"Jag tror att vi får prata om livet."
Anna och jag sitter på gården hos Fountain of Hope. Vi har tagit skydd under grästaket, men några av barnen spelar basket i regnet. Det är sista dagen i vår första arbetsvecka och vi har ännu inte fått någon genomgång om vad som egentligen förväntas av oss och vilka uppgifter vi ska utföra. Vi har legat på för att komma igång med något vettigt och nu tar Anna chansen:
- Vi är inga utbildade lärare, men om ni berättar hur vi ska göra så kan vi lära oss.
Ledaren nickar åt oss att följa med honom och jag skyndar efter med mina frågetecken:
- Vilka ska vi undervisa för? Vad vill ni att vi ska lära dem?
Han räknar upp ämnen medan vi går mot klassrummet:
- Matte, naturvetenskap, engelska... vad som helst! Huvudsaken är att ni lär dem något. De går i klass sju och ska ha sina slutprov snart. Deras lärare är inte här idag.
Plötsligt förstår jag att han menar att vi ska hoppa in som lärare här och nu. Samtidigt som den första eleven sätter sin fot i klassrummet vänder jag mig till Anna:
- Vad ska vi lära dem?
Anna och jag - vilket team! :)
Nervositet kan göra människor till asplöv, men Anna förvandlas till en sten. Hon känns lugn, trygg och som om hon har en massa år av erfarenhet inom sig, men ansiktet är bekymrat och hon rör sig inte en centimeter. En efter en kommer eleverna in.
- Vad ska vi lära dem? viskar jag igen.
Tystnad.
- Jag vet inte, M, svarar hon till slut.
"M" som i Malin visar att vi har lärt känna varandra tillräckligt för att ge varandra smeknamn, men nu står vi plötsligt inför hela klassen och jag kan inte annat än hoppas att vi känner varandra nog för att improvisera kring ett valfritt ämne på obestämd tid.
- Jag vet inte vad vi ska prata om, säger Anna igen. Jag tror att vi får prata om livet. Det är det vi är bra på.
Hon har rätt. Det låter djupt, men det är det ämnet vi ofta ägnar dagar och kvällar åt. Anna har en livshistoria som alltid fascinerar mig, men som hon inte har delat med så många. Nu får jag för mig att hon tänker öppna upp inför en helt främmande klass.
Ledaren presenterar oss och lämnar sedan salen. Eleverna väntar på vad vi ska säga och det gör vi själva också. Anna börjar trevande med att berätta att hon bara förstår en del av deras språk nyanja, men förklarar att hon kan bemba som många av dem också mixar sina meningar med. Med hjälp av de två språken samt engelska tar hon sats:
- På sätt och vis har vi fått rollen av att vara lärare nu, men vi är också här för att lära, därför hoppas jag att vi kan lära av varandra idag.
Hon tar kritan i handen och skriver rubriken "ämnen" på svarta tavlan.
- Vad vill ni att vi ska prata om?
Frågan hänger i luften och jag vet inte om jag är mest orolig för att den ska bli hängande där eller för att någon ska fånga upp den, granska den och sedan kasta den tillbaka mot oss. Klassen är uppdelad i två grupper. Killarna sitter i vänstra delen av rummen och tjejerna på den högra. Bänkarna i mittersta raden står tomma, förutom främsta bänken där den äldsta killen sitter. Till skillnad från de andra eleverna bär han en skoluniform där alla plagg matchar, men slipsen hänger löst knuten och eftersom benen tycks vara för långa för bänken har han en bakåtlutad stil som bär mycket attityd. Jag är beredd på att han ska säga något, men det är en försiktig tjej som slutligen öppnar munnen:
- Hiv/aids, säger hon.
Vi har kämpat för att ledare och föreståndare ska ge oss uppgifter som passar vårt utbytesprograms tema och nu är det eleverna själva som omedvetet för oss in på rätt väg.
Vi börjar trevande med grunderna på svarta tavlan, men snart känner alla vart vi har varandra och jag presenterar några värderingsövningar. Jag förklarar på engelska och är beroende av att åtminstone Anna fattar vad de går ut på, så att hon kan översätta.
- Här finns inga svar som är rätt eller fel, utan ni ska utgå från vad ni själva tycker. Frågan som ni ska ta ställning till är om det är lätt att skydda sig mot hiv. Om ni tycker att det är jättelätt ska ni ställa er på den här sidan av rummet, om ni tycker att det är jättesvårt ska ni ställa er på andra sidan. Mellan de här två punkterna får ni föreställa er en linje och ni kan ställa er vart ni vill på den, beroende på hur lätt eller svårt ni tycker att det är.
Gruppen rör sig mot punkten att det är jättesvårt och motiverar sitt val med många olika argument. Några av dem är baserade på fakta, medan andra grundar sig i rädslor om att viruset smittas på sätt som det inte gör. Anna fångar upp tankarna på tavlan och kommenterar allt så att det inte uppstår några missförstånd. En kille står för sig själv eftersom han tycker att det är lätt att skydda sig:
- Om jag vill ha sex med någon kan jag använda kondom, förklarar han.
Efter lektionen stämmer jag av med Anna för att kolla om hon har uppfattat klassen på samma sätt som jag. Det är inte alltid hon har hunnit med att översätta varje inlägg i diskussionen och jag är nyfiken om jag har förstått allt rätt. Hon säger att alla verkar ha följt med och tagit till sig vad vi sagt.
- Killen som satt i bänken längst fram, testade han oss? undrar jag.
- Nej, han ställde många frågar, men det var inte för att ställa till med problem. Han ville lära sig om det var farligt att kyssa någon som är hiv-positiv och om man kan dela mat med den personen, förklarar hon.
- Ok, då förstår jag, säger jag.
Vi sitter tysta och sen kan jag inte låta bli att tillägga:
- När du sa att vi skulle prata om livet trodde jag att du skulle berätta din livshistoria.
- Nej, det var inte rätt tillfälle, men jag ska bli bättre på att dela med mig av den. Den kommer att visa andra att det går att bestämma över sitt eget liv även då man möter motgångar.
