedlingen Borlänge, Color Print Sweden AB, Kooperation Utan Gränser, Kulturcentrum Asken och Stora Tuna församling för att ni har gjort mitt deltagande möjligt. Jag hoppas att ni känner att det har skapats engagemang för varje krona och att ni kan ringa mig om ni vill lära er mer om vad jag har arbetat med. Tack också till Dalarnas Tidningar för att ni tycker att det jag skriver är viktigt.

Sist men inte minst - tack till alla er som har läst bloggen! Det har varit jättekul att höra att några verkligen har tagit den till sig och blivit nyfikna på att själva göra något liknande. För er som är mellan 17 och 26 år finns naturligtvis möjligheten att själva delta i CIU:s utbyten. Andra utmaningar går att leta upp via till exempel Globalportalen, Forum Syd, Idealist, Rättviseakademin eller Zenit.

Det är precis rätt dag att åka hem till Borlänge. Peace & Love-festivalen väntar och tåget fylls av sovsäckar, musik, öl och leenden redan i Stockholm. Det är bara mannen bredvid mig som tycks opåverkad av stämningen. Han sätter i ett par öronproppar och gör anteckningar i en rapport från Socialstyrelsen som handlar om alkoholkonsumtion.

Erica och jag har säten i olika vagnar, men hon messar mig:

"Tänk om man skulle göra en umeå love tour fast från olika ställen o målet peace o love i blg? Skulle bli häftigt?!:) Kram meningsfulla malin ;)"

Vi har knappt hunnit säga hejdå till projekten som vi har gjort under det senaste halvåret, men redan gror mängder av andra idéer. Det är en obeskrivligt skön känsla och medan jag njuter av den susar solsken, grönska, kohagar och glittrande sjöar förbi i takt med musiken.

I Borlänge väntar Jonas, en av de personer som känner mig bäst.

- Det är så underbart att se hur mycket energi du får bara genom att berätta om YPD! Du lägger så mycket engagemang bakom varje ord att du spottar på min arm, ler han när jag försöker beskriva allt och samtidigt överrösta Jason Mraz.

- Vad har du sett ikväll? undrar min syrra när jag kommer hem efter sista spelningen.

- Jag träffade pappa! svarar jag glatt.

- Herregud... nu har du verkligen varit borta länge om du nämner pappa före alla band, suckar hon.

Miss Li, Manu Chao, Mando Diao och Sahara Hotnights i all ära. Det är bara det att ibland gör spännande drömmar, ny energi och vassa idéer att ens eget soundtrack känns bäst av alla och det är härligt att kunna dela det med familjen och gamla goa vänner igen.   

För övrigt brukar Anna vara besviken på att unga svenskar bara dricker och inte förstår värdet av god mat.
Tack Emma för att du visade att hon har fel! ;)

Tomas Agnemo arbetar med frågor som rör information, ungdomar och jämställdhet.

- Jag var med i YPD för elva år sedan. Då samarbetade CIU med organisationer på Sri Lanka och i Zimbabwe, berättar han när han välkomnar oss till ett studiebesök på hans arbetsplats Sida.

Det känns bra att se vad en erfarenhet som YPD betyder i ett längre perspektiv. Tomas har fortfarande kontakt med många av de andra deltagarna, både de från Sverige och utomlands, och vissa av lärdomarna från hans utbyte verkar lika aktuella nu som då.

- Jag fick verkligen en unik möjlighet att lära mig om vardagslivet i Zimbabwe, mycket tack vare att vi levde i en värdfamilj. Många som arbetar med utvecklingsfrågor åker bara till ett lands huvudstad och bor på hotell. Då är det naturligtvis inte lika enkelt att komma nära människor.

När Tomas i sin tur frågar vad vi har lärt oss finns det så oändligt mycket att berätta om att det är svårt att veta vart vi ska börja.

- Dessutom är det nog så att vi kommer att komma på ännu mer när upplevelsen får chansen att sjunka in, påpekar en av oss.

- Ja, under YPD händer lika mycket som man vanligtvis måste ha två år för att hinna med, säger Tomas igenkännande.

Studiebesöket är en del av vårt slutlägrer, där alla som deltar i YPD samlas för att summera vad vi har varit med om. Vi gör klassiska utvärderingar på papper, men använder även mer kreativa uttryckssätt. Känslan som beskrivs är ofta dubbel. Alla verkar se fram emot att komma hem till sina vänner och sin familj, samtidigt som det är ledsamt att behöva skiljas från varandra och allt roligt som vi har gjort tillsammans.

Svårast är det att behöva säga hejdå till Anna. Vi klättrar upp på hällarna med utsikt över vattnet. Det är kallt och myggen är envisa, men det är inget som vi orkar bry oss om.

- Jag vet inte vad jag ska säga, konstaterar Anna.

Jag känner likadant. Många brukar skoja om att vi alltid pratar om allt i oändlighet, men nu ligger en klump i bröstet och alla känslor kommer hellre ut i tårar än i ord.

