Syoguiden - Zambia

Alla sittplatser utom framsätet är borttagna i minibussen.
- Visst ser det ut som ett vardagsrum? skojar en utav ledarna.
Ironin understryks med en plötslig inbromsning som gör att allting möbleras om. De tre plåtpallarna, som har placerats längst bak i bussen, vill naturligtvis inte stanna där. Rumporna på golvets bastmatta sitter visserligen tryggare, men behöver också förflytta sig eftersom stelheten inte blir lika påtaglig om den fördelas jämnt mellan olika muskler.

Det är inte konstigt att alla tre ledarna snart sitter fram. Bakdelen på bussen påminner mer en kartong på hjul. Själva liknar vi om en samling kattungar där vi skakas om av vägens gropiga händer. Jag känner mig som en sån där liten stackare som brukar finnas i de flesta kullar - den där som sticker ut för att den är lite skörare, har en annan färgteckning och som inte skulle överleva på egen hand.
- Mzungu, mzungu! ropar människorna efter vägkanten för att uppmärksamma att det faktiskt sitter en vit person bredvid Anna och de sju gatubarnen.

Vi gör vår första arbetsdag med organisationen Fountain of Hope. Jag har förstått så mycket som att det förmodligen är en lång dag som väntar, men jag har ingen aning om vad som förväntas av mig. När bilen stannar försöker jag läsa av om jag ska stanna kvar eller följa med, men jag låter bli att ställa för många frågor. Det känns redan som det finns nog av dem. Vi ska nämligen ta reda på varför killarna har levt på gatan och vi ska söka svaren genom att besöka hemmen som de har lämnat.

När människor här har försökt förklara gatubarns situation för mig har många indirekt nämnt två grupper. En kvinna beskrev det på följande sätt:
- Det finns gatubarn och så finns det barn som lever på gatan.
Förenklat sett menade hon att gatubarn inte har något annat alternativ medan barnen som lever på gatan inte är tvingade till det, men att de gör det för att de rymmer ifrån disciplin och krav.

I bussen är det inte bara vi som skakas om, utan också alla etiketter och fack. Ibland känns det som om killarna varit med om så mycket att de verkar äldre än vad de är, men i nästa stund är de lekfulla barn igen. De slåss om hur många brödbitar var och en ska ha, för att därefter bli sams och tillsammans skjuta upp minibussen ur gyttjan då vi kört fast i en av alla oräkneliga lerpölar. För att göra det ännu mer förvirrande byter de kläder med varandra. Den som legat under bilen för att reparera något får låna någons torra t-shirt och den personen får i sin tur någon annans jacka. Och det gör allt på ett språk som jag inte förstår.

När vi kör fast i leran riktigt rejält för andra gången känner alla att det verkligen är dags att avsluta för dagen, trots att vi bara har besökt tre av sju hem. När vi väl är tillbaka vid centret är Anna och jag helt slut och vi går tysta mot bussen.
- Smile baby girl, säger en skolflicka som vi möter.
- Tänk att någon som är hälften så stor som du kan tilltala dig så! skrattar Anna.
Jag vänder mig om och ler. Flickan vinkar tillbaka. Hon ser mig nog som den där lilla tilltufsade katten.

Vissa av killarna skulle besöka sitt hem för första gången på många år.

Området Kanyama, som tre av grabbarna kommer ifrån, har drabbats hårt av översvämmningar.

Det gäller att veta vilka vägar man ska ta, men ibland är det oundvikligt att köra fast.

Som tur var är många beredda att hjälpa till.

Fredagen den 25 januari.

När jag skulle sätta i mina linser i morse upptäckte jag att jag hade sovit med gårdagens linser på. Jag tycker att det beskriver ganska bra hur mina första dagar i Zambia har varit - allting är så nytt att jag till och med är förvirrad kring de mest vardagliga rutiner. Igår träffade jag dessutom min och Annas värdfamilj för första gången, så det var mycket som gick runt i huvudet när det var dags att borsta tänderna och göra sig i ordning inför kvällen.

