Syoguiden - Zambia

Fredagen den 25 januari.

När jag skulle sätta i mina linser i morse upptäckte jag att jag hade sovit med gårdagens linser på. Jag tycker att det beskriver ganska bra hur mina första dagar i Zambia har varit - allting är så nytt att jag till och med är förvirrad kring de mest vardagliga rutiner. Igår träffade jag dessutom min och Annas värdfamilj för första gången, så det var mycket som gick runt i huvudet när det var dags att borsta tänderna och göra sig i ordning inför kvällen.

Första intrycket som vi gav familjen var kanske inte det bästa. Evans som är projektledare här skulle släppa av alla deltagare där de ska bo, men det visade sig att planeringen inte höll. Vår värdmamma och hennes 26-åriga son Saili fick vänta på oss i stan i två timmar. Själva satt vi ihopträngda i Evans bil och oroade oss över packningen som låg oskyddad på flaket under en grå himmel och efter bara en kort stund körde vi fram genom ett rejält spöregn. Vi var dessutom nära att få slut på bensin, men en snäll motorcyklist åkte iväg för att hjälpa oss med det medan vi släppte av Maria och Christabel. Deras värdmamma hade lyckligtvis plastsäckar så att vi kunde täcka över våra väskor och ryggsäckar och dessutom hade vi turen att på något sätt lyckas möta upp med motorcyklisten igen, trots att det verkade som om vi inte hade bestämt en tydlig mötesplats. När väl bensintanken var fylld flyttade Evans fokus till mig och Anna. Han slängde en orolig blick i backspegeln och lät ett par skämt slåss mot pirret som vi båda kände inför mötet med vår familj.

Min parkamrat Anna och projektledare Evans.

Anna och jag har haft några dagar att lära känna varandra nu och hon var märkbart trött och nervös inför flytten. Kanske berodde det på att hon aldrig tidigare har bott hemifrån, eller så undrade hon precis som jag hur familjen skulle visa sig vara. Hur som helst så har hon tveklöst en stor social förmåga, så det kändes bra att få dela den här upplevelsen med just henne.

Då vi väl kom till stan visade det sig att Saili hade tröttnat på att vänta och att han istället hade åkt i förväg hem, men vår värdmamma skyndade genom regnet och klev in i framsätet med ett stort leende:
- Vilka är det som är mina barn? undrade hon och granskade oss fyra som trängdes med varandra och ett par ryggsäckar i baksätet.
Anna och jag vinkade blygt och det kändes lite obekvämt att den riktiga hälsningen, kanske en handskakning, slarvades bort någonstans mellan regnet och väskorna.

Hemmet visade sig vara ett fint radhus med trädgård. Anna och jag har fått tagit över Sailis rum där vi får tillgång till en våningssäng, en garderob och en spegel. På väggarna sitter bilder föreställande Bob Marley som både han och mamman har bett om ursäkt för. Jag sover i övre sängen och igår försökte vi montera mitt myggnät, men det hade en konstig konstruktion som nog bara fungerar om man campar och sover i sovsäck. Istället fick jag låna ett nät av dem och det var en skön isbrytare att få montera upp det tillsammans. Pappans plötsliga uppenbarelse, med sitt stora skratt och berättelser om Olof Palme, gjorde också att stelhet och tystnader inte fick plats. Övriga familjemedlemmar, en dotter och två söner, ler från bilder fästa på kylskåpet och i guldfärgade ramar. De bor numera i städer i Zambia, England och Sydafrika och tillsammans med föräldrarnas souvenirer från olika delar av världen, skänker de känslan att hemmet verkligen är öppet för olika kulturer.

Vi kvinnor lagade kvällsmat och jag är väl medveten om att jag kommer att göra mina misstag i köket. Om jag så bara ska riva en tomat så gör jag annorlunda än vad de tänkt. Jag undrar hur det kommer att gå ikväll då jag och Anna har ansvar för middagen. Kanske är det tur att mamman är vegetarian, utifall jag skulle ställa till det med köttet. Även när det kommer till att äta maten har det också visat sig vara lite knepigt. Här är det nämligen vanligt att äta med händerna, vilket är betydligt svårare än vad det låter. Nshiman (gjord av majs) låter sig inte alltid rullas till en liten kompakt boll i min hand utan kladdar hellre fast vid mina fingrar. Då det väl har skett är det som att försöka baka bröd där degen redan har börjat fastna i bordsskivan, det blir bara värre och värre! Om jag då väljer att använda bestick så måste jag först tvätta händerna och att resa sig från bordet då känns alltid som en påminnelse om att jag ännu inte har anpassat mig till hur man går tillväga här.

"En måltid utan nshima kan inte kallas för mat", förklarar koordinatorn Alex och rullar den vita majsmassan i handen.

I Zambia är det vanligt med så kallade "extended families", det vill säga familjer som inte enbart består av biologiska barn, och jag känner att jag verkligen kommer att få vara en del av familjen om jag också uppträder därefter. Igår gick vår värdmamma igenom några regler. Jag måste till exempel visa henne respekt genom att tilltala henne med "auntie" istället för hennes förnamn, jag ska vara hemma vissa tider och jag måste låta dem veta vilka jag umgås med. Dessutom tror jag att det underlättar om jag blir bättre på att be bordsbön och följer med till kyrkan ibland, eftersom både de och Anna är troende katoliker.

För övrigt verkar det förväntas av oss att vi ska sopa golvet tidigt varje morgon, i alla fall tills de anställer en ny hemhjälp (den förra fick nyligen sparken). Vi måste även värma vatten att tvätta oss i och så ska vi naturligtvis äta frukost. Det blir spännande att se när vi måste stiga upp. Idag gick vi upp kvart över sju, vilket tydligen kan kallas "sovmorgon".

Själva arbetet hos olika organisationer börjar på måndag, så vi har ett par dagar nu att lära känna varandra och vår familj bättre. Fram tills nu har vi och alla andra ypd-deltagare varit upptagna med de workshops och studiebesök som inreselägret består av. Igår hade vi dessutom fri tid som jag och Anna delvis ägnade åt att gå vilse i Lusaka, vilket fick henne att skämmas och be om ursäkt.
- Det känns som jag borde ha koll eftersom jag är från Zambia, men just den här staden är ny för mig med, förklarade hon.
- Oroa dig inte! Det är klart att vi är två om det här, svarade jag.

Ibland känner nog hon precis som jag. Vi är två unga vuxna som upplever så mycket nytt att vi ibland är som barn i en helt ny stad och en helt ny familj.