Syoguiden - Zambia

Alla som jag har längtat efter är samlade. Veckorna som vi har varit ifrån varandra går att räkna likt årsringarna på ett träd - de zambiska tjejerna byter löshår och frisyr med jämna mellanrum och vi svenskar bär på våra soltimmar. Annars är allt sig likt. Här finns skratt och kramar. Nyfikehet. Omtänksamhet. Här finns allt och alla som bildar Youth Partners in Develoment i Zambia. Allt och alla - utom jag själv.

Min kropp är bevisligen på plats, men helst vill den sova under halmtaket som nästan tycks vara i höjd med stjärnorna och då den inte har tid för det fylls den med så mycket trötthet att själva jag inte ryms. Det är en nog jobbig känsla, men ovanpå den lägger sig besvikelsen. Det här är ju lägret där jag ska vara stark nog att planera projekt, göra spännande utflykter och lösa konflikter. Det är halvlek i utbytets zambiafas. Nu ska vi storstäda och ta nya friska tag!

Jag bestämmer mig för att bara acceptera och gilla läget och plötsligt inser jag att det är fullt tillräckligt, för det verkar inte ligga några dammråttor i mörka hörn som jag inte redan känner till. När Anna och jag utvärderar varandra och vårt samarbete kommer vi in på ämnen som är känsliga, men vi har redan lärt oss att prata öppenhjärtigt om dem, så till slut är det bara saker vi kan leva med kvar.

- Malin, du borde anstränga dig mer för att prata nyanja. Dessutom vet du att jag blir otroligt trött på att du alltid småspringer så där svenskt. När ska du lära dig att gå som en kvinna?

Jag tänker att jag kanske borde anordna språklektioner med någon frivillig lärare och att jag skulle kunna bära min chitenge oftare. Om jag knyter det fägglada tygstycket på ett visst sätt om mina höfter, kommer kliven att delas upp i lagoma längder.

Nästa dag använder jag visserligen chitengen, men jag ställer mig bredbent när jag knyter den så att jag får plats att klättra över klippor och jag tar på mig mina joggingskor. De fylls snart av stora mängder vatten, för Victoriafallen håller sig på avstånd men ändå nära på en och samma gång. De flirtar med långa regnbågsfransar medan blöta stora händer lekfullt rufsar om i allas hår och när jag skriker av lycka känner jag smaken av vinden och dropparna mot tungan. Mina nerkylda kläder kryper så nära mig de bara kan för att söka värme hos skrattande muskler och guppande hull. Kameran ligger i en plastpåse för att inte bli dränkt, vilket säkert är lika bra. Den här känslan låter sig varken fångas eller förklaras.

Anna, Maria och jag vid Victoriafallen.

Kameran kan inte heller spara energin när vi går ut för att festa. Trots att de flesta låter bli att dricka alkohol, skakar många höfter, bröst och rumpa så ohämmat att de ser ut som de har kommit på ett alternativ till världens kärnkraftverk. När rätt låt spelas rör sig alla i samma mönster, likt en enda stor kropp. Rörelsen börjar någonstans i vår grupp och sprids via anda som lockas av en rytm, ett potentiellt ligg eller en gammal barndomsdröm om att någon gång få vara med i en musikvideo.

Det är dagarna innan löning, på en månad som har känts som dagarna innan löning redan från start. Det är en konstig känsla att ha vuxit upp med skolmat och "tänk på barnen i Afrika" och så är det plötsligt dem jag arbetar med.

- Jag behöver inte äta lunch, konstaterar Namatama. Jag är en av de där ungarna som har vuxit upp på mindre än en dollar om dagen.  Fler än ett mål om dagen var otänkbart och jag har fortfarande kvar tankesättet att välja mellan frukost, middag och lunch.   

Alla som deltar i utbytesprogrammet får samma summa fickpengar, men flera från Zambia har lånat för att kunna skaffa pass och öppna ett bankkonto samt för att kunna köpa en resväska och andra saker som är nödvändiga för att överhuvudtaget kunna delta. För Anna har de kostnaderna tagit halva summan av första månadens fickpengar innan programmet ens har startat.

- Vi måste i alla fall se till att vi äter varje dag, säger jag då hon sitter och räknar sina pengar och stramar upp sin budget.

Ända tills någon säger stopp. Ibland är det jag som gör det när Anna är på väg att ge bort sina kläder till någon som liksom hon själv inte har råd att köpa nytt, men som har färre plagg att byta mellan. Andra gånger är det hon som gör det när jag till exempel är ovan att låta hennes pojkvän eller andra killar bjuda på mat eller en dricka när vi går ut.

- Låt dem betala, de har ju ett jobb medan vi är volontärer! Du kan erbjuda dig att betala om du mår bättre av det men envisas inte, instruerar hon.  