- Jag har kunnat prata om allt med dig. Det kan jag inte ens göra med min familj, fortsätter hon sakta.

- Jag vet. De enda gångerna jag inte har berättat något för dig är för att jag vet att du redan har fattat, skojar jag.

Tystnaden lägger sig igen och för att komma över den stöttar jag rösten med en kram som blir hårdare och hårdare:

- Jag är ledsen över att behöva säga hejdå, men också för att jag är rädd att du kommer att få det tufft när du kommer hem. Jag önskar att du hade mer stöd i allt bra som du gör och att du kommer att få möjligheten att plugga vidare och uppfylla dina mål.

Anna gillar inte tårar, men istället för att bära på alla lämnar hon några på min axel tillsammans med ett löfte:

- Jag klarar mig alltid. Det kommer att gå bra.

- Jag vet att du fixar det, snyftar jag tillbaka. Det är bara det att jag vill att vi ska hålla ihop, så att vi kan peppa varandra de gånger det känns som om vi bara möter motgångar. Jag vill be alla idioter dra åt helvete då de lassar på dig en massa negativ energi!

Vi försöker samla oss igen. Ett plan åker över våra huvuden och försvinner i fjärran.

- Det känns som om du är med på det där planet, samtidigt som du sitter här bredvid och tröstar mig över att du åker, tänker jag högt. Det är nog så det kommer att vara. Du åker, men vi har tillbringat så mycket tid tillsammans att jag ändå vet vad du skulle säga om saker och ting.

- Exakt så är det, säger hon.

Klumpen i bröstet är borta och vi känner myggen igen. Jag svär över dem och hjälper henne upp. Sedan letar vi rätt på en väg nerför klippan, tillbaka till de andra.

Några av mina släktingar bär midsommarstången på sina axlar. Vi andra, till och med den lilla hunden Meggie, traskar käckt efter. Vi trallar fram Gärdebylåten eftersom vi är osäkra på texten, men till Anna säger vi:

- Vi trallar för att det är internationellt. Nu kan du också sjunga med.

Det är svårt att förklara det här med midsommar. Att det är årets ljusaste dag och att hon ska lägga sju olika sorters blommor under sin kudde för att drömma om sin framtida make har vi koll på, men om majstången verkligen är en fruktbarhetssymbol känns inte lika självklart. Kanske är det här med mannens och kvinnans former helt enkelt en överanalysering som utvecklats på senare tid, inte minst efter en och annan snaps?

Jag ger mig in i dansen, men Anna väljer att stå vid sidan om och iaktta. Min pappa och mina syskon översätter åt henne. De berättar om Grin- och Skratt-Olle och om räven som raskar över isen ("Well, it's a fox that is walking on the ice..."). Sedan förklarar de att de klappande händerna, stampande fötterna och de kollektiva tjuten ska föreställa en raket.

- Malin, du brukar gråta när du skrattar. För mig är det första gången jag gör det, fnissar Anna och torkar sig i ögonvrån.

- Har inte du sett ganska konstiga traditioner i Afrika också? Typ att man dansar med bara fjädrar på sig, offrar lite saker och så? undrar min bror halvt på skämt, men ändå i ett slags tappert försök att få oss att verka normala.

Midsommar i Dalarna.

Släkten samlas varje år vid farmors röda stugor i Ludvika.

Anna och jag gjorde blomsterkransar, som vandrade runt bland stora och små.

Efter lite mingel och fika lagade Anna nshima - ett nytt inslag bland midsommarklassikerna.

Anto på Aktivitetshuset pratar hellre svenska än engelska. Jag tror det beror på att hans engagemang inte gärna bromsas upp för att klä sig i de rätta engelska orden. Idéerna bubblar över, helt enkelt, och det som jag inte hinner översätta brukar jag sammanfatta för Anna på vägen hem. Ofta räcker det med förklaringen:

- Orden emellan de konkreta punkterna var en massa pepp och energi!

Det är därför jag blir så överraskad när Anna och jag säger hejdå till honom och han berättar att vi har bidragit med förvånansvärt mycket:

- Det här projektet är unikt, även om det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som har varit så bra. På något sätt är ni är en påminnelse om att det går att förändra världen. Jag har jobbat länge med fokus på det lokala och då är det lätt att bara se det, men ni drömmer mycket och har kvar er förmåga att uppfatta den stora bilden.

Även för mig är det alla möten med inspirerande och engagerande människor som har gett mig mest under tiden i Malmö.  När jag och Anna kliver på tåget tar vi med oss det och naturligtvis en massa väskor med mer konkreta saker - plus en otymplig gitarr.

- Har ni en spelning i Stockholm? undrar tågvärdinnan med en nick mot den.

Det hade varit underbart att vara musikalisk nog att svara ja, men att berätta att den ska till Zambia för att vara med i vår väns Lucas filminspelning känns kanon det med.

