Syoguiden - Zambia

Ibland känns det som om jag rör mig genom områden påverkade av fattigdom på samma sätt som jag läser morgontidningen. "Brist på rent vatten", "dåliga sanitära förhållanden", "otillräckliga sjuktransporter", "utbredd hunger" - allt negativt radas upp, rubrik efter rubrik, och jag registrerar alla fakta men låter känslorna vara. Det vore ohanterligt att bli berörd av allt.

När jag får syn på stenhögarna vid vägen som leder till det enkla sjukcentret, slås jag därför av tanken att de påminner om någon slags konstinstallation med uppgift att påverka min och andra besökares känslovärld. Så är det naturligtvis inte. Högarna med sten och grus har inte placerats ut med hänsyn till vart vi passerar, utan utifrån vart det finns stora stenblock och billig arbetskraft. De två barnen som koncentrerat hamrar stenarna, för att krossa dem i mindre bitar, är inte inhyrda för en påverkanskampanj mot fattigdom. De är på riktigt.

Annie är en före detta sjuksköterska som inspirerar mig för att hon vågar ta in hela sin omgivning och reagera på den ända från hjärtat. Sedan fyra år tillbaka har hon ägnat sin pension åt att bygga upp ett nätverk av frivilliga volontärer. De skapar personliga relationer och besöker patienter i deras hem, för att lära dem om hälsa och entreprenörskap.

- En av utmaningarna nu är att hjälpa människor att överleva utan stöd från matprogram. Det är som att få ett barn att klara sig utan bröstmjölk. Istället för att sluta tvärt och smörja in bröstet i chili för att hålla barnet borta från bröstet, måste man ta det stegvis. Vi vill ge människor verktyg för att klara sig på egen hand.

Hyran för sjukcentrets enkla lokaler höjs var tredje månad och lämnar inte mycket kvar till andra kostnader.

- Den enda stora resurs vi har är människorna och deras engagemang, konstaterar hon.

Därför värdesätter hon också att vi är där.

- Det är svårt att få ungdomar engagerade här. De kommer bara om det finns löften om projektmedel och de hoppar av när resurserna sinar. En gång trodde jag att vi hade fått igång ett äkta engagemang hos de unga, men det slutade med att tjejerna blev gravida och att nästan alla ungdomar gifte sig med varandra, skrattar hon ihåligt.

Jag känner igen Annies frustration. På kontoret som vi har till vårt förfogande finns det ofta många talangfulla volontärer, men i väntan på pengarna och därmed att projekten ska komma igång på riktigt, får jag ofta känslan av en fritidsgård istället för en arbetsplats. Det är naturligtvis grymt kul när jag är på rätt humör, men att hitta arbetsro med bara två rum och betydligt fler personer som bara hänger där är svårt. Då det ena rummet är upptaget för ett möte fylls det andra snart med musik, småprat och mobilsamtal.

- Kan vi inte snacka klart i korridoren? föreslår jag när vår projektgrupp blir så distraherad att den löses upp i små fladdrande enheter.

- Det är förbjudet, svarar Anna.

- Kan vi inte gå ut då? försöker jag.

- Ut?

Jag testar svar tyst för mig själv. Ett café? Nej, det har vi inte råd med. En park? Jag har faktiskt inte sett ett enda grönområde värt namnet.

När tanken fastnar skannar jag av gatan nedanför fönstret. Siktet vilar snart vid den lugnaste punkt jag hittar:

- Vi kan sitta på trappen, där på hörnet!

Anna följer skeptiskt min blick. Det gråa cementhuset glor tillbaka med tomma ögon. En ensam man sitter på ett utav trappstegen och några relativt stora kliv över tomma plastflaskor och annat löst skräp skiljer honom från trafiken och kommersen.

- Malin, vi kan inte sitta där! fastslår Anna. Vi skulle dra till oss uppmärksamhet.

Jag känner hur irritationen växer ikapp med varje motargument tills den blommar ut i ett hopplöst:

- Med då kan vi väl i alla fall gå iväg för någon annat ärende så att vi inte bara sitter här?

Christabel sträcker sig efter kronbladen på min sista optimism. Älskar, älskar inte, älskar... älskar inte:

- Nej, det kan vi inte. Jag har min handväska i det andra rummet så jag måste först vänta på att de avslutar sitt möte så att jag kan hämta den, svarar hon kort.

Jag biter ihop. Hon tycks inte märka passionen jag känner för vår grupps gemensamma projekt och hon tycker uppenbarligen inte att min svenska syn på effektivitet är särskilt attraktiv. Jag känner en dubbel känsla, som hos den som hjälplöst blivit dumpad och själv vill göra slut på en och samma gång.

Jag tar en paus, en kort arg promenad, och senare samma dag blir vi ett team igen. Maria får hjältestatus i mina ögon när hon tillbringar kvällarna framför sin värdfamiljs dator för att organisera och renskriva vår projektansökan (min bärbara dator är trasig, den på kontoret är nästan alltid upptagen och internetcaféerna är dyra). Anna märker att min vilja vill vara sysselsatt och ser till att vi åker iväg på andra uppdrag när kontoret blir för kvävande och Christabel följer med mig, förbi stenhögarna, för att inspireras av Annie.

I slutet av veckan har vi faktiskt våra tankar formulerade i en projektansökan.

- Det här är en av de bästa ansökningar jag har sett! utbrister vår koordinator Namatama. På en vecka har ni gjort vad andra spenderar månader åt att göra.

Älskar, älskar inte, älskar! Nu ska bara orden bli till handling.