Idag var det vår värdpappa som sa ifrån när han såg att vi satt i vardagsrummet och åt nshima och kycklingfötter med den för ett par dagar anställda trädgårdsmästaren:

- Flickor, jag vet att ni har stora hjärtan. Ni jobbar för alla människor i er omgivning och här i Zambia har vi "extended families", men ni kan inte ta in vem som helst i huset. Jag har inte ens sett den här mannens legitimation, så om han gjorde ett brott skulle jag inte ens veta vem jag skulle anklaga.

Eftersom han var osäker på hur han skulle visa värme för vår omtänksamhet samtidigt som han satte gränser för vår dumhet, upprepade han samma ramsa igen men med meningarna i omvänd ordning.

Vår värdpappa brukar dessutom fråga vart vi köper bananerna som vi packar ner i väskan varje morgon.

- De kommer från en affär, svarar jag eftersom jag vet att han därmed känner sig försäkrad om att de håller hög kvalité.

Sanningen är den att vi köper dem från en vän under ett enkelt parasoll vid vägkanten. Där finns förutom goda och lättillgängliga bananer även samtalstid till mobilen, vilket är en av våra ständigt återkommande utgifter.

Vi hade lagat maten dagen innan och de bästa bitarna av kycklingen var redan uppätna.

- Du kan inte bara äta nshima och grönsaker! tyckte Anna.

När jag insisterade att det gick bra tog hon min tallrik och sedan kom hon glatt tillbaka - med två kycklingfötter! Jag hade tyckt att det var lite äckligt bara att laga till dem, så att äta dem kändes inte särskilt inspirerande. Hur som helst så gäller det ju att ta seden dit man kommer...

Min filosofi är att det kan vara bra att smaka på allt en gång. När det gäller kycklingfötter kan jag nu konstatera att smaken är det egentligen inget fel på, men det är helt enkelt för mycket klor och gnagande för ytterlist lite kött.

När vår värdpappa skulle äta kyckling idag möttes han av fyra kycklingfötter som ingen bevisligen vill ha.

- Vem är det som äter de här? undrade han.

- Det gör Malin, svarade Anna som om det var min favoriträtt.

- Du får gärna ta dem om du vill, erbjöd jag mig med spelad givmildhet.

Pappan blev stående som en staty, med locket till serveringskärlet i handen och blicken fäst vid klorna som tycktes grabba efter vem som helst som inte kan slingra sig tillräckligt artigt.

- Jaha, då ger jag i min tur tillbaka dem till dig, konstaterade han sedan.

Är det någon som har lust att komma över på middag? ;)

Skrivet tisdagen den 12/2:

Namatama gör mig plötsligt medveten om att jag har drabbats av allvarlig hemlängtan utan att jag ens har insett det själv. Jag har alltid trott att den sortens längtan är att gråta över en pojkvän, att sakna svenskt godis eller att drömma om en varm dusch och sin egen säng. Själv hänger jag på kontoret i väntan på ett möte. Sekunden innan min oväntade insikt känner jag mig ganska oberörd och så från ingenstans kommer det svenska ordet mitt i hans småprat:

"Blablabla...

du-reformen

...blablabla..."

Namatama på YAZ:s kontor.

Plötsligt inser jag att jag går runt och känner mig irriterad, förvirrad och förbannad och att allt beror på att jag saknar just detta begrepp och vad det innebär för mig. Jag har redan formulerat det i ett ilsket klotter i kanten på min anteckningsbok: "Du får inte respekt av mig utifrån din ålder, ditt kön eller din titel utan utifrån dina handlingar."

Handlingarna tycker jag ska utgå från den gamla klyschan "Behandla andra så som du själv vill bli behandlad". Därför blir jag förödmjukad när min värdpappas manliga bekant uppmanar mig att niga och koka en kopp te till honom och sedan antyder att jag inte ens kan hälla i socker på rätt sätt, jag blir provocerad när ett par lärare väljer aga som inlärningsmetod och jag har svårt att acceptera att min värdbror Saili och jag har olika regler enbart för att han är kille och jag tjej.

När jag upplever orättvisor brukar jag lustigt nog hitta en jämvikt i just Saili. Eftersom han bara är några år äldre än mig och Anna har han bra kontakt med oss och som en del av familjen är han den som bäst förstår sina föräldrar. Dessutom känns hans även som en punkt mellan dåtid och framtid.

- Min farsa är typ 60 år. I zambiska mått mätt är det nästan två livslängder. Han har traditionella värderingar ibland, men med tiden kommer sånt att ändras, förutspår Saili.

Att det stämmer tycker jag syns i hans sätt att vara och i andra små tecken - det är till exempel en kvinnlig elektriker som kommer för att laga vår spis och vår värdmamma är nästan alltid på jobbet medan pappan som är pensionär stannar hemma.

Dessutom är det ju så att pappan också är flexibel och öppen för nya kulturer, även om han brusade upp häromdagen. Då ropade han på Anna och mig och när vi kom till vardagsrummet väntade en tydlig klargörelse om att vi borde ha kokat honom kaffe för länge sedan.

- Jag är trött på globalt nonsens. Jag vill ha det på det traditionella sättet! konstaterade han.

