Syoguiden - Zambia

För någon vecka sedan vaknade Anna och jag till en lapp i köket: "Vi sitter ute på torget och äter frukost i vårsolen. Ni får gärna komma och göra oss sällskap om ni vill."

- Vadå, är det förbjudet att äta inomhus idag? undrade Anna förvirrat.

- Nej, men många svenskar mår bra av våren och vill njuta så mycket som möjligt av den första solen, försökte jag förklara.  

Hennes blick berättade att detta blev ännu en punkt på hennes lista över svenskarnas tecken på galenskap.

- I Zambia är det inte bra att äta inför andra ute på gatan. Skulle jag göra det skulle min mamma påminna mig att sluta upp med det om jag vill bli gift.   

Så vi åt inomhus, innan vi gick ut för att studera vad våren gör med svenskarna.

- Hur kommer det sig att ni firar våren när det fortfarande är så kallt att det är bäst att klä sig i vinterjacka? frågade Anna. 

Jag hade inget bra svar. Trots att jag har levt med Zambias sol i tre månader, är det ju ändå något särskilt att känna Sveriges aprilvärme mot ansiktet, men hur sätter man fingret på det där särskilda?

- Det finns något som heter vårkänslor, försökte jag. Människor blir liksom gladare, snyggare och mer kontaktsökande. Många blir förälskade nu. 

Dagen därefter mötte Anna ännu en solig dag som fick ytterligare fler människor att krypa ut ur sina vinteriden.

- Firar ni våren idag också? undrade hon förvånat.

- Det är ju inte en särskild dag, utan mer en känsla och den kommer att växa med värmen och grönskan, sa jag.

Det verkade lovande, så Anna tog för ovanlighetens skull på sig en kjol och gick på egen hand till biblioteket. På kvällen konstaterade hon att Sveriges blyga vårkänslor och Zambias hjärta och smärta nog är lika hopplöst att jämföra som vår ljumna vårvärme och deras ständigt närvarande sol.

- Jag såg riktigt snygg och kvinnlig ut idag, men inte en endaste kille gav mig så mycket som en blick. På hemvägen gjorde jag ett nytt försök och tog en annan väg, men det var samma sak där. Ingen vill ha kontakt och möta nya vänner här, menade hon.

Sedan är det äntligen dags att fira våren officiellt. Det är Valborg och vi från YPD samlas med resten av Malmö i Pildammsparken. Vitklädda dansare klättrar likt flugor längsmed höga stålpelare medan konstgjorda solkatter sveper över träden som omringar oss. Genom våra särskilda glasögon ser världen ut som ett kalejdoskop.

- Ska ni bränna honom på bål nu? frågar Anna uttrycklöst.

Hon pekar på körledaren som bestämt dirigerar de olika stämmorna. Han står på ett podium mitt bland grenarna som så småningom ska förvandlas till majbrasa.

- Nej, så klart inte! svarar jag.