Kollektivet på Möllan
Det är vi som är YPD:arna i Malmö: Anna, Erica, Jenny, Christine (även kallad Mwila), jag, Sokha, Anna och Tearith.
Anna och jag bor i en våningssäng - jag i överslafen och hon i bädden under - och hon kliver alltid upp efter att jag har duschat, oavsett om jag börjar dagen klockan sex eller klockan elva. På så sätt är allt sig likt, men numera bor vi inte med mamma, pappa, barn i Zambia utan i ett kollektiv med fyra jämngamla tjejer på Möllan.
- Här finns ju inte bara vegetarianer och lesbiska utan dessutom två galna katter! utbrister Anna trött.
Eftersom vi bor i vardagsrummet, som bara skärmas av med ett draperi, är hon ständigt på vakt. Hon får sin säng att påminna om en borg som hon måste försvara mot de små rovdjuren och allt annat främmande.
- Jag förstår inte det här. Hur har lesbiska sex egentligen och hur vet de vem som ska vara man och vem som ska vara kvinna? undrar hon.
- Det är väl det som är grejen med att vara homosexuell, svarar jag. Att två av samma kön är tillsammans.
Hon skakar på huvudet. I Zambia säger både Gud och lagen att det är förbjudet att vara bög och flata.
- Jag vill inte göra dig ännu mer förvirrad på en och samma gång, men har du tänkt på att många kanske tror mer på Darwin är på Gud här i Sverige? påminner jag.
Anna påbörjar ett nytt argument:
- Men Adam och Eva...
Sedan är det som om alla olika värderingar och tankevärldar plötsligt blir synliga likt en massiv, blockerande vägg och all energi överger henne i en bottenlös suck:
- ... om du har hört talas om dem någon gång.
Efter otaliga kulturkrockar känner jag igen den där hopplösa känslan och jag slår reflexmässigt tillbaka hennes tanke.
- Kom igen nu Anna! Mycket är annorlunda här, men Adam och Eva behöver du väl ändå inte introducera? skrattar jag.
Det är löjligt enkelt att få rätt skruv på den repliken och mycket riktigt träffar den rakt i magen på Anna. Hon börjar fnittra så som vi ofta gör, det vill säga inte åt själva skämtet - som oftast är rätt dåligt - men åt hela situationen. Snart når skrattet toppen av våra röster och där sätter ett par glädjetårar punkt för all självömkan. Sedan är vi tillbaka i matchen igen.