Varför envisas vi med "vi" och "dem"?
På 80-talet, då hiv-epidemin började, upptäcktes några av de första fallen bland amerikanska homosexuella män och sjukdomen blev snabbt stämplad som en "bögsjukdom". Idag förknippar vi ofta hiv/aids med utvecklingsländer.
Första gången jag skulle åka till Afrika pratade jag med en äldre svensk man som nyligen hade varit i Sydafrika. Han sa rakt ut att han tyckte det var ledsamt men förmodligen nödvändigt att hiv/aids finns.
- Jag tror att det är naturens sätt att se till så att jorden inte blir överbefolkad, menade han.
Jag fick känslan att han aldrig skulle ha argumenterat så om det var cancer vi hade diskuterat, men när det gäller hiv verkar vi ha en otrolig förmåga att tänka i "vi-och-dem"-termer. För honom var hiv-epidemin något som drabbar andra än honom själv och jag intalade mig att han skulle ha tänkt annorlunda om han kände någon som var smittad.
Idag är jag tveksam till om det skulle ha gjort någon stor skillnad, för när jag och min kompis Farao fikade senast snackade vi lite om hur vi uppfattar att hivpositiva bemöts. Han talade om Stockholms bögvärld och jag om de afrikanska länder som jag har varit i. Vi båda upplevde att hivpositiva ofta blir utsatta för stigma, det vill säga att de blir utpekade, illa behandlade och utfrysta. Så även om vi själva tillhör en så kallad riskgrupp (oskyddade anala samlag är den mest riskfyllda formen av sex när det gäller hiv) eller om vi lever i länder där många människor drabbas, så fortsätter vi tydligen att skapa grupper - "vi" och "dem".
Ibland känns det verkligen som om vi behöver bli påminda om att hiv kan drabba vem som helst - heteros och homos, män och kvinnor, gamla och unga, rika och fattiga, dig och mig.