Jag smörjer in mig själv i solskydd 15 och mina skor i svart skokräm.

- Men Malin, vilka kontraster! Nu ser du ju ännu vitare ut, ler Anna.

Jag tittar på mina bleka ben och kan inte låta bli att skratta. Här har jag försökt ägna samma tid som Anna och familjen åt strykning och skoputs för att smälta in och så blir slutresultatet en ännu tydligare mzungu!

- Alla kommer att ropa efter dig! Jag hoppas att jag blir riktigt snygg idag så att killarna ger mig lite uppmärksamhet också, fortsätter Anna.

Att prata om påstådda ragg har blivit till en jargong och jag är osäker på om den kommer från oss, ämnet hiv/aids (som ofta för in samtalen på temat sex) eller om det helt enkelt är så snacket går vanligtvis. Säkert är det i alla fall att det känns lika vardagligt att flirta här som det är att prata om vädret hemma i Sverige. Att påstå att någon har en beundrare, alternativt har fallit för någon, eller att spela att man själv inte kan släppa tankarna på någon, är helt enkelt ett sätt att fylla ut konversationen.

- Min nya frisyr kommer att göra att alla glömmer sina fantasier om att skaffa sig en vit fru! retas Anna.

Två glada mormödrar tar sig an flätningen av Annas hår. Med följsamma fingrar, hjärtliga leenden, två träbänkar samt en glasskärva precis stor nog att spegla sin nya frisyr i, bildar de en provisorisk salong efter vägkanten framför de söndagsstängda affärerna. Jag väntar medan tiden vävs in i hårda mönster längsmed Annas huvud.

Ett par minibussar far förbi och tutar.

Några gatubarn sjunger på avstånd.

En man ställer ner sin skottkärra, säger hej, tar nya krafter och går vidare med släpet.

Sedan får Anna ett halsband av en kille som vi har köpt pärlor av. Det är jag som har betalat, men hon som får halsbandet som bonus. Jag hjälper henne att knäppa låset i nacken och genom att skaka överdrivet besviket på huvudet fäster jag också ett leende vid hennes ansikte, trots flätorna som stramar. Det är hennes tur att spela förtvivlad när två killar stannar sin bil och erbjuder sig att köpa mig en drink.

Anna och mina värdföräldrar är katoliker. Här är vi på väg till kyrkan.

En vecka senare kommer vår värdmamma hem efter att ha fått sitt hår flätat av samma kvinnor. Hennes yviga hårgloria ligger nu tajt mot huvudet och all busighet som funnits i burret är förflyttat till hennes ögon.

- Malin, kom ska du få höra! Nu har damerna som gör flätor verkligen fått något att fundera över! De vet inte om du är en mzungu eller om du kan kallas färgad! fnittrar hon.

Jag skrattar förvånat, men inser samtidigt att deras funderingar kan förklaras med faktumet att mina värdföräldrar ofta presenterar mig och Anna som sina döttrar, utan något tillägg att vi bara bor tillfälligt hos dem och inte är deras biologiska barn.

- De sa att du måste vara färgad, eller så är det så att jag är gift med en mzungu och så har vi fått en svart och en vit dotter. Nästa gång ska jag berätta hur det ligger till, men jag kunde inte låta bli att låta dem klura lite till, skrattar min värdmamma.

Anna och jag sitter på gården hos Fountain of Hope. Vi har tagit skydd under grästaket, men några av barnen spelar basket i regnet. Det är sista dagen i vår första arbetsvecka och vi har ännu inte fått någon genomgång om vad som egentligen förväntas av oss och vilka uppgifter vi ska utföra. Vi har legat på för att komma igång med något vettigt och nu tar Anna chansen:

- Vi är inga utbildade lärare, men om ni berättar hur vi ska göra så kan vi lära oss.

Ledaren nickar åt oss att följa med honom och jag skyndar efter med mina frågetecken:

- Vilka ska vi undervisa för? Vad vill ni att vi ska lära dem?

Han räknar upp ämnen medan vi går mot klassrummet:

- Matte, naturvetenskap, engelska... vad som helst! Huvudsaken är att ni lär dem något. De går i klass sju och ska ha sina slutprov snart. Deras lärare är inte här idag.

Plötsligt förstår jag att han menar att vi ska hoppa in som lärare här och nu. Samtidigt som den första eleven sätter sin fot i klassrummet vänder jag mig till Anna:

- Vad ska vi lära dem?

Anna och jag - vilket team! :)

Nervositet kan göra människor till asplöv, men Anna förvandlas till en sten. Hon känns lugn, trygg och som om hon har en massa år av erfarenhet inom sig, men ansiktet är bekymrat och hon rör sig inte en centimeter. En efter en kommer eleverna in.

- Vad ska vi lära dem? viskar jag igen.

Tystnad.

- Jag vet inte, M, svarar hon till slut.