Första intrycket som vi gav familjen var kanske inte det bästa. Evans som är projektledare här skulle släppa av alla deltagare där de ska bo, men det visade sig att planeringen inte höll. Vår värdmamma och hennes 26-åriga son Saili fick vänta på oss i stan i två timmar. Själva satt vi ihopträngda i Evans bil och oroade oss över packningen som låg oskyddad på flaket under en grå himmel och efter bara en kort stund körde vi fram genom ett rejält spöregn. Vi var dessutom nära att få slut på bensin, men en snäll motorcyklist åkte iväg för att hjälpa oss med det medan vi släppte av Maria och Christabel. Deras värdmamma hade lyckligtvis plastsäckar så att vi kunde täcka över våra väskor och ryggsäckar och dessutom hade vi turen att på något sätt lyckas möta upp med motorcyklisten igen, trots att det verkade som om vi inte hade bestämt en tydlig mötesplats. När väl bensintanken var fylld flyttade Evans fokus till mig och Anna. Han slängde en orolig blick i backspegeln och lät ett par skämt slåss mot pirret som vi båda kände inför mötet med vår familj.

Min parkamrat Anna och projektledare Evans.

Anna och jag har haft några dagar att lära känna varandra nu och hon var märkbart trött och nervös inför flytten. Kanske berodde det på att hon aldrig tidigare har bott hemifrån, eller så undrade hon precis som jag hur familjen skulle visa sig vara. Hur som helst så har hon tveklöst en stor social förmåga, så det kändes bra att få dela den här upplevelsen med just henne.

Då vi väl kom till stan visade det sig att Saili hade tröttnat på att vänta och att han istället hade åkt i förväg hem, men vår värdmamma skyndade genom regnet och klev in i framsätet med ett stort leende:
- Vilka är det som är mina barn? undrade hon och granskade oss fyra som trängdes med varandra och ett par ryggsäckar i baksätet.
Anna och jag vinkade blygt och det kändes lite obekvämt att den riktiga hälsningen, kanske en handskakning, slarvades bort någonstans mellan regnet och väskorna.

Hemmet visade sig vara ett fint radhus med trädgård. Anna och jag har fått tagit över Sailis rum där vi får tillgång till en våningssäng, en garderob och en spegel. På väggarna sitter bilder föreställande Bob Marley som både han och mamman har bett om ursäkt för. Jag sover i övre sängen och igår försökte vi montera mitt myggnät, men det hade en konstig konstruktion som nog bara fungerar om man campar och sover i sovsäck. Istället fick jag låna ett nät av dem och det var en skön isbrytare att få montera upp det tillsammans. Pappans plötsliga uppenbarelse, med sitt stora skratt och berättelser om Olof Palme, gjorde också att stelhet och tystnader inte fick plats. Övriga familjemedlemmar, en dotter och två söner, ler från bilder fästa på kylskåpet och i guldfärgade ramar. De bor numera i städer i Zambia, England och Sydafrika och tillsammans med föräldrarnas souvenirer från olika delar av världen, skänker de känslan att hemmet verkligen är öppet för olika kulturer.

Vi kvinnor lagade kvällsmat och jag är väl medveten om att jag kommer att göra mina misstag i köket. Om jag så bara ska riva en tomat så gör jag annorlunda än vad de tänkt. Jag undrar hur det kommer att gå ikväll då jag och Anna har ansvar för middagen. Kanske är det tur att mamman är vegetarian, utifall jag skulle ställa till det med köttet. Även när det kommer till att äta maten har det också visat sig vara lite knepigt. Här är det nämligen vanligt att äta med händerna, vilket är betydligt svårare än vad det låter. Nshiman (gjord av majs) låter sig inte alltid rullas till en liten kompakt boll i min hand utan kladdar hellre fast vid mina fingrar. Då det väl har skett är det som att försöka baka bröd där degen redan har börjat fastna i bordsskivan, det blir bara värre och värre! Om jag då väljer att använda bestick så måste jag först tvätta händerna och att resa sig från bordet då känns alltid som en påminnelse om att jag ännu inte har anpassat mig till hur man går tillväga här.

"En måltid utan nshima kan inte kallas för mat", förklarar koordinatorn Alex och rullar den vita majsmassan i handen.

I Zambia är det vanligt med så kallade "extended families", det vill säga familjer som inte enbart består av biologiska barn, och jag känner att jag verkligen kommer att få vara en del av familjen om jag också uppträder därefter. Igår gick vår värdmamma igenom några regler. Jag måste till exempel visa henne respekt genom att tilltala henne med "auntie" istället för hennes förnamn, jag ska vara hemma vissa tider och jag måste låta dem veta vilka jag umgås med. Dessutom tror jag att det underlättar om jag blir bättre på att be bordsbön och följer med till kyrkan ibland, eftersom både de och Anna är troende katoliker.