När tåget rullar från perrongen springer vår värdfamilj efter för att skicka vinkningar till oss. En av de största utmaningarna under tiden i Malmö har varit att leva ihop i ett kollektiv, men samtidigt är det en av de saker vi har lärt oss mest utav. Tjejerna vet att vi tycker att det är svårt att säga hejdå och får oss att glömma bort det genom att dansa och spexa. Liv, som för några månader sedan fick sin fot överkörd då hon demonstrerade för en bilfri innerstad, släpper kryckorna och hoppar fram på bara skratt och ett ben. Sedan tar tåget fart och lämnar dagar av spännande äventyr och utmaningar bakom oss. 

   Sopgubbe, gitarrist, nomad?

- Vilken plats gillar du bäst i Malmö? frågar jag Erica medan vi rundar nästa hörn, där en grupp har samlas för att väva ihop spontana rytmer från sina afrikanska trummor.

- Jag vet inte, svarar hon. Det finns så många olika platser och vissa gillar jag grymt mycket även om jag bara har varit där en gång, som till exempel Café Banjo eller där vi var idag.

Jag kan inte annat än att hålla med henne. Vi har just varit på klädbytardag på Bergsgatan 20.

- Jag trodde det skulle vara lite sunkigt, men det var liksom festtoppskvalité och så där snyggt upplagt, tipsade min värdsyrra Liv som såg till att vi hittade dit.

Hon och Sanna hade lämnat in 27 plagg och därmed fick vi välja lika många nya, som några andra ville byta bort. Vi passade på att ekofika också, tittade på en utställning om gatukonst och lyssnade till ställets egen DJ.

Annars tycker jag egentligen om ganska osexiga platser i Malmö. När Erica och Anna ringer mig brukar de dra till med:

- Var är du? På högskolebiblioteket?

Det har väldigt ofta rätt, för det är helt underbart med en plats där man kan hänga utan att betala för en kaffe. En plats som erbjuder ro att lyssna på sina egna tankar, vilket jag definitivt saknade i Zambia. Där var det alltid någon som stal luften på kontoret och hemma skulle jag ofta finnas till för andra. Några parker eller andra offentliga miljöer där det gick riktigt bra att vara för sig själv hittade jag helt enkelt inte, hur galet det än låter.    

Hemma i lägenheten här i Malmö fungerar badrummet ungefär på samma sätt som biblioteket. Även om vi som mest har bott sju personer i kollektivet och vi alla ska samsas om det rummet, passar jag ändå på att låsa dörren om mig. Att borsta tänderna innanför fyra väggar kan ibland bli dagens enda stund av ensamhet. Vid toaletten finns också kollektivets blogg där det går att läsa och skriva om allt ifrån tvättider till hur det kändes att ta årets första bad.

- Jag fattar inte att folk orkar läsa bloggar om det inte är en kändis eller någon annan som man verkligen gillar som skriver. Eller om man inte håller sig till att berätta om ett särskilt projekt eller intresse, säger min vän Farao som nyligen var på besök i stan.
Det vinnande konceptet bakom kollektivets blogg är att den är i pappersformat, skrivs för hand och helt enkelt kallas för "toalettboken". Den är inte särskilt trendig, men blir garanterat alltid läst.

Min brorsa hyllar Zlatan som jantedödaren och kanske stämmer det, för jag får ett sms från Sydafrika:
 "What a goal! :) Go Sweden go. :) Like me, that Zlatan guy is a hero..."

- Identifiera problem, men fokusera på det positiva, brukar Anto säga.

Anto är chef på Aktivitetshuset Holma, en av våra arbetsplaceringar. När han berättar om problemen som han möter nämnder han segregering, arbetslöshet och en mediebild som mest belyser droger och kriminalitet.

- Ljuset i tunneln är ofta tjejerna, säger han. Om de vill ha något är de också beredda att ta ansvar och jobba för det, men många gånger kommer de i skymundan. Alltför många ungdomar får inte bekräftelse på det som de är bra på.

Det är utifrån det som vi bestämmer idén till vårt projekt, som alla YPD-deltagare i Malmö genomför tillsammans. Vi vill lyfta fram det som är roligt, bra och inspirerande utifrån tjejernas egna önskemål.

- Vad tycker ni är kul? Vad vill ni göra? frågar jag därför Holmas tjejgrupp.

De som är med där tar just klivet in i tonåren. Alla känner alla och det är en bra stämning i gruppen, men svaren dröjer ändå.

- Berätta nu! Vad gillar ni? uppmanar Ardiana.

Hon är ledare för gruppen tillsammans med några andra tjejer från Hyllie Ungdomsråd. De bidrar med mycket tid och engagemang, trots att de dessutom har mycket att göra med skolan inför studenten.

- Vi vill bara åka iväg någonstans och hänga, säger en av de yngre tjejerna tillslut och andra fyller i att de vill grilla och bada.

Alla verkar överens om att det viktiga är att bara vara tillsammans och ta dagen som den kommer, så när det väl är dags att genomföra projektet packar vi bussen med badkläder, spel, målargrejer och en fotboll samt mat för cirka 30 personer. Sedan är det upp till oss själva att göra något av det under en helg i Hästveda utanför Hässleholm.

