Nu kan de cykla till närmaste Internetcafé
Lager till vänster, informationscenter till höger.
Martin Sekeleti jobbar som Regional Study Circle Development Officer för Kooperation Utan Gränser. Han kastar en blick i backspegeln för att förklara för mig hur jag ska hitta det nya studiematerialet om getuppfödning som han har ett ex av i sin portfölj.
- Informationscentret som vi ska till ligger mitt ute på landet, förklarar han medan vi lämnar Luska bakom oss.
Själv har jag praktiserat på samma organisation, på avdelningen för kommunikation och insamling i Stockholm. Då hade jag kontakt med människor som ansvarade för insamlingsbössor i affärer och på bensinmackar runt om i Sverige. Nu ska jag få uppleva ett exempel på hur pengarna kommer till nytta.
- I och med invigningen av det här centret får vi en modell som kan inspirera till liknande projekt i Zambia och andra delar av Afrika, hoppas Martin.
Anna lyssnar från framsätet bredvid honom. Jag vet att hon uppskattar friheten att åka bil istället för att trängas på minibussarna och hon utnyttjar restiden genom att ställa frågor:
- Jobbar ni med ungdomar?
- Kooperation Utan Gränser stödjer olika lokala organisationer. Det är viktigt för oss att de är demokratiska. Istället för att till exempel ha ett särskilt ungdomsprogram fokuserar vi på att organisationerna ska inkludera alla människor, oavsett till exempel ålder eller kön, förklarar Martin.
Stadsbilden övergår snart i berg och himmel. Konturen mellan blått och grönt höjer och sänker sig likt lugna andetag längsmed tillsynes ändlösa raksträckor.
- Här är det, säger Martin plötsligt och svänger av på en enkel grusväg.
Byggnaden som väntar på oss presenterar sig stolt som "Chintuntu community multi-purpose tele centre". Ytterligare en text, "organic storage shed", förklarar funktionen för det största rummet. Här kan grödorna som byn odlar samlas på ett och samma ställe. På så sätt blir det enklare att exportera produkterna och att få bra betalt för dem.
I det andra, mindre rummet, är en samling datorer uppkopplade mot Internet. Vid en av dem söker en kvinna information om ekologiskt hållbar odling. På bordet i mitten av rummet finns även tryckt material om alla möjliga ämnen och intill informationsflödet sitter flera mobiltelefoner i rad för laddning, likt hundar i koppel utanför en bys enda livsmedelsaffär. Många som bor i området saknar nämligen elektricitet i sina hem.
Ett gäng småkillar korsar uppfarten utanför centret medan de slött sparkar en fotboll mellan sig. Den är gjord av kompakt packade plastpåsar. I övrigt händer inte så mycket och jag får känslan att det inte kommer att bli någon invigning, men då anländer en grupp kvinnor. De bär mönster och färger om höfterna och håret och de kommer med buketter som de har plockat i färgskalans mest starka punkter. Kanske är förberedelserna igång ändå?
I väntan på svaret går jag och Anna till en enkel eldstad under ett träd, just bortanför centrets tomt. Ytterligare några kvinnor har samlats. De ställer sina grytor över elden.
- Vi lagar kyckling och get, berättar en kvinna vid namn Christina Mulenga.
Hon är sjubarnsmamma och mormor åt en liten grabb. Ett av barnen bor fortfarande kvar med henne på gården i närheten.
- Det här betyder mycket för mig, säger hon med en nick mot centret. Jag har aldrig sett en sådan utveckling i det här området tidigare. Vi tar helt enkelt saker vi inte kan och lär oss dem! Det betyder mycket för mig och jag i min tur kommer att lära andra, särskilt barnen, så att de också får ny kunskap.
Christina Mulenga i rött.
Sakta fylls uppfarten av människor och projektets storlek blir tydligare och tydligare. Här finns både de yngsta och de äldsta och allt ifrån den lokala dramagruppen till FN är representerade. I minglet utbyts minnen av hur projektet steg för steg har utvecklats till vad det är idag.
- Varje dag under några månader samlades tjugo till trettio frivilliga då det var dags att tillverka tegelstenarna till byggnaden, berättar broder Paul som har följt arbetet sedan starten.
- Projektet har pågått i tio år och är så mycket mer än denna byggnad, betonar han. Många har engagerat sig för att utbyta erfarenheter om till exempel jordbruksmetoder och marknadsföring av olika produkter. Numera har vi möjligheten att kommunicera med omvärlden utan att köra en och en halv timme in till stan. Det är det många som är stolta över!
Invigningen börjar med tal, musik och dans. Det är så mycket folk att det är svårt att följa vad som händer utan att skymma sikten för någon annan. Jag ställer mig lite i bakgrunden och börjar småprata med Abraham Zulu. Han går i årskurs elva och drömmer om att få arbeta med bokföring eller medicin i framtiden. Ett annat mål, som är på väg att uppfyllas, är att få lära sig grundläggande datakunskap.
- Det här kommer att bli första gången som jag får möjligheten att sitta framför en dator, säger han förväntansfullt.
De där kronorna, som skramlar i bössorna på bensinmackar i Sverige, har plötsligt fått ett ansikte.
Abraham Zulu.
Läs mer om Kooperation Utan Gränser.