För övrigt verkar det förväntas av oss att vi ska sopa golvet tidigt varje morgon, i alla fall tills de anställer en ny hemhjälp (den förra fick nyligen sparken). Vi måste även värma vatten att tvätta oss i och så ska vi naturligtvis äta frukost. Det blir spännande att se när vi måste stiga upp. Idag gick vi upp kvart över sju, vilket tydligen kan kallas "sovmorgon".

Själva arbetet hos olika organisationer börjar på måndag, så vi har ett par dagar nu att lära känna varandra och vår familj bättre. Fram tills nu har vi och alla andra ypd-deltagare varit upptagna med de workshops och studiebesök som inreselägret består av. Igår hade vi dessutom fri tid som jag och Anna delvis ägnade åt att gå vilse i Lusaka, vilket fick henne att skämmas och be om ursäkt.
- Det känns som jag borde ha koll eftersom jag är från Zambia, men just den här staden är ny för mig med, förklarade hon.
- Oroa dig inte! Det är klart att vi är två om det här, svarade jag.

Ibland känner nog hon precis som jag. Vi är två unga vuxna som upplever så mycket nytt att vi ibland är som barn i en helt ny stad och en helt ny familj.

Kort om landet
Yta: 752 000 km² Visa en karta över Zambia och vart vi kommer att vara

Huvudstad: Lusaka 

Befolkning: 11 miljoner 
Språk: Officiella språket engelska samt över 70 andra språk
Religion:  Kristendom, hinduism, islam och ursprungliga religioner
Läskunnighet: 68% 
Andel med tillgång till rent vatten: 58% 
Andel som lever på mindre än 2 PPP-dollar* om dagen:  94,1% 

*Purchasing Power Parities (med hänsyn till varierande köpkraft i olika länder)

Andel med HIV/AIDS (15-49 år):  17% 

Förväntad livslängd vid födsel:  37.7 år
Åldersfördelning:

45.7% är i åldrarna 0-14 år (Att jämföra med 16.4% i Sverige)
51.9% är i åldrarna 15-64 år (Att jämföra med 65.7% i Sverige)
2.4% är 65 år och uppåt (Att jämföra med 17.9% i Sverige)

Idag har vi fått lära oss om första hjälpen. Mikael som är koordinatör i Malmö fick sin fot lindad av Erika som är projektledare för YPD.

Mikael har bland annat ansvar för att fixa värdfamiljer och arbetsplaceringar för oss som ska bo i Malmö under utbytets andra halva. Det var jättekul att träffa honom, så nu ser vi fram emot att komma tillbaka till Sverige i mitten av april.

Ett annat spännande möte idag var det med Meanrith Binn från Kambodja som berättade om hur det var att leva i landet under Pol Pots styre. Det var en gripande berättelse som vi inte kunde slita oss från. Om vi inte hade haft ett så späckat schema hade vi nog fortsatt att lyssna i timmar...

En vanlig reaktion när jag säger att jag ska åka till Zambia och jobba mot hiv/aids är att andra berättar att de också vill göra en insats. Problemet är bara att många tror att det måste vara ett stort projekt, vilket är fel.

Faktum är att det går att göra världen lite bättre bara genom att stanna i sängen med någon man tycker om. I somras lanserade nämligen RFSU kampanjen Love Support. De sålde kondomer och en del av intäkterna gick till frivilligorganisationen Youth Vision Zambia som arbetar med att minska hiv/aids och oönskade graviditeter.

Kampanjen är nu över, men jag har sett att kondomerna fortfarande går att köpa i deras webbshop . Så om du har lust, följ deras uppmaning:

"Gör en god gärning. Skaffa ett ligg."

Idag fick Jenny ett sms från sin parkamrat med uppmaningen:

"Don't forget to bring me something nice."

Vi får hoppas att hon blir glad över vänskap, engagemang och en symbolisk svensk souvenir.

Det visade sig senare att Jennys mamma Rosa passande nog hade mailat en berättelse om att gåvor kan komma från de mest oväntade håll:

"Måste berätta en kul historia om en händelse som inträffade för 10 år sen. Bengt hörde den när han lyssnade på Karlavagnen på radio igår.

Det var ett par pojkar i Stockholm som hade en hamster som de brukade leka med, bl a lät de den åka med ett modelltåg ibland. En gång gjorde de en fallskärm som de satte på den för att släppa den från balkongen. Men - det var en för bra skärm så han föll inte utan vinden tog den och förde bort hamstern. Pojkarna hittade den inte.

