Syoguiden - Zambia

Anna, min parkamrat i Zambia, har inte tillgång till Internet. Eftersom tanken är att vi ska lära känna varanda via e-post har hon tagit sig till närmaste stad, skaffat en mailadress och mailat mig sitt telefonnummer så att vi i alla fall kan sms:a varanda. Det gå bra det med, det är bara det att jag känner mig så bortskämd! Jag kan googla på allt jag undrar över inför resan och jag har beställt reseböcker via Internet. Det känns som om jag vill ge henne samma möjligheter att få svar på sina frågor om Sverige.

Det var med den känslan jag begav mig till turistbyrån och där hittade jag lite råd till den som besöker Sverige. De var skrivna av engelsmannen Colin Moon och under rubriken "socialising" nämner han tre saker att komma ihåg:

1. If a stranger smiles at you in the streets he is either a) drunk b) insane c) American.
2. People may buy you a drink in November because they suddenly remember you bought them one last March.
3. Never just drop in unannounced. Arrange your last-minute visit several weeks in advance.
   

Jag undrar om Anna delar hans humor. Jag kanske ska ge henne böckerna om svenska folkdräkter och högtider istället?

Jag har köpt en guidebok om Zambia. Genom den får man bland annat lära sig vad man ska göra om man är på en safari till fots och hamnar ansikte mot ansikte med olika vilda djur. Buffeln, som anses vara den farligaste av dem alla, ska man undvika genom att snabbt klättra upp i närmaste träd eller genom att hoppa åt sidan i sista sekunden.

"If adopting the latter, more risky, technique then stand motionless until the last possible moment, as the buffalo may well miss you anyhow."

Tack, det känns betryggande att veta!

Nej, guideböcker får mig sällan inspirerad inför en resa. De känns mest praktiska om man är förvirrad på plats. För inspirationen har jag istället hittat "Ophelias resa" som är skriven av Agneta Larsson och Ophelia Haanyama Ørum. Ophelia kommer från Zambia men lever numera i Sverige. Här har hon fått veta att hon är hivsmittad och hon har tillgång till bromsmediciner, vilket gör att hon kan leva sitt liv till synes opåverkad av sjukdomen. I Zambia är flera av hennes släktingar smittade, men de har inte möjligheten att få lika bra vård. Kontrasterna som beskrivs ger verkligen många tankeställare. Jag kan rekommendera boken både för den som vill lära sig mer om hiv/aids och den som tycker om gripande berättelser.

Det är tungt att läsa om människor som dör i aids. Jag tröstar mig med att hiv-viruset smittas på sätt som går att förutse och förebygga.

Några av mina vänner har en förkärlek till frågesporter. Här är två stycken på teman som jag kommer att arbeta med.

Testa dina kunskaper om hiv/aids:

http://www2.actionaid.se.space2u.com/quiz/start_quiz.asp?quizID=17

Och dina kunskaper om interkulturell kommunikation:

http://www.lawson.com/interact/culturaldiff/cultdif.html

Det sistnämnda testet bjuder på några bra tips om hur du kan bli bättre på interkulturella möten:

• get to know your own cultural identity
• be prepared to explain
• be ready to ask
• show empathy
• keep an open mind
• welcome change
• be patient
• be sensitive
• show human warmth
• observe the individual

Jag ska åka till Zambia tillsammans med fem anda deltagare. Samtidigt åker åtta svenskar till Kambodja. Vi har en varsin parkamrat från våra respektive värdländer och vår uppgift blir att parvis arbeta för lokala organisationer och att genomföra ett eget, valfritt utvecklingsprojekt i grupp. Temat för utbytet med Zambia är "Hiv/aids och entreprenörskap".

Efter utlandsfasen väntar Sverige och det bli samma upplägg här. Jag och min parkamrat kommer att bo i Malmö. Precis som i Zambia kommer vi att bo hos en värdfamilj. Tack vare att familjer, arbetsplatser, kommuner, föreningar, organisationer och olika samhällsinstitutioner är involverade i utbytet, känns det som att många lärorika möten väntar.

När jag berättar vad jag ska göra nämner jag oftast Zambia, men faktum är att jag ser fram emot tiden i Sverige minst lika mycket. Tänk att få se sitt land genom zambiers och kambodjaners ögon. Det blir säkert en resa, det med.