Vid bor i en röd stuga, granne med skogen och sjön. Tjejerna tillbringar den mesta tiden vid stranden och under kvällen fyller vi nästan en hel rulle papper med färg.

- Börja rita vad ni vill, sedan roterar vi och fortsätter på varandras teckningar, föreslår jag.

Bilderna blommar ut mer och mer för varje person, precis som lägret i övrigt.

Helgen är också en upplevelse för oss som är med i YPD.

- Det här är den underbaraste semester jag någonsin har haft, säger Anna. Jag har bara varit på ett läger tidigare och det anordnades av kyrkan, så all fokus låg på att be. Om min mamma skulle se mig nu skulle hon tycka att jag är lat, men det är så skönt att bara få ligga i solen ibland.

Tearith och Sokha njuter av den svenska sommaren genom att äta glass på stranden. När de har ätit upp går de direkt och köper ytterligare en varsin glass, vilket de precis hinner med innan det är dags att gå och äta lunch.

- Vårt nästa projekt borde heta "uniting ice cream", för alla gillar glass oavsett vilken kultur man kommer ifrån, skrattar Tearith.

- Vet du varför vi bryter stjälkarna på blommorna som vi lägger på våra nära och käras gravar? frågade Saili i Zambia.

På så sätt gillrade han en fälla, för jag började naturligtvis föreställa mig olika tänkbara seder och traditioner.

- Är det ett sätt att visa respekt för sina förfäder? gissade jag.

- Vi gör det helt enkelt för att ingen ska kunna sno blommorna och sälja dem igen, konstaterade han.

Kontrasterna mellan mitt fantasisvar och verkligheten fick oss att garva ikapp, men allvaret bakom fenomenet hängde kvar. Zambia är ett land där både fattigdomen och döden känns ständigt närvarande. Nya dödsfall och begravningar nämndes med en sådan regelbundenhet i min bekantskapskrets där att de bildade en slags rytm.

Naturligtvis måste varje person som föds i Sverige också dö någon gång, men det faktumet känns inte lika uppenbart. Här smyger sig liksom döden in, som i SMS:et från min kompis som också förlorade några vänner nyligen: "... Kram och sov gott. PS. Döden är asjobbig. Man är liksom aldrig beredd."

Det är därför det känns så konstigt att Peter begravs idag.

Han som var fotbollshjälten i just min klass. Vi som byggde kojor i skogen, frågade chans och gjorde slut, spelade teater och skrattade så hysteriskt att mamma trodde att vi var fulla när jag ringde hem för att fråga om jag fick komma hem lite senare.

Han som senare blev den intressantaste lumpenkillen. Vi som råkade attackhångla på Flamingo, skippade dejtandet för att dra åt varsina håll ut i världen och som smög hem utan att våga skratta hysteriskt och utan en tanke på att ringa och fråga om lov.

Nu har vi inte träffats på säkert tre år och det hade varit på tiden att råka ses, kanske på Peace & Love-festivalen om några veckor.

Anna, du räknar YPD-dagar som om de är lika värdefulla som vattendroppar i en öken. Hur många dagar av programmet är kvar nu?

- Tre veckor och tre dagar.

Hur känns det?

- Ärligt talat så vet jag inte, jag är nog både förväntansfull och orolig. Jag saknar mina vänner och min pojkvän och på samma gång vill jag inte resa hem. Jag känner mig inte förberedd att åka, men livet fortsätter alltid även om rädslan och oron finns där. Jag lämnar ju något som jag trivs med och jag vet inte vad som väntar nu.

Vad har varit bra med YPD?

- För mig är programmet ett sätt att lära sig av det verkliga livet. Det har både bra och dåliga sidor och innehåller både skratt och gråt. Jag har fått utrymme att vara mig själv, den jag verkligen är, och jag har blivit mer jordnära. Jag har fått ny kunskap och nya erfarenheter samtidigt som jag har gett av vad jag redan kan.

Vad ska du göra efter YPD?

- Jag har blivit tillfrågad om jag vill vara koordinator för YPD i en av de Zambiska städerna som programmet hålls i. Det är inte ett heltidsjobb, men det känns jättekul att ha något viktigt att göra. Vid sidan om det vet jag inte ännu, men jag har många drömmar! Det bästa vore att få möjligheten att plugga på universitetet.

Grattis till uppdraget! Hur är en bra koordinator egentligen?

- En koordinator måste vara bra på kommunikation och får inte ha några favoriter i gruppen, utan ska vara öppen och välkomnande för alla. Andra bra egenskaper är att vara en bra lyssnare, att kunna lösa problem då de dyker upp och att inte döma någon. Alla i YPD måste känna att de är viktiga och modiga, för det är de ju! Det är därför de är med i programmet.

Är det något särskilt du behöver lära dig, för att bli en bra koordinator?