Men - en mamma och hennes lilla dotter befann sig på Hötorget. Dottern önskade sig en hamster och bad till Gud varje kväll att hon skulle få en. Plötsligt pekar hon upp i himlen och säger "där kommer min hamster!" Tyvärr fastnade den i ett träd, men man kallade på polis som kom och tog ner den, oskadd. Flickan blev lycklig, och hon fick massor av grönsaker mm av försäljarna på Hötorget.

Just detta hade stått i tidningen efter ett par dagar, men pojkarna eller deras föräldrar hade inte läst det. Allt uppdagades dock så småningom efter flera år, på nåt sätt när ngn ringt Karlsvagnen. Kul va?? Att sånt kan hända! Verkligheten överträffar dikten..."

Under förmiddagen har vi fått träffa Lina Granlund från Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) . Hon berättade om hiv/aids och tog även upp andra frågor som rör SRHR (sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter). Bland annat fick vi en kort historisk överblick över utvecklingen i Sverige:

1933 RFSU grundas av Elise Ottesen Jensen

1938 Förbudet mot preventivinformation avskaffas.

1944 Homosexualitet avkriminaliseras.

1955 Sexualundervisning blir obligatoriskt i skolorna.

1965 Våldtäkt inom äktenskap förbjuds.

1975 Lagen om fri abort till tolfte veckan klubbas igenom i riksdagen. Den första ungdomsmottagningen i landet startas.

1979 Homosexualitet utmönstras ur socialstyrelsens förteckning över sjukdomar.

Idag har vi haft full rulle hela dagen. Vi har bland annat gjort ett studiebesök hos Forum Syd  (som samlar 200 svenska medlemsorganisationer och ett stort antal samarbetsorganisationer över hela världen). Ett annat pass bestod av att Ted Isaksson, som deltog i YPD Kambodja 2006, delade med sig av sina erfarenheter.

Under sina månader i Kambodja gjorde han 15-20 studiebesök på olika organisationer och han praktiserade på en drop-in-center för gatubarn i Battanbang. Som projekt genomförde hans grupp ett vägbygge i ett utsatt område och de kombinerade detta med att anordna workshops mot hiv/aids och droger. 

Ted, vad var det bästa med YPD?

- Helt klart all erfarenhet jag har med mig tillbaka från Kambodja, allt från projektplanering till implementering.

Vad var det sämsta?

- Att vi inte kunde laga någon egen mat på sex månader. Jag älskar att laga mat och baka. Det gjorde värdfamiljerna i båda länderna.

Så här skrev Ted i sin dagbok då han själv var på sin förberedelsehelg:

"Vilken funktion fyller det egentligen att vi ska reflektera så mycket över saker som vi inte vet något om?"

Så här svarar han idag:

Jag har fortfarande lite kvar att packa, men efter det och några timmars sömn tar jag tåget till Stockholm och Kärsögården som ligger nära Drottningholms slott. Det är dags för avreseläger innan vi flyger från Sverige på söndag.

Vid FN:s millennietoppmöte lovade världens ledare att följande mål ska uppnås till år 2015:

1. Världens fattigdom och hunger ska halveras
2. Alla barn ska få gå i grundskola
3. Jämställdheten ska öka och kvinnors ställning ska förbättras
4. Barnadödligheten ska minska
5. Mödradödligheten ska minska
6. Spridningen av hiv/aids och andra sjukdomar ska stoppas
7. En miljömässigt hållbar utveckling ska säkerställas
8. Samarbetet kring bistånd, handel och skuldavskrivningar ska öka

Målet att stoppa hiv-epidemin är det enda målet där utvecklingen går åt fel håll. Trots att flera länder har lyckats minska antalet nya hiv-fall ökar antalet infektioner i världen.

Svenska FN-förbundet och FN:s utvecklingsprogram UNDP menar att det går att nå millenniemålen: "Resurserna och tekniken finns redan. Det enda som fattas är den politiska viljan att leva upp till löftet. Därför måste vi regelbundet påminna dem som bestämmer om vad de har lovat att göra."

På 80-talet, då hiv-epidemin började, upptäcktes några av de första fallen bland amerikanska homosexuella män och sjukdomen blev snabbt stämplad som en "bögsjukdom". Idag förknippar vi ofta hiv/aids med utvecklingsländer.

Första gången jag skulle åka till Afrika pratade jag med en äldre svensk man som nyligen hade varit i Sydafrika. Han sa rakt ut att han tyckte det var ledsamt men förmodligen nödvändigt att hiv/aids finns.

- Jag tror att det är naturens sätt att se till så att jorden inte blir överbefolkad, menade han.