"M" som i Malin visar att vi har lärt känna varandra tillräckligt för att ge varandra smeknamn, men nu står vi plötsligt inför hela klassen och jag kan inte annat än hoppas att vi känner varandra nog för att improvisera kring ett valfritt ämne på obestämd tid.

- Jag vet inte vad vi ska prata om, säger Anna igen. Jag tror att vi får prata om livet. Det är det vi är bra på.

Hon har rätt. Det låter djupt, men det är det ämnet vi ofta ägnar dagar och kvällar åt. Anna har en livshistoria som alltid fascinerar mig, men som hon inte har delat med så många. Nu får jag för mig att hon tänker öppna upp inför en helt främmande klass.

Ledaren presenterar oss och lämnar sedan salen. Eleverna väntar på vad vi ska säga och det gör vi själva också. Anna börjar trevande med att berätta att hon bara förstår en del av deras språk nyanja, men förklarar att hon kan bemba som många av dem också mixar sina meningar med. Med hjälp av de två språken samt engelska tar hon sats:

- På sätt och vis har vi fått rollen av att vara lärare nu, men vi är också här för att lära, därför hoppas jag att vi kan lära av varandra idag.

Hon tar kritan i handen och skriver rubriken "ämnen" på svarta tavlan.

- Vad vill ni att vi ska prata om?

Frågan hänger i luften och jag vet inte om jag är mest orolig för att den ska bli hängande där eller för att någon ska fånga upp den, granska den och sedan kasta den tillbaka mot oss. Klassen är uppdelad i två grupper. Killarna sitter i vänstra delen av rummen och tjejerna på den högra. Bänkarna i mittersta raden står tomma, förutom främsta bänken där den äldsta killen sitter. Till skillnad från de andra eleverna bär han en skoluniform där alla plagg matchar, men slipsen hänger löst knuten och eftersom benen tycks vara för långa för bänken har han en bakåtlutad stil som bär mycket attityd. Jag är beredd på att han ska säga något, men det är en försiktig tjej som slutligen öppnar munnen:

- Hiv/aids, säger hon.

Vi har kämpat för att ledare och föreståndare ska ge oss uppgifter som passar vårt utbytesprograms tema och nu är det eleverna själva som omedvetet för oss in på rätt väg.

Vi börjar trevande med grunderna på svarta tavlan, men snart känner alla vart vi har varandra och jag presenterar några värderingsövningar. Jag förklarar på engelska och är beroende av att åtminstone Anna fattar vad de går ut på, så att hon kan översätta.

- Här finns inga svar som är rätt eller fel, utan ni ska utgå från vad ni själva tycker. Frågan som ni ska ta ställning till är om det är lätt att skydda sig mot hiv. Om ni tycker att det är jättelätt ska ni ställa er på den här sidan av rummet, om ni tycker att det är jättesvårt ska ni ställa er på andra sidan. Mellan de här två punkterna får ni föreställa er en linje och ni kan ställa er vart ni vill på den, beroende på hur lätt eller svårt ni tycker att det är.

Gruppen rör sig mot punkten att det är jättesvårt och motiverar sitt val med många olika argument. Några av dem är baserade på fakta, medan andra grundar sig i rädslor om att viruset smittas på sätt som det inte gör. Anna fångar upp tankarna på tavlan och kommenterar allt så att det inte uppstår några missförstånd. En kille står för sig själv eftersom han tycker att det är lätt att skydda sig:

- Om jag vill ha sex med någon kan jag använda kondom, förklarar han.

Efter lektionen stämmer jag av med Anna för att kolla om hon har uppfattat klassen på samma sätt som jag. Det är inte alltid hon har hunnit med att översätta varje inlägg i diskussionen och jag är nyfiken om jag har förstått allt rätt. Hon säger att alla verkar ha följt med och tagit till sig vad vi sagt.

- Killen som satt i bänken längst fram, testade han oss? undrar jag.

- Nej, han ställde många frågar, men det var inte för att ställa till med problem. Han ville lära sig om det var farligt att kyssa någon som är hiv-positiv och om man kan dela mat med den personen, förklarar hon.

- Ok, då förstår jag, säger jag.

Vi sitter tysta och sen kan jag inte låta bli att tillägga:

- När du sa att vi skulle prata om livet trodde jag att du skulle berätta din livshistoria.

- Nej, det var inte rätt tillfälle, men jag ska bli bättre på att dela med mig av den. Den kommer att visa andra att det går att bestämma över sitt eget liv även då man möter motgångar.

Alla sittplatser utom framsätet är borttagna i minibussen.
- Visst ser det ut som ett vardagsrum? skojar en utav ledarna.
Ironin understryks med en plötslig inbromsning som gör att allting möbleras om. De tre plåtpallarna, som har placerats längst bak i bussen, vill naturligtvis inte stanna där. Rumporna på golvets bastmatta sitter visserligen tryggare, men behöver också förflytta sig eftersom stelheten inte blir lika påtaglig om den fördelas jämnt mellan olika muskler.

