Fountain of Hope
Alla sittplatser utom framsätet är borttagna i minibussen.
- Visst ser det ut som ett vardagsrum? skojar en utav ledarna.
Ironin understryks med en plötslig inbromsning som gör att allting möbleras om. De tre plåtpallarna, som har placerats längst bak i bussen, vill naturligtvis inte stanna där. Rumporna på golvets bastmatta sitter visserligen tryggare, men behöver också förflytta sig eftersom stelheten inte blir lika påtaglig om den fördelas jämnt mellan olika muskler.
Det är inte konstigt att alla tre ledarna snart sitter fram. Bakdelen på bussen påminner mer en kartong på hjul. Själva liknar vi om en samling kattungar där vi skakas om av vägens gropiga händer. Jag känner mig som en sån där liten stackare som brukar finnas i de flesta kullar - den där som sticker ut för att den är lite skörare, har en annan färgteckning och som inte skulle överleva på egen hand.
- Mzungu, mzungu! ropar människorna efter vägkanten för att uppmärksamma att det faktiskt sitter en vit person bredvid Anna och de sju gatubarnen.
Vi gör vår första arbetsdag med organisationen Fountain of Hope. Jag har förstått så mycket som att det förmodligen är en lång dag som väntar, men jag har ingen aning om vad som förväntas av mig. När bilen stannar försöker jag läsa av om jag ska stanna kvar eller följa med, men jag låter bli att ställa för många frågor. Det känns redan som det finns nog av dem. Vi ska nämligen ta reda på varför killarna har levt på gatan och vi ska söka svaren genom att besöka hemmen som de har lämnat.
När människor här har försökt förklara gatubarns situation för mig har många indirekt nämnt två grupper. En kvinna beskrev det på följande sätt:
- Det finns gatubarn och så finns det barn som lever på gatan.
Förenklat sett menade hon att gatubarn inte har något annat alternativ medan barnen som lever på gatan inte är tvingade till det, men att de gör det för att de rymmer ifrån disciplin och krav.
I bussen är det inte bara vi som skakas om, utan också alla etiketter och fack. Ibland känns det som om killarna varit med om så mycket att de verkar äldre än vad de är, men i nästa stund är de lekfulla barn igen. De slåss om hur många brödbitar var och en ska ha, för att därefter bli sams och tillsammans skjuta upp minibussen ur gyttjan då vi kört fast i en av alla oräkneliga lerpölar. För att göra det ännu mer förvirrande byter de kläder med varandra. Den som legat under bilen för att reparera något får låna någons torra t-shirt och den personen får i sin tur någon annans jacka. Och det gör allt på ett språk som jag inte förstår.
När vi kör fast i leran riktigt rejält för andra gången känner alla att det verkligen är dags att avsluta för dagen, trots att vi bara har besökt tre av sju hem. När vi väl är tillbaka vid centret är Anna och jag helt slut och vi går tysta mot bussen.
- Smile baby girl, säger en skolflicka som vi möter.
- Tänk att någon som är hälften så stor som du kan tilltala dig så! skrattar Anna.
Jag vänder mig om och ler. Flickan vinkar tillbaka. Hon ser mig nog som den där lilla tilltufsade katten.
Vissa av killarna skulle besöka sitt hem för första gången på många år.
Området Kanyama, som tre av grabbarna kommer ifrån, har drabbats hårt av översvämmningar.
Det gäller att veta vilka vägar man ska ta, men ibland är det oundvikligt att köra fast.
Som tur var är många beredda att hjälpa till.