- Jag måste bli bra i datakunskap. Innan jag började i YPD visste jag bara var startknappen på datorn satt, men inget mer. Nu har jag till och med skrivit en hel artikel på bara en dag och jag kunde spara dokumentet själv. Jag kan använda internet också. Där håller jag kontakt med mina vänner och söker information om hiv inför mina föreläsningar.

Vad gör du om tio år?

- Jag hoppas att jag har tagit min universitetsutbildning och börjat arbeta och att jag har mitt eget hus. Jag kommer förmodligen vara både fru och mamma. Som kvinna i Zambia är det viktigt att föda barn, men jag skulle kunna tänka mig att adoptera också så länge jag har de rätta möjligheterna att ta hand om en familj på bästa sätt. Jag skulle ge barnet mycket kärlek, precis som om det vore min biologiska son eller dotter.

Vad har varit bäst i Sverige hittills?

- En av de bästa sakerna har varit att möta alla äldre människor. De vet hur man klär sig bra och hur man får någon att känna sig hemma. De pratar alltid med mig och om de inte kan engelska ger de mig ett leende. Dessutom är de bra på att laga god mat!

Vad kan Sverige lära av Zambia?

- Svenskarna kan lära sig att vara mer sociala och öppna. Allt börjar med leende och ett enkelt "hej!" - svårare än så är det inte.

Vad kan Zambia lära av Sverige?

- Att leva livet enklare och att vara mer flexibla med traditioner och regler. Det mesta som jag har gjort i mitt liv har jag gjort i hemlighet. Det är bättre att vara öppen och att få råd, så att man inte slutar upp med att göra fel saker. Det enda jag vill är att skapa ett bättre liv för mig själv, men ibland får jag känslan att min familj tror att jag inte tar livet på allvar utan bara gör saker för att de är roliga. De trodde inte att jag skulle få bra betyg nog för att söka in till universitetet och när jag visade dem mina betyg - som till och med var bättre än mitt uppsatta mål - sa de att jag måste ha fuskat. Innan jag åkte till Sverige tyckte de att det vore lika bra om jag hoppade av, eftersom de inte trodde att jag skulle fixa det. Jag är ju den enda i familjen som har rest till Europa. Det känns som om jag är alldeles ensam ibland och jag gör saker i hemlighet eftersom jag inte får rätt stöd.

Vilket slags stöd skulle du behöva?

- Min riktiga mamma dog när jag var liten och min nuvarande mamma gör sitt bästa, men jag törstar ändå efter känslan av att ha någon som bryr sig om mig riktigt mycket. Varje gång jag besöker någons hem och de behandlar mig på ett sätt som visar att jag är viktig, så mår jag bra. När det kommer till materiella saker så drömmer jag om att utbilda mig och att ha en egen dator, så att jag kan öva mig inför de rapporter jag ska skriva som koordinator. Jag vill inte bara ta emot gåvor - jag vill få redskap som gör att jag kan stå på egna ben!

Bland de som är med i YPD pratar många om att du har ett bra driv. Vad får du det ifrån?

- Oftast från mig själv... från min förmåga att drömma och fantisera!

Det finns många människor som vill påverka världen i en bättre riktning, men några undrar om det verkligen går. Är det möjligt?

- Ja, världen förändras med dig och mig. Det är vi som är världen. Ibland så väntar vi bara på att våra ledare ska förändras och förändra, men vi måste starta med oss själva.

Livet i Malmö är underbart, men ibland kan jag inte låta bli att längta efter YPD:arna som är på andra håll i Sverige.

Umeågänget är de i full gång med sitt projekt - Safe Love Tour, en cykelturné från Umeå till Skellefteå. De har interaktiva workshops med ungdomar, samtidigt som de värnar om miljön genom att ta sig fram med sina pimpade cyklar.   

Anna gör sig redo att ha sex för första gången, tillsammans med pojkvännen när hon kommer hem. Hon samlar gratis kondomer på hög eftersom hon blev fråntagen sina första och enda kondomer av vår 30-åriga koordinator när vi var i Zambia. Han tyckte att han hade större användning av dem är hon, sa åt henne att vänta med sex och drog dem helt enkelt ur hennes hand då vi alla hade fått ett kondompaket var vid ett studiebesök. Det gör mig fortfarande förbannad att tänka på det.

- Egentligen är det konstigt att jag som så ofta förespråkar kondomer egentligen inte litar fullständigt på dem, säger Anna och vilar en av kondomerna i handen. Alla mina kompisar som använder dem har ju blivit med barn.

- Om de har blivit med barn så kan de ju inte ha använt dem, konstaterar jag. I så fall säger de bara att de gjorde det eller så vet de inte vad de ska göra med dem.

Anna blir sittande tyst och jag kan inte låta bli att ge henne en tröstande kram. För henne är sex bara förknippat med att få hiv, bli på smällen och att förstöra sitt rykte. Oroligheten över att göra det för första gången handlar om mer än vanlig nybörjarnervositet.