Det är inte konstigt att alla tre ledarna snart sitter fram. Bakdelen på bussen påminner mer en kartong på hjul. Själva liknar vi om en samling kattungar där vi skakas om av vägens gropiga händer. Jag känner mig som en sån där liten stackare som brukar finnas i de flesta kullar - den där som sticker ut för att den är lite skörare, har en annan färgteckning och som inte skulle överleva på egen hand.
- Mzungu, mzungu! ropar människorna efter vägkanten för att uppmärksamma att det faktiskt sitter en vit person bredvid Anna och de sju gatubarnen.

Vi gör vår första arbetsdag med organisationen Fountain of Hope. Jag har förstått så mycket som att det förmodligen är en lång dag som väntar, men jag har ingen aning om vad som förväntas av mig. När bilen stannar försöker jag läsa av om jag ska stanna kvar eller följa med, men jag låter bli att ställa för många frågor. Det känns redan som det finns nog av dem. Vi ska nämligen ta reda på varför killarna har levt på gatan och vi ska söka svaren genom att besöka hemmen som de har lämnat.

När människor här har försökt förklara gatubarns situation för mig har många indirekt nämnt två grupper. En kvinna beskrev det på följande sätt:
- Det finns gatubarn och så finns det barn som lever på gatan.
Förenklat sett menade hon att gatubarn inte har något annat alternativ medan barnen som lever på gatan inte är tvingade till det, men att de gör det för att de rymmer ifrån disciplin och krav.

I bussen är det inte bara vi som skakas om, utan också alla etiketter och fack. Ibland känns det som om killarna varit med om så mycket att de verkar äldre än vad de är, men i nästa stund är de lekfulla barn igen. De slåss om hur många brödbitar var och en ska ha, för att därefter bli sams och tillsammans skjuta upp minibussen ur gyttjan då vi kört fast i en av alla oräkneliga lerpölar. För att göra det ännu mer förvirrande byter de kläder med varandra. Den som legat under bilen för att reparera något får låna någons torra t-shirt och den personen får i sin tur någon annans jacka. Och det gör allt på ett språk som jag inte förstår.

När vi kör fast i leran riktigt rejält för andra gången känner alla att det verkligen är dags att avsluta för dagen, trots att vi bara har besökt tre av sju hem. När vi väl är tillbaka vid centret är Anna och jag helt slut och vi går tysta mot bussen.
- Smile baby girl, säger en skolflicka som vi möter.
- Tänk att någon som är hälften så stor som du kan tilltala dig så! skrattar Anna.
Jag vänder mig om och ler. Flickan vinkar tillbaka. Hon ser mig nog som den där lilla tilltufsade katten.

Vissa av killarna skulle besöka sitt hem för första gången på många år.

Området Kanyama, som tre av grabbarna kommer ifrån, har drabbats hårt av översvämmningar.

Det gäller att veta vilka vägar man ska ta, men ibland är det oundvikligt att köra fast.

Som tur var är många beredda att hjälpa till.

Fredagen den 25 januari.

När jag skulle sätta i mina linser i morse upptäckte jag att jag hade sovit med gårdagens linser på. Jag tycker att det beskriver ganska bra hur mina första dagar i Zambia har varit - allting är så nytt att jag till och med är förvirrad kring de mest vardagliga rutiner. Igår träffade jag dessutom min och Annas värdfamilj för första gången, så det var mycket som gick runt i huvudet när det var dags att borsta tänderna och göra sig i ordning inför kvällen.

Första intrycket som vi gav familjen var kanske inte det bästa. Evans som är projektledare här skulle släppa av alla deltagare där de ska bo, men det visade sig att planeringen inte höll. Vår värdmamma och hennes 26-åriga son Saili fick vänta på oss i stan i två timmar. Själva satt vi ihopträngda i Evans bil och oroade oss över packningen som låg oskyddad på flaket under en grå himmel och efter bara en kort stund körde vi fram genom ett rejält spöregn. Vi var dessutom nära att få slut på bensin, men en snäll motorcyklist åkte iväg för att hjälpa oss med det medan vi släppte av Maria och Christabel. Deras värdmamma hade lyckligtvis plastsäckar så att vi kunde täcka över våra väskor och ryggsäckar och dessutom hade vi turen att på något sätt lyckas möta upp med motorcyklisten igen, trots att det verkade som om vi inte hade bestämt en tydlig mötesplats. När väl bensintanken var fylld flyttade Evans fokus till mig och Anna. Han slängde en orolig blick i backspegeln och lät ett par skämt slåss mot pirret som vi båda kände inför mötet med vår familj.

Min parkamrat Anna och projektledare Evans.

Anna och jag har haft några dagar att lära känna varandra nu och hon var märkbart trött och nervös inför flytten. Kanske berodde det på att hon aldrig tidigare har bott hemifrån, eller så undrade hon precis som jag hur familjen skulle visa sig vara. Hur som helst så har hon tveklöst en stor social förmåga, så det kändes bra att få dela den här upplevelsen med just henne.