Jag fick känslan att han aldrig skulle ha argumenterat så om det var cancer vi hade diskuterat, men när det gäller hiv verkar vi ha en otrolig förmåga att tänka i "vi-och-dem"-termer. För honom var hiv-epidemin något som drabbar andra än honom själv och jag intalade mig att han skulle ha tänkt annorlunda om han kände någon som var smittad. 

Idag är jag tveksam till om det skulle ha gjort någon stor skillnad, för när jag och min kompis Farao fikade senast snackade vi lite om hur vi uppfattar att hivpositiva bemöts. Han talade om Stockholms bögvärld och jag om de afrikanska länder som jag har varit i. Vi båda upplevde att hivpositiva ofta blir utsatta för stigma, det vill säga att de blir utpekade, illa behandlade och utfrysta. Så även om vi själva tillhör en så kallad riskgrupp (oskyddade anala samlag är den mest riskfyllda formen av sex när det gäller hiv) eller om vi lever i länder där många människor drabbas, så fortsätter vi tydligen att skapa grupper - "vi" och "dem".    

Säga vad man vill om Facebook, men där finns i alla fall en rolig språkskola. Svenska Institutet har lanserat "Swedish Word of the Day" som lär ut ord som "barndom", "att ha kul", "70-talet" och "lurad". Av en kompis i Sydafrika får jag ord på sotho i utbyte och nu har det visat sig att det inte bara är ett bra sätt att öva språk på, utan också en klurig tävling där utmaningen är att använda det aktuella ordet i meddelandena som vi skickar mellan varandra. Med andra ord är det lätt att komma in på nya (oftast roliga) samtalsämnen.

Det finns över 70 språk i Zambia, varav sju räknas till de största, så där har jag minst sagt också en hel del ord att lära. Kring Lusaka, där jag ska bo, talas Nyanja.

Här är några fraser som jag har fått att öva på:

Mwauka bwanji? (good morning)

Reply: nauka bwino (fine)

Mwachoma bwanji? (good evening)

Reply: nachoma bwino

Mulibwanji? (How are you?)

Reply: nilibwino (I'm fine)

YAZ är en icke vinstdrivande organisation som ansvarar för utbytet i Zambia. Organisationen startades 1994 och målet är att förbättra levnadsstandarden för unga och barn. De arbetar till exempel med frågor som rör hiv/aids, jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Det är första gången YAZ samarbetar med CIU, men de har tidigare drivit projekt tillsammans med andra svenska organisationer. Här kan ni till exempel se en film om Zambia som de har gjort tillsammans med PeaceQuest:

http://video.google.com/videoplay?docid=5219816824841339826

Anna, min parkamrat i Zambia, har inte tillgång till Internet. Eftersom tanken är att vi ska lära känna varanda via e-post har hon tagit sig till närmaste stad, skaffat en mailadress och mailat mig sitt telefonnummer så att vi i alla fall kan sms:a varanda. Det gå bra det med, det är bara det att jag känner mig så bortskämd! Jag kan googla på allt jag undrar över inför resan och jag har beställt reseböcker via Internet. Det känns som om jag vill ge henne samma möjligheter att få svar på sina frågor om Sverige.

Det var med den känslan jag begav mig till turistbyrån och där hittade jag lite råd till den som besöker Sverige. De var skrivna av engelsmannen Colin Moon och under rubriken "socialising" nämner han tre saker att komma ihåg:

1. If a stranger smiles at you in the streets he is either a) drunk b) insane c) American.
2. People may buy you a drink in November because they suddenly remember you bought them one last March.
3. Never just drop in unannounced. Arrange your last-minute visit several weeks in advance.
   

Jag undrar om Anna delar hans humor. Jag kanske ska ge henne böckerna om svenska folkdräkter och högtider istället?

Jag har köpt en guidebok om Zambia. Genom den får man bland annat lära sig vad man ska göra om man är på en safari till fots och hamnar ansikte mot ansikte med olika vilda djur. Buffeln, som anses vara den farligaste av dem alla, ska man undvika genom att snabbt klättra upp i närmaste träd eller genom att hoppa åt sidan i sista sekunden.

"If adopting the latter, more risky, technique then stand motionless until the last possible moment, as the buffalo may well miss you anyhow."

Tack, det känns betryggande att veta!

Nej, guideböcker får mig sällan inspirerad inför en resa. De känns mest praktiska om man är förvirrad på plats. För inspirationen har jag istället hittat "Ophelias resa" som är skriven av Agneta Larsson och Ophelia