Syoguiden - Zambia

Alla som jag har längtat efter är samlade. Veckorna som vi har varit ifrån varandra går att räkna likt årsringarna på ett träd - de zambiska tjejerna byter löshår och frisyr med jämna mellanrum och vi svenskar bär på våra soltimmar. Annars är allt sig likt. Här finns skratt och kramar. Nyfikehet. Omtänksamhet. Här finns allt och alla som bildar Youth Partners in Develoment i Zambia. Allt och alla - utom jag själv.

 

Min kropp är bevisligen på plats, men helst vill den sova under halmtaket som nästan tycks vara i höjd med stjärnorna och då den inte har tid för det fylls den med så mycket trötthet att själva jag inte ryms. Det är en nog jobbig känsla, men ovanpå den lägger sig besvikelsen. Det här är ju lägret där jag ska vara stark nog att planera projekt, göra spännande utflykter och lösa konflikter. Det är halvlek i utbytets zambiafas. Nu ska vi storstäda och ta nya friska tag!

 

Jag bestämmer mig för att bara acceptera och gilla läget och plötsligt inser jag att det är fullt tillräckligt, för det verkar inte ligga några dammråttor i mörka hörn som jag inte redan känner till. När Anna och jag utvärderar varandra och vårt samarbete kommer vi in på ämnen som är känsliga, men vi har redan lärt oss att prata öppenhjärtigt om dem, så till slut är det bara saker vi kan leva med kvar.

- Malin, du borde anstränga dig mer för att prata nyanja. Dessutom vet du att jag blir otroligt trött på att du alltid småspringer så där svenskt. När ska du lära dig att gå som en kvinna?

Jag tänker att jag kanske borde anordna språklektioner med någon frivillig lärare och att jag skulle kunna bära min chitenge oftare. Om jag knyter det fägglada tygstycket på ett visst sätt om mina höfter, kommer kliven att delas upp i lagoma längder.

 

Nästa dag använder jag visserligen chitengen, men jag ställer mig bredbent när jag knyter den så att jag får plats att klättra över klippor och jag tar på mig mina joggingskor. De fylls snart av stora mängder vatten, för Victoriafallen håller sig på avstånd men ändå nära på en och samma gång. De flirtar med långa regnbågsfransar medan blöta stora händer lekfullt rufsar om i allas hår och när jag skriker av lycka känner jag smaken av vinden och dropparna mot tungan. Mina nerkylda kläder kryper så nära mig de bara kan för att söka värme hos skrattande muskler och guppande hull. Kameran ligger i en plastpåse för att inte bli dränkt, vilket säkert är lika bra. Den här känslan låter sig varken fångas eller förklaras.

 

Anna, Maria och jag vid Victoriafallen.

 

Kameran kan inte heller spara energin när vi går ut för att festa. Trots att de flesta låter bli att dricka alkohol, skakar många höfter, bröst och rumpa så ohämmat att de ser ut som de har kommit på ett alternativ till världens kärnkraftverk. När rätt låt spelas rör sig alla i samma mönster, likt en enda stor kropp. Rörelsen börjar någonstans i vår grupp och sprids via anda som lockas av en rytm, ett potentiellt ligg eller en gammal barndomsdröm om att någon gång få vara med i en musikvideo.

 

På de digitala bilderna blir alla dansande supersnyggingar bara skal, fångade i tung rök och konstiga poser. Vi ser tomma ut, så som jag var i böran av lägret, men sanningen är den motsatta. Varje kväll i Livinstone lägger jag mig nämligen med känslan att jag kan klättra över klippor och genom vatten, dansa natten lång och klara alla möjliga och omöjliga uppdrag. Allt är förståss sant, tänker jag tvärsäkert, och sekunden därefter somnar jag - precis i samma stund då huvudet nuddar kudden.