- Kan du inte fundera vad du tänder på och ta lite initiativ själv, så att det inte bara blir på din pojkväns villkor? undrar jag. Fantisera och onanera lite - då kommer inte allting vara nytt.

Hon ser ut som ett blankt papper i ansiktet och det är då jag kommer på att hon inte har några pusselbitar att bygga sina fantasier med. Hon är inte uppvuxen med "Hej Bullen! Är jag normal?" på TV, hon läser inga tidningar med relationsspalter och hon har ingen att prata sex med.

- Jag har en nära tjejkompis förutom du och hon är lika blind som jag, bekräftar hon.

Några dagar senare skriker Anna rätt ut och smäller igen tidningen som hon bläddrar i.

- Vad är det? undrar jag och hjälper henne att bläddra tillbaka till samma sida.

Där står en naken man i kontorsmiljö och håller en hålslagare i näven. Han bär läsglasögon, hans mage ber om utrymme och kroppsbehåringen är oansad. Snoppen pekar i ingen särskild riktning, vilket just i detta ögonblick råkar vara mot en pärm i en av de nedersta hyllorna.

- Herregud! tjuter Anna igen.

Artikeln handlar om naturister och först tror jag att det är därför hon är chockad, men sedan kommer jag på rätt fråga.

- Har du sett en naken man förut?

Hon skakar på huvudet, med handen dramatiskt över munnen.

När vi var i Zambia skulle vi hålla en workshop om hiv med tecknade pedagogiska bilder, men så fort snoppen inte hade ditmålade ögon och en glad mun ansågs gränsen till porr vara hårfin och kvinnans kön avbildades aldrig. I vårt flickrum i Lusaka passade Anna även på att fråga hur man kan veta om en kille verkligen använder kondom.

- Hur menar du nu? undrade jag. Det är väl ganska enkelt att se om den är på eller inte?

- Så du har sett en snopp! utbrast hon, vilket jag tyckte var ganska konstigt att hon inte redan hade fattat.

- Alltså, du blundar inte hela tiden när du har sex? klargjorde hon.

Det kanske inte är så konstigt att jag ibland önskar att jag vore utbildad pedagog i sex och samlevnad.

- Vad finns det egentligen mellan kliniska biologiböcker och porr? frågar jag mina vänner för att få lite stöd.
I väntan på en bättre idé läser jag högt ur Kamratposten för Anna då vi är på Aktivitetshuset Holma, en av våra arbetsplaceringar.

- Jag är en tjej på tolv vårar som har väldigt små bröst...

Anna berättar i sin tur att hon har fått lära sig myter om bröststorlekar.

- De säger att man ska låta några särskilda myror bita i brösten alternativt bränna dem med varm majsgröt. Det är sagt att det ska få dem att växa, men det gör naturligtvis bara ont och lämnar fula ärr.

Hemma i kollektivet har alla börjat bli trygga och oblyga inför varandra. Vi snackar slicklappar, som hindrar att könssjukdomar överförs då en tjej tar emot oralsex, och debatterar sexleksaker för tjejer som också vill penetrera. Delar av diskussionen skulle kanske vara för mycket även för personer som är mer vana att läsa och höra om sex än vad Anna är, men själv tar hon det lugnt. 

Hon berättar att den sex som det pratas om i Zambia bara handlar om penetration och att göra barn och hon tror att det är därför som till exempel homosexualitet är tabu och olagligt.

När jag hängde i Härnösand träffade jag Richard Muhire, en rwandisk Skövdekille som just blivit medlem i Afrikagrupperna.

- När jag kom till Sverige fick jag svara flera gånger på hur jag kan skriva och läsa, berättade han. Ett barn frågade mig om jag fick mat när jag var barn. Jag kunde inte förstå varför de undrade, men efter att ha bott ett tag i Sverige och tittat på vad svensk television erbjuder om Afrika kunde jag förstå sammanhanget.

Afrika är en kontinent - inte ett land, inte en kultur och inte ett folk heller, kom vi överens om. Det är bara det att media ofta rapporterar på ett sätt som fångar alla länder och deras invånare i en stereotyp bild. Det är därför jag själv funderar mycket på vad jag berättar från mina resor i afrikanska länder och det var med viss nervositet som jag mailade Richard min artikel om min och Annas tid i Zambia. Min bild är ju min egen och vinklad den också.

"Jag blev jätteglad när jag fick se din tidningsartikel. Så ska det vara! Jag kommer med mer feedback längre fram. Just nu har jag fullt upp med mina studier. Hoppas att vi tillsammans kan bygga någonting som kan lyfta Afrikas status i världen! Allt är möjligt, eller hur?! Idéer är ursprunget till allt", mailade han tillbaka.

Vilka berättelser saknar du från Afrika? Maila mig gärna: [email protected].

Regnet öser ner och jag inbillar mig att det är därför som min blick fastnar vid fönstret och tanken vandrar iväg.

- Vad tänker du på? undrar Anna D.