När jag går genom skogen i hemstaden Borlänge möter jag två älgar. De korsar sakta det snöbeklädda spåret. Det här är hemma - snö, älgar och tumvantar med dalamotiv som är stickade av min mormors mor. Jag gillar sommaren bättre och jag är mer intresserad av människor än djur nuförtiden, men ändå går det inte att ta miste på magin som plötsligt infinner sig.

Älgarna försvinner sakta in bland granarna, utan att låta sig störas av mig. Det känns nästan som om jag inte existerar, men när jag väl vågar röra mig igen får jag sällskap av gnisslet mellan snön och mina skor. Jag finns naturligtvis, samtidigt som det är tydligt att världen inte kretsar kring mig eller någon annan särskild. Jag antar att det är för att påminnas om det som det är så skönt att gå i skogen ibland.

Även om jag inte är i centrum av världen så känns platser långt borta ändå inte så avlägsna. För tillfället har jag min syster i England och min bror i Thailand. Jag når Sydafrika via min mobil, Sri Lanka genom min mailbox och den lilla kryddön Grenada finns på Facebook.

Till och med i skogen, långt från tekniken, känns andra platser nära. Nästa djur som drar till sig min uppmärksamhet är en tupp. Hans höga galande kommer från en röd stuga bakom träden, men min tanke går till huset i Uganda där jag för ungefär ett år sedan vaknade till samma hysteriska ljud. Det är nästan så att jag tror att den faluröda färgen ska rinna av timret och färga marken i den rödbruna ton som jag förknippar med Afrika.

Ett helt annat hem väntar på mig nu, i Zambia, långt bortom de svenska granarna. Jag ska bo där hos en värdfamilj tillsammans med tjugoåriga Anna. Jag vet inte så mycket mer om Anna än att hon är från Zambia, att hon precis som jag är intresserad av kommunikation och hon helst vill ha sitt hem i en mindre stad...

Det där sistnämnda är lite oroväckande, för vi har blivit placerade i Lusaka, Zambias huvudstad. Allt kan ju inte bli mitt i prick. Jag hoppas att vi blir mitt-i-prick-parkamrater i alla fall. Vi ska nämligen både bo och arbeta ihop. Det blir med andra ord vi 24 timmar om dygnet - i ett halvår! Vi ska vara tre månader i Lusaka och tre månader i Malmö för att arbeta mot hiv/aids.

Äventyret startar med ett avreseläger i Stockholm på torsdag... 

Ja just ja, det blir tre dagar i Borlänge också. Jag hoppas att älgarna vill visa sig då.

Jag har en kandidatexamen i medie- och kommunikationsvetenskap. Något av det första jag lärde mig under min utbildning är att det ibland kan vara en utmaning att förklara för företag och organisationer att de måste satsa på kommunikation. Det tycker jag är konstigt. Alla som någon gång har gjort slut eller har blivit sams, som har betalat extra för att få rätt märke på sina jeans eller som har svurit över en kass bruksanvisning, borde ju ha insett att det här med kommunikation spelar en stor roll.

Ändå verkar några fortfarande inte fatta det. Kanske var det för att försöka visa dem att kommunikation kan tyckas vara på liv och död, som jag och min klasskompis Malin packade våra väskor och drog till Uganda under två månader i slutet av 2006. Vi skulle skriva vår c-uppsats och vi skulle göra det genom Sidas program Minor Field Study.

Här är Malin i vårt rum som fungerade som sovrum, kontor och tvättstuga på en och samma gång.

Vi hade med oss ett högtravande citat (från Missing the Message, Panos Institute):

"While there remains no cure for AIDS and no vaccine, and effective treatments remain widely unavailable to the poor, the greatest weapon in humanity's armoury to contain this pandemic remains humanity's most unique characteristics - communication."

Vi valde att fokusera på hur kommunikation kan förebygga att unga kvinnor blir smittade av hiv. Det kändes angeläget eftersom kvinnor som är i åldrarna 15 till 24 år och lever söder om Sahara, löper mer än tre gånger så stor risk att smittas som unga män i samma ålder och område.

Bland de kvinnor som vi intervjuade fanns det många olika livshistorier. Några delade ut kondomer, informerade och skrev egna teaterpjäser om sjukdomen, medan andra saknade utbildning och viktiga kunskaper om hur viruset smittas. Det fanns de som kunde bestämma över sin egen kropp, men också de som hade tvingats till sex på grund av våld eller fattigdom.

Både det positiva och det negativa berörde, men jag fick lägga mina känslor åt sidan. Jag skulle skriva vetenskapliga texter, jag skulle vara objektiv...