Då vi väl kom till stan visade det sig att Saili hade tröttnat på att vänta och att han istället hade åkt i förväg hem, men vår värdmamma skyndade genom regnet och klev in i framsätet med ett stort leende:
- Vilka är det som är mina barn? undrade hon och granskade oss fyra som trängdes med varandra och ett par ryggsäckar i baksätet.
Anna och jag vinkade blygt och det kändes lite obekvämt att den riktiga hälsningen, kanske en handskakning, slarvades bort någonstans mellan regnet och väskorna.

Hemmet visade sig vara ett fint radhus med trädgård. Anna och jag har fått tagit över Sailis rum där vi får tillgång till en våningssäng, en garderob och en spegel. På väggarna sitter bilder föreställande Bob Marley som både han och mamman har bett om ursäkt för. Jag sover i övre sängen och igår försökte vi montera mitt myggnät, men det hade en konstig konstruktion som nog bara fungerar om man campar och sover i sovsäck. Istället fick jag låna ett nät av dem och det var en skön isbrytare att få montera upp det tillsammans. Pappans plötsliga uppenbarelse, med sitt stora skratt och berättelser om Olof Palme, gjorde också att stelhet och tystnader inte fick plats. Övriga familjemedlemmar, en dotter och två söner, ler från bilder fästa på kylskåpet och i guldfärgade ramar. De bor numera i städer i Zambia, England och Sydafrika och tillsammans med föräldrarnas souvenirer från olika delar av världen, skänker de känslan att hemmet verkligen är öppet för olika kulturer.

Vi kvinnor lagade kvällsmat och jag är väl medveten om att jag kommer att göra mina misstag i köket. Om jag så bara ska riva en tomat så gör jag annorlunda än vad de tänkt. Jag undrar hur det kommer att gå ikväll då jag och Anna har ansvar för middagen. Kanske är det tur att mamman är vegetarian, utifall jag skulle ställa till det med köttet. Även när det kommer till att äta maten har det också visat sig vara lite knepigt. Här är det nämligen vanligt att äta med händerna, vilket är betydligt svårare än vad det låter. Nshiman (gjord av majs) låter sig inte alltid rullas till en liten kompakt boll i min hand utan kladdar hellre fast vid mina fingrar. Då det väl har skett är det som att försöka baka bröd där degen redan har börjat fastna i bordsskivan, det blir bara värre och värre! Om jag då väljer att använda bestick så måste jag först tvätta händerna och att resa sig från bordet då känns alltid som en påminnelse om att jag ännu inte har anpassat mig till hur man går tillväga här.

"En måltid utan nshima kan inte kallas för mat", förklarar koordinatorn Alex och rullar den vita majsmassan i handen.

I Zambia är det vanligt med så kallade "extended families", det vill säga familjer som inte enbart består av biologiska barn, och jag känner att jag verkligen kommer att få vara en del av familjen om jag också uppträder därefter. Igår gick vår värdmamma igenom några regler. Jag måste till exempel visa henne respekt genom att tilltala henne med "auntie" istället för hennes förnamn, jag ska vara hemma vissa tider och jag måste låta dem veta vilka jag umgås med. Dessutom tror jag att det underlättar om jag blir bättre på att be bordsbön och följer med till kyrkan ibland, eftersom både de och Anna är troende katoliker.

För övrigt verkar det förväntas av oss att vi ska sopa golvet tidigt varje morgon, i alla fall tills de anställer en ny hemhjälp (den förra fick nyligen sparken). Vi måste även värma vatten att tvätta oss i och så ska vi naturligtvis äta frukost. Det blir spännande att se när vi måste stiga upp. Idag gick vi upp kvart över sju, vilket tydligen kan kallas "sovmorgon".

Själva arbetet hos olika organisationer börjar på måndag, så vi har ett par dagar nu att lära känna varandra och vår familj bättre. Fram tills nu har vi och alla andra ypd-deltagare varit upptagna med de workshops och studiebesök som inreselägret består av. Igår hade vi dessutom fri tid som jag och Anna delvis ägnade åt att gå vilse i Lusaka, vilket fick henne att skämmas och be om ursäkt.
- Det känns som jag borde ha koll eftersom jag är från Zambia, men just den här staden är ny för mig med, förklarade hon.
- Oroa dig inte! Det är klart att vi är två om det här, svarade jag.

Ibland känner nog hon precis som jag. Vi är två unga vuxna som upplever så mycket nytt att vi ibland är som barn i en helt ny stad och en helt ny familj.

Kort om landet
Yta: 752 000 km² Visa en karta över Zambia och vart vi kommer att vara

Huvudstad: Lusaka 

Befolkning: 11 miljoner 
Språk: Officiella språket engelska samt över 70 andra språk
Religion:  Kristendom, hinduism, islam och ursprungliga religioner
Läskunnighet: 68% 
Andel med tillgång till rent vatten: 58% 
Andel som lever på mindre än 2 PPP-dollar* om dagen:  94,1% 

*Purchasing Power Parities (med hänsyn till varierande köpkraft i olika länder)

Andel med HIV/AIDS (15-49 år):  17% 

Förväntad livslängd vid födsel:  37.7 år
Åldersfördelning:

45.7% är i åldrarna 0-14 år (Att jämföra med 16.4% i Sverige)
51.9% är i åldrarna 15-64 år (Att jämföra med 65.7% i Sverige)
2.4% är 65 år och uppåt (Att jämföra med 17.9% i Sverige)

Idag har vi fått lära oss om första hjälpen. Mikael som är koordinatör i Malmö fick sin fot lindad av Erika som är projektledare för YPD.