Jag rycker på axlarna.

- Inget särskilt.

Tystnaden lägger sig mellan oss igen. Jag skär spagettin i smådelar och hon petar i potatismosen.

- Har du funderat något på framtiden? undrar hon plötsligt.

Det är ungefär en månad kvar av YPD och det är uppenbart att vi sitter och tänker på vad som ska hända sedan. Anna och Erica ska på lägenhetsvisning på Möllan i veckan. Det är ett häftigt steg. Under förberedelsehelgen, när vi var nya och presenterade oss för varandra, ritade Anna en karta över sin trygghetszon i Boden.

- Här är min lägenhet, här ligger ICA - där jag jobbar - och här är sporthallen.

Nu är rutnätet av upptrampade stigar plötsligt för bekväma.

- Jag vill jobba med människor, inte åt människor, förklarar hon.

Jag nickar. Jag vet att hon är grym på ICA och på handbollsplanen, men på söndag är det dags för temadagen "Hur påverkas du av hiv?" som hon anordnar för Studieförbundet Vuxenskolan och hon kommer att vara grym på det också. Begränsningarna försvinner. Världens möjligheter blir synliga.

- Vad ska du göra då? undrar hon.

Jag känner mig tom och regnet gör inte känslan bättre. Jag vet att jag har många bra egenskaper och erfarenheter, men ibland tycks de så svåra att förmedla till andra och att börja söka jobb känns tungt.

- Jag är nog rädd att möta den där attityden: "Lilla gumman, vad härligt engagerad du är. Här behöver man minsann minst två års riktig arbetslivserfarenhet, men du kan ju få praktisera lite om du vill", imiterar jag.

Anna ger de rätta peppande svaren tillbaka, men jag tar ny sats:

- Sen är jag orolig för Anna också. Hennes pojkvän vill ju gifta sig och om hon kommer tillbaka till Zambia utan att hitta en möjlighet att utbilda sig snart, då kanske hon satsar på familjen innan hon hinner bli självständig.

I mitt bakhuvud ser jag Annas jämngamla kompis som hoppade av plugget för sin mans skull. Nu är hon gravid med sitt andra barn och mannen - familjens enda försörjare - har just dött. Möjligheten för henne att gifta om sig är i princip obefintliga och alla hoppas att mannen inte dog av hiv, för då finns ju risken att hon också bär på viruset.

- Jag vill att Anna ska lyckas, säger jag. För hennes egen skull naturligtvis, men också för att visa för mig och alla andra att allting är möjligt trots motgångar.

Under senaste veckan har vi tagit del av Malmös varierande körliv. Vi har lyssnat på gospel i kyrkan, sett ett ABBA-popuri om könssjukdomar på Socialstyrelsens konferens om hiv och vi har hejat på vår värdsyrra Liv och hennes kör. Bilderna och texten nedan är från det framträdandet.

Det här är en historia som inte har nåt slut.

Den oändliga historien om att alltid komma ut.

Var jag än befinner mej så krävs det flera svar.

När och hur och varför har du ingen karl?

Ref: Dö heterosexismen, dö heterosexismen. Låt människor få vara som de är.

När jag var ung så var jag smygis, varje bästis var min tjej.

Att komma ut där hemma var en jobbig grej.

Morsan blev helt galen och slängde ut min säng.

Farsan tog det bättre men drog in min månadspeng.

Ref: Dö heterosexismen, dö heterosexismen. Låt människor få vara som de är.

Vid bordet satt min moster pratsam glad och full.

Hon fråga hur det kändes att aldrig få nåt knull.

Hur gör ni när ni älskar, hur känns det i er kropp?

Det måste vara tråkigt att inte få nån snopp.

Ref: Dö heterosexismen, dö heterosexismen. Låt människor få vara som de är.

På krogen satt en herre med Volvo, ring och katt.

Han fråga om jag ville följa med honom inatt.

Jag sa jag hade flickvän och bad honom att gå.

Han sa det gör detsamma, jag kan ta er bägge två.

Ref: Dö heterosexismen, dö heterosexismen. Låt människor få vara som de är.

Din tjej är säkert trevlig men trots allt ett substitut.

Du kan inte få en kille och har aldrig fått ett skjut.

Men jag är en schysst snubbe som kan omvända dej.

Jag ger dig lite stake så blir du nog kär i mig.

Jag sitter hemma i kollektivet och läser den nya tidningen Eco Queen.

- Den borde vara gjord i papper som ser mer ekologiskt ut, säger Liv då hon spanar in det glansiga prinsessomslaget.

Men det är just det som är grejen. "1968 marscherade ekorebellen i näbbstövlar. 2008 trippar hon fram i högklackat. Och dricker hellre champagne än rödtjut" menar tidningsskaparna och försöker göra ett magasin därefter.

