Syoguiden - Zambia

När jag var yngre arbetade jag alltid under barnens dag i min hemstad Borlänge. Jag förvandlade barnansikten till prinsessor, clowner och dalmatiner och jag fick tre gratis åkbiljetter till Axels tivoli som tack för hjälpen.

Ungdomens dag i Solwezi är något annat, tänker jag när jag och de andra YAZ-volontärerna går med i den stora paraden genom staden. Här får inte barnen i publiken gratis glasspinnar. Några av dem är istället sysselsatta med att kränga muffins, som de bär i plasthinkar på huvudet. Ett par andra säljer läsk i små plastpåsar, så att kunderna inte ska ta med sig panten för flaskan.

Plakaten får marschen att kännas mer som ett demonstrationståg och här röstas ingen tjej fram till årets drottning. Istället får en ungdom äran att hålla ett tal inför helt fält med unga representanter från skolor, kyrkor och olika frivilligorganisationer samt särskilt inbjudna vuxna med viktiga titlar.

- Hur kommer det sig att så många av oss unga, som kämpar för att utbilda oss och få en framtid, inte ser någon annan lösning än att försörja oss genom att sälja samtalstid till mobilen? undrar årets talare med stark och tydlig röst.

Jag och mina sex vänner är här för att genomföra en workshop om hiv och aids. Vi bär ut våra väskor och monterar upp de olika stationerna under solen, fortfarande osäkra på exakt när de ska ge utrymme för oss i programmet. Enligt planen ska vi arbeta med bestämda grupper, men många andra nyfikna samlas genast och plötsligt hör jag en högtalarröst vandra över fotbollsplanen för att fösa ihop ännu fler:

- Nu har alla som vill möjligheten att lära sig mer om hiv och aids!

Jag tappar bort Christabel, som jag ska arbeta tillsammans med, och får istället syn på Maria som just frigör sig från en tjock vägg av människor som vill se vad hon och Namatama ska göra vid deras station.

- Det är så många barn! De flesta är mycket yngre än vad arrangörerna har lovat oss. Hur ska jag prata med sex med dem? undrar hon.

Jag skrattar, för jag har blivit van vid att allting inte exakt motsvarar mina förväntningar och jag hade på känn att vår workshop skulle få lov att ta en något annorlunda form. Istället för fasta grupper som roterar mellan de olika stationerna efter ett visst antal minuter måste vi nu göra samma jobb utan en tydlig början eller slut varken när det gäller målgrupp eller tid.

- Jag har ingen aning om hur du ska lösa det Maria, men se till att du har roligt medan du gör det. Det här är något som vi kommer att kunna minnas länge, svarar jag samtidigt som jag får syn på Christabel.

Christabels och min station består av en stor skumgummitärning med olika symboler. Den är som en brödbit i ett fiskstim - för varje person som kastar den tycks någon annan vilja ansluta sig och snart har vi också ett levande myller omkring oss. En utav killarna försöker nu få snurr på tärningen så att den ska visa den tecknade bilden av Johnny, vår rakryggade maskot som alltid är klädd i kondom för att förespråka säkrare sex.Tärningen visar istället ett hjärta, som symboliserar kategorin "kultur och relationer". Jag sträcker fram de tillhörande frågorna och han drar en av dem.

- Vilka i en relation är skyldiga att skydda sig mot hiv? läser han högt.

- Mannen! ropar någon.

- Kvinnan, kontrar en annan och debatten är igång.

- Jag tycker båda två. Det är upp till var och en att skydda sig, sammanfattar till slut killen som dragit frågan.

- Det låter vettigt, tycker ni inte? frågar Christabel några ungdomar som hållit sig tysta i bakgrunden.

Sedan vänder hon sig till killen innan hon skickar tärningen vidare:

- Om du har något som du vill fråga om just kondomer kan du gå vidare till Lucas, vid stationen där borta, för han är proffs på det.

Lucas låter ungdomarna testa att trä kondomer på en träpenis och förklarar hur kondomer för kvinnor fungerar.

- Jag har hört att hiv-viruset har hittats i just kondomer! berättar en kille.

- Jag vet att kondomer inte ska förvaras i värme, men blir de inte överhettade när de flygs hit från utlandet? De kan väl inte vara säkra då? undrar en annan.

Maria och Namatama diskuterar vilka olika sätt hiv smittas på. Till sin hjälp har de olika bilder, bland annat en där en mygga suger blod från någons arm.

- Hiv kan inte smittas så! Det är bara en myt, säger en flicka och Maria bekräftar svaret med att sätta en röd prick, symbolen för ingen smittorisk, på bilden.

Anna och Mwangala lägger ett stort pussel tillsammans med sina deltagare. Bakom varje bit gömmer sig en charad som ska framföras av en eller två personer medan de andra gissar vad de gestaltar och diskuterar kopplingen till just hiv och aids. En tjej och en kille spelar att de är ett par som bryter upp.

- Det är inte bra att göra slut. Det är bättre att försöka lösa problemen tillsammans och att vara trogen. Har man flera partners ökar risken för hiv, tycker en ur publiken.

Nya personer kommer nyfiket till stationerna hela tiden och det är bara solen som till slut säger att vi har varit där för länge. Vi är hungriga, törstiga och trötta och jag matchar utan tvekan vårt budskap, för jag känner mig lika röd i ansiktet som det röda bandet - symbolen för kampen mot hiv och aids.