Mikael har bland annat ansvar för att fixa värdfamiljer och arbetsplaceringar för oss som ska bo i Malmö under utbytets andra halva. Det var jättekul att träffa honom, så nu ser vi fram emot att komma tillbaka till Sverige i mitten av april.

Ett annat spännande möte idag var det med Meanrith Binn från Kambodja som berättade om hur det var att leva i landet under Pol Pots styre. Det var en gripande berättelse som vi inte kunde slita oss från. Om vi inte hade haft ett så späckat schema hade vi nog fortsatt att lyssna i timmar...

En vanlig reaktion när jag säger att jag ska åka till Zambia och jobba mot hiv/aids är att andra berättar att de också vill göra en insats. Problemet är bara att många tror att det måste vara ett stort projekt, vilket är fel.

Faktum är att det går att göra världen lite bättre bara genom att stanna i sängen med någon man tycker om. I somras lanserade nämligen RFSU kampanjen Love Support. De sålde kondomer och en del av intäkterna gick till frivilligorganisationen Youth Vision Zambia som arbetar med att minska hiv/aids och oönskade graviditeter.

Kampanjen är nu över, men jag har sett att kondomerna fortfarande går att köpa i deras webbshop . Så om du har lust, följ deras uppmaning:

"Gör en god gärning. Skaffa ett ligg."

Idag fick Jenny ett sms från sin parkamrat med uppmaningen:

"Don't forget to bring me something nice."

Vi får hoppas att hon blir glad över vänskap, engagemang och en symbolisk svensk souvenir.

Det visade sig senare att Jennys mamma Rosa passande nog hade mailat en berättelse om att gåvor kan komma från de mest oväntade håll:

"Måste berätta en kul historia om en händelse som inträffade för 10 år sen. Bengt hörde den när han lyssnade på Karlavagnen på radio igår.

Det var ett par pojkar i Stockholm som hade en hamster som de brukade leka med, bl a lät de den åka med ett modelltåg ibland. En gång gjorde de en fallskärm som de satte på den för att släppa den från balkongen. Men - det var en för bra skärm så han föll inte utan vinden tog den och förde bort hamstern. Pojkarna hittade den inte.

Men - en mamma och hennes lilla dotter befann sig på Hötorget. Dottern önskade sig en hamster och bad till Gud varje kväll att hon skulle få en. Plötsligt pekar hon upp i himlen och säger "där kommer min hamster!" Tyvärr fastnade den i ett träd, men man kallade på polis som kom och tog ner den, oskadd. Flickan blev lycklig, och hon fick massor av grönsaker mm av försäljarna på Hötorget.

Just detta hade stått i tidningen efter ett par dagar, men pojkarna eller deras föräldrar hade inte läst det. Allt uppdagades dock så småningom efter flera år, på nåt sätt när ngn ringt Karlsvagnen. Kul va?? Att sånt kan hända! Verkligheten överträffar dikten..."

Under förmiddagen har vi fått träffa Lina Granlund från Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) . Hon berättade om hiv/aids och tog även upp andra frågor som rör SRHR (sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter). Bland annat fick vi en kort historisk överblick över utvecklingen i Sverige:

1933 RFSU grundas av Elise Ottesen Jensen

1938 Förbudet mot preventivinformation avskaffas.

1944 Homosexualitet avkriminaliseras.

1955 Sexualundervisning blir obligatoriskt i skolorna.

1965 Våldtäkt inom äktenskap förbjuds.

1975 Lagen om fri abort till tolfte veckan klubbas igenom i riksdagen. Den första ungdomsmottagningen i landet startas.

1979 Homosexualitet utmönstras ur socialstyrelsens förteckning över sjukdomar.

Idag har vi haft full rulle hela dagen. Vi har bland annat gjort ett studiebesök hos Forum Syd  (som samlar 200 svenska medlemsorganisationer och ett stort antal samarbetsorganisationer över hela världen). Ett annat pass bestod av att Ted Isaksson, som deltog i YPD Kambodja 2006, delade med sig av sina erfarenheter.

Under sina månader i Kambodja gjorde han 15-20 studiebesök på olika organisationer och han praktiserade på en drop-in-center för gatubarn i Battanbang. Som projekt genomförde hans grupp ett vägbygge i ett utsatt område och de kombinerade detta med att anordna workshops mot hiv/aids och droger. 

Ted, vad var det bästa med YPD?

