Gilla läget
Dagen vi ska åka från Solwezi vaknar jag med en sådan skön känsla att jag får för mig att jag har drömt något riktigt bra, men när jag tänker efter kommer jag på att det är glädjen från alla skämt, snack och nattens utgång som fortfarande hänger kvar. Känslan lägger sig likt ett skyddande energifält mellan mig och kackerlackorna, den alltför tidiga morgonen och den löjligt veka vattenstrålen i hostelets allmänna duschutrymme. Jag känner mig förvånansvärt fräsch, kanske tack vare att jag i brist på varmvatten duschar uppiggande kallt, och jag lyckas förtränga att mitt ansikte fortfarande är svidande rött. Jag tänker inte heller på att solen istället för att torka ut huden tycks ha fungerat som en värmande kläckningsmaskin åt ett par stora finnar som nu piper efter uppmärksamhet. Med andra ord har jag vaknat på rätt sida och jag älskar det!
Workshopen som vi ska hålla är förlagd innan frukost, för att vi ska hinna med förmiddagens buss. Vi kan inte ta bussen nästkommande morgon eftersom vi inte har råd att sova över en natt till, men nu ser det ut som om vi inte kommer att hinna förmedla allt som vi har planerat. De anställda på företaget som vi ska hålla workshopen för verkar nämligen vilja ha sovmorgon.
- Äntligen är de här! Nu kör vi, säger Lucas efter en alltför lång väntan.
Trots att jag vanligtvis inte vaknar på riktigt förrän jag har käkat frukost, går allt bra och vi får schysst respons på alla moment. Jag känner mig lite som en rockstjärna som smiter från signeringen när vi stressat hoppar in i bilen så fort showen är över.
Vi kommer alldeles för sent till bussen, chauffören är just på väg att lämna stationen utan oss, men vi vinkar som galningar och får några minuter att kasta på oss själva och våra ryggsäckar. Jag landar på sätet tillsammans med insikten att jag inte har hunnit köpa någon mat och att jag dessutom har glömt de flaskor med vatten som jag faktiskt inhandlade under gårdagen. Innan jag blir alltför besviken över det påminner min ondskefulla turistmage mig om att det kanske är lika bra att låta bli att äta. Likt ett litet barn undrar den tjatigt hur långt det är kvar att resa, trots att en hel dags resande just har börjat.
Som tur var har jag trevliga medpassagerare att lyssna till istället och timmarna går ganska fort. När magen till slut vägrar att bli ignorerad uppenbarar sig faktiskt en toalett som, till skillnad från alla andra toaletter längsmed de få stoppen efter vägen, faktiskt erbjuder toalettpapper!
När vi senare börjar närma oss Lusaka har Anna kartlagt släktträdet i mannen på sätet bredvid henne och hon har hittat en gemensam nämnare med vår värdfamilj. Tack vare det behöver vi inte oroa oss över att vår budget inte täcker taxiresor, för nu väntar lift hem så klart, och därmed undviker vi också att utsätta oss för dumdristigheten att gå och åka minibuss genom mörkret.
Dagar som denna, då turen är på ens sida i all sin enkelhet, blir jag inte ens irriterad när de som lånat min bärbara cd-spelare lämnar tillbaka den bara för att låta mig upptäcka att en av öronsnäckorna är trasig. Jag har ju trots allt musik i det ena örat och på min andra sida viskar solen god natt. Den lägger sig under ett lapptäcke av tusentals vackra färger.
