Syoguiden - Zambia

Det är dagarna innan löning, på en månad som har känts som dagarna innan löning redan från start. Det är en konstig känsla att ha vuxit upp med skolmat och "tänk på barnen i Afrika" och så är det plötsligt dem jag arbetar med.

- Jag behöver inte äta lunch, konstaterar Namatama. Jag är en av de där ungarna som har vuxit upp på mindre än en dollar om dagen.  Fler än ett mål om dagen var otänkbart och jag har fortfarande kvar tankesättet att välja mellan frukost, middag och lunch.   

Alla som deltar i utbytesprogrammet får samma summa fickpengar, men flera från Zambia har lånat för att kunna skaffa pass och öppna ett bankkonto samt för att kunna köpa en resväska och andra saker som är nödvändiga för att överhuvudtaget kunna delta. För Anna har de kostnaderna tagit halva summan av första månadens fickpengar innan programmet ens har startat.

- Vi måste i alla fall se till att vi äter varje dag, säger jag då hon sitter och räknar sina pengar och stramar upp sin budget.

Ända tills någon säger stopp. Ibland är det jag som gör det när Anna är på väg att ge bort sina kläder till någon som liksom hon själv inte har råd att köpa nytt, men som har färre plagg att byta mellan. Andra gånger är det hon som gör det när jag till exempel är ovan att låta hennes pojkvän eller andra killar bjuda på mat eller en dricka när vi går ut.

- Låt dem betala, de har ju ett jobb medan vi är volontärer! Du kan erbjuda dig att betala om du mår bättre av det men envisas inte, instruerar hon.  

Idag var det vår värdpappa som sa ifrån när han såg att vi satt i vardagsrummet och åt nshima och kycklingfötter med den för ett par dagar anställda trädgårdsmästaren:

- Flickor, jag vet att ni har stora hjärtan. Ni jobbar för alla människor i er omgivning och här i Zambia har vi "extended families", men ni kan inte ta in vem som helst i huset. Jag har inte ens sett den här mannens legitimation, så om han gjorde ett brott skulle jag inte ens veta vem jag skulle anklaga.

Eftersom han var osäker på hur han skulle visa värme för vår omtänksamhet samtidigt som han satte gränser för vår dumhet, upprepade han samma ramsa igen men med meningarna i omvänd ordning.

Vår värdpappa brukar dessutom fråga vart vi köper bananerna som vi packar ner i väskan varje morgon.

- De kommer från en affär, svarar jag eftersom jag vet att han därmed känner sig försäkrad om att de håller hög kvalité.

Sanningen är den att vi köper dem från en vän under ett enkelt parasoll vid vägkanten. Där finns förutom goda och lättillgängliga bananer även samtalstid till mobilen, vilket är en av våra ständigt återkommande utgifter.