- Helt klart all erfarenhet jag har med mig tillbaka från Kambodja, allt från projektplanering till implementering.

Vad var det sämsta?

- Att vi inte kunde laga någon egen mat på sex månader. Jag älskar att laga mat och baka. Det gjorde värdfamiljerna i båda länderna.

Så här skrev Ted i sin dagbok då han själv var på sin förberedelsehelg:

"Vilken funktion fyller det egentligen att vi ska reflektera så mycket över saker som vi inte vet något om?"

Så här svarar han idag:

Jag har fortfarande lite kvar att packa, men efter det och några timmars sömn tar jag tåget till Stockholm och Kärsögården som ligger nära Drottningholms slott. Det är dags för avreseläger innan vi flyger från Sverige på söndag.

Vid FN:s millennietoppmöte lovade världens ledare att följande mål ska uppnås till år 2015:

1. Världens fattigdom och hunger ska halveras
2. Alla barn ska få gå i grundskola
3. Jämställdheten ska öka och kvinnors ställning ska förbättras
4. Barnadödligheten ska minska
5. Mödradödligheten ska minska
6. Spridningen av hiv/aids och andra sjukdomar ska stoppas
7. En miljömässigt hållbar utveckling ska säkerställas
8. Samarbetet kring bistånd, handel och skuldavskrivningar ska öka

Målet att stoppa hiv-epidemin är det enda målet där utvecklingen går åt fel håll. Trots att flera länder har lyckats minska antalet nya hiv-fall ökar antalet infektioner i världen.

Svenska FN-förbundet och FN:s utvecklingsprogram UNDP menar att det går att nå millenniemålen: "Resurserna och tekniken finns redan. Det enda som fattas är den politiska viljan att leva upp till löftet. Därför måste vi regelbundet påminna dem som bestämmer om vad de har lovat att göra."

På 80-talet, då hiv-epidemin började, upptäcktes några av de första fallen bland amerikanska homosexuella män och sjukdomen blev snabbt stämplad som en "bögsjukdom". Idag förknippar vi ofta hiv/aids med utvecklingsländer.

Första gången jag skulle åka till Afrika pratade jag med en äldre svensk man som nyligen hade varit i Sydafrika. Han sa rakt ut att han tyckte det var ledsamt men förmodligen nödvändigt att hiv/aids finns.

- Jag tror att det är naturens sätt att se till så att jorden inte blir överbefolkad, menade han.

Jag fick känslan att han aldrig skulle ha argumenterat så om det var cancer vi hade diskuterat, men när det gäller hiv verkar vi ha en otrolig förmåga att tänka i "vi-och-dem"-termer. För honom var hiv-epidemin något som drabbar andra än honom själv och jag intalade mig att han skulle ha tänkt annorlunda om han kände någon som var smittad. 

Idag är jag tveksam till om det skulle ha gjort någon stor skillnad, för när jag och min kompis Farao fikade senast snackade vi lite om hur vi uppfattar att hivpositiva bemöts. Han talade om Stockholms bögvärld och jag om de afrikanska länder som jag har varit i. Vi båda upplevde att hivpositiva ofta blir utsatta för stigma, det vill säga att de blir utpekade, illa behandlade och utfrysta. Så även om vi själva tillhör en så kallad riskgrupp (oskyddade anala samlag är den mest riskfyllda formen av sex när det gäller hiv) eller om vi lever i länder där många människor drabbas, så fortsätter vi tydligen att skapa grupper - "vi" och "dem".    

Säga vad man vill om Facebook, men där finns i alla fall en rolig språkskola. Svenska Institutet har lanserat "Swedish Word of the Day" som lär ut ord som "barndom", "att ha kul", "70-talet" och "lurad". Av en kompis i Sydafrika får jag ord på sotho i utbyte och nu har det visat sig att det inte bara är ett bra sätt att öva språk på, utan också en klurig tävling där utmaningen är att använda det aktuella ordet i meddelandena som vi skickar mellan varandra. Med andra ord är det lätt att komma in på nya (oftast roliga) samtalsämnen.

Det finns över 70 språk i Zambia, varav sju räknas till de största, så där har jag minst sagt också en hel del ord att lära. Kring Lusaka, där jag ska bo, talas Nyanja.

Här är några fraser som jag har fått att öva på:

Mwauka bwanji? (good morning)

Reply: nauka bwino (fine)

Mwachoma bwanji? (good evening)

Reply: nachoma bwino

Mulibwanji? (How are you?)

Reply: nilibwino (I'm fine)

YAZ är en icke vinstdrivande organisation som ansvarar för utbytet i Zambia. Organisationen startades 1994 och målet är att förbättra levnadsstandarden för unga och barn. De arbetar till exempel med frågor som rör hiv/aids, jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Det är första gången YAZ samarbetar med CIU, men de har tidigare drivit projekt tillsammans med andra svenska organisationer. Här kan ni till exempel se en film om Zambia som de har gjort tillsammans med PeaceQuest:

http://video.google.com/videoplay?docid=5219816824841339826