Världens vackraste ord
Skrivet tisdagen den 12/2:
Namatama gör mig plötsligt medveten om att jag har drabbats av allvarlig hemlängtan utan att jag ens har insett det själv. Jag har alltid trott att den sortens längtan är att gråta över en pojkvän, att sakna svenskt godis eller att drömma om en varm dusch och sin egen säng. Själv hänger jag på kontoret i väntan på ett möte. Sekunden innan min oväntade insikt känner jag mig ganska oberörd och så från ingenstans kommer det svenska ordet mitt i hans småprat:
"Blablabla...
du-reformen
...blablabla..."
Namatama på YAZ:s kontor.
Plötsligt inser jag att jag går runt och känner mig irriterad, förvirrad och förbannad och att allt beror på att jag saknar just detta begrepp och vad det innebär för mig. Jag har redan formulerat det i ett ilsket klotter i kanten på min anteckningsbok: "Du får inte respekt av mig utifrån din ålder, ditt kön eller din titel utan utifrån dina handlingar."
Handlingarna tycker jag ska utgå från den gamla klyschan "Behandla andra så som du själv vill bli behandlad". Därför blir jag förödmjukad när min värdpappas manliga bekant uppmanar mig att niga och koka en kopp te till honom och sedan antyder att jag inte ens kan hälla i socker på rätt sätt, jag blir provocerad när ett par lärare väljer aga som inlärningsmetod och jag har svårt att acceptera att min värdbror Saili och jag har olika regler enbart för att han är kille och jag tjej.
När jag upplever orättvisor brukar jag lustigt nog hitta en jämvikt i just Saili. Eftersom han bara är några år äldre än mig och Anna har han bra kontakt med oss och som en del av familjen är han den som bäst förstår sina föräldrar. Dessutom känns hans även som en punkt mellan dåtid och framtid.
- Min farsa är typ 60 år. I zambiska mått mätt är det nästan två livslängder. Han har traditionella värderingar ibland, men med tiden kommer sånt att ändras, förutspår Saili.
Att det stämmer tycker jag syns i hans sätt att vara och i andra små tecken - det är till exempel en kvinnlig elektriker som kommer för att laga vår spis och vår värdmamma är nästan alltid på jobbet medan pappan som är pensionär stannar hemma.
Dessutom är det ju så att pappan också är flexibel och öppen för nya kulturer, även om han brusade upp häromdagen. Då ropade han på Anna och mig och när vi kom till vardagsrummet väntade en tydlig klargörelse om att vi borde ha kokat honom kaffe för länge sedan.
- Jag är trött på globalt nonsens. Jag vill ha det på det traditionella sättet! konstaterade han.
Morgonen därefter bad han oss om ursäkt och därmed vann han min respekt på riktigt. Den fanns där som en faktisk känsla, istället för i nigningar och tom artighet.