Resultatet känns ungefär som när jag och Farao Groth jobbade som ungreportrar på Borlänge Tidning och fick i uppdrag att tillsammans intervjua fröken Dalarna. Farao förde in samtalet på skönhet och kändisskvaller och själv ville jag ta reda på om de som ställer upp i Fröken Sverige verkligen gör det för att de vill rädda världen. Och allt skulle samsas i en artikel.

Det är ingen omöjlig uppgift att kombinera yta med djupare innehåll, men ofta blir resultatet tyvärr inte mer spännande än ännu en gala där man får se barn från olika delar av världen och därefter ringa in för att skänka några kronor och tävla om en bil. Ibland lyckas Eco Queen bra i utmaningen att komma med något annat. Jag gillar till exempel att läsa om modedesignern Mathilda Tham som förespråkar klädbibliotek:

- Det är ett sätt att dela kläder med varandra. Man behöver inte äga allt. Festtoppen som bara används en gång, de ska man kunna låna...

Andra gånger känns däremot mötet mellan mode och miljöfrågor lite krystat, som i modereportaget där modellerna ser obekymrade ut och därför har varvats med giftutsläppande fabriker och texten: "I Karur i Indien är floderna runt textilfabrikerna så förorenade av kemikalier att vattnet inte ens kan användas för bevattning, och floderna får samma färgton som årets modefärg."

Jag undrar dessutom vad tanken bakom tidningen är. "Köp dyrt" deklarerar en artikel. "Man kan inte betala 99 spänn för en t-shirt och tro att det är rättvist handlat. Det är bara att glömma." Rådet blir med andra ord att vara snäll mot miljön genom att satsa på kvalitet istället för kvantitet, att shoppa mindre och schysstare. Det är bara det att på ett annat ställe i tidningen står det: "Kan miljötänkande och humanitära budskap sälja fler väskor? Tja... Att företaget som tillverkar dem stödjer globala miljöorganisationer kan ju kännas tryggt. Och man kan lugnt shoppa vidare."

Mitt råd till Eco Queen blir att blanda prinsessorna med rådjursögon och guldsked med en och annan ful ankunge. De borde till exempel göra ett reportage om vad Lucas i Zambia kallar "ghetto-tsunami":

- Ge någon som redan har pengar hundra spänn och han eller hon kommer att spendera det på ingenting, men ge det till någon modeintresserad i områdena där jag bor och du kommer att upptäcka att det går att skapa en hel outfit av det. De vet hur de ska hitta allt second hand och blir lätt kvällens snyggaste.

Så är det äntligen dags för International AIDS Candlelight Memorial Day . Redan när jag möter morgonen på gatan där vi bor, ser jag det första ljuset. En tjej ställer det till rätta i skyltfönstret i Simpans stora caféfönster, precis som om hon har stått och väntat till just rätt tillfälle då jag kliver ut från porten mittemot.

- Vilken underbar dag! utbrister jag entusiastiskt.

Anna tittar skeptiskt på mig:

- Malin, dina ögon är alldeles röda.

En av de egenskaper jag gillar bäst med Anna är att hon alltid delar med sig av sina tankar - det gör det betydligt enklare att samarbeta och bli riktiga vänner - men ibland blir jag irriterad om det resulterar i att hon måste konstatera vad på mig som är fult, eller då hon sträcker sig fram mot mitt ansikte mitt i en folksamling för att klämma en finne. Idag, däremot, bryr jag mig inte.

- Visst är det perfekt! De matchar med det röda bandet, säger jag och pekar på jackkanten där jag har fäst symbolen för kampen mot hiv.

Mina ögon är det enda som påminner mig om att jag har sovit för få timmar på grund av en underbart rolig fest, som snabbt förvandlade kväll till natt och tidig morgon. Trots allt verkar jag vara piggare än Anna som stannade hemma. Därför skakar hon leende på huvudet åt mig när jag senare under eftermiddagen nästan känner mig tvungen att skutta över Möllevångstorget där vi möter de andra YPD:arna, Annie från PG-Syd och värdsyrran Ester i vårsolen.

- Jag är helt enkelt är så lycklig över att arbeta med något som jag tycker är viktigt, säger jag.

Direkt när vi kliver in på Coffee Point attackerar en tjej Annie med en nyfiken fråga:

- Vart kan man köpa ett sånt där rött band?

Hon har läst vår lapp, som vi har tryckt upp för att ställa bredvid ljusen, och hon snor till och med med sig den i väskan när hon går ut.

- Nu vet vi att vi har nått fram till minst en person, konstaterar Annie glatt.

Jag äter blåbärspaj med vaniljsås och skickar en tanke till alla som har gjort dagen och vår kampanj möjlig. Någon har gett rabatt på ljus medan andra lånar ut sina caféebord. Vänner har gett råd, en kram eller ett peppande ord. Varför går vi egentligen runt och tror att det lilla vi gör inte spelar någon roll? Det är ju egentligen det som gör hela skillnaden.

En pappa till sin son:

- Titta på bananen!

Sedan:

- ... ehhh, det var visst en kondom.

Sonen:

- Vad är en kondom?

(Tystnad.)