Syoguiden - Zambia

- Han där är den första normala svensken jag har sett, säger Anna och nickar mot den utvecklingsstörda mannen som sitter på sätet framför oss i bussen. Han pratar i alla fall med någon, även om det bara är med sig själv.

Vi är på väg från mitt barndomshem till Borlänge centrum. Anna gillar staden. Den är lagom stor och greppbar och påminner henne på så sätt om hennes Kalulushi. Skillnaden är att där är hälsningar och småprat nödvändiga nycklar för att kunna förflytta sig, men i Annas ögon är hela Sverige uppbyggt på ett sätt som gör det möjligt att helt undvika interaktion mellan olika människor.

- Va? Ska jag trycka på en knapp för att meddela att jag ska kliva av bussen? Varför kan vi inte bara prata med varandra? undrar hon. 

- Jag vet inte, skrattar jag.

Det är svårt att veta vad man ska säga när det som man själv gör rutinmässigt helt plötsligt inte blir det självklart rätta längre.

- Och titta här! säger Anna senare när vi står framför disken i bibliotekets fik.

Hon pekar mot glasen och tallrikarna, bullarna och kakorna samt läsken och kaffet. Alltsammans är placerat så att vi kan servera oss själva.

- Jag behöver bara ta vad jag vill ha, räcka fram pengarna och sen när vi har fikat klart tar vi själva undan vår bricka. Jag behöver inte säga ett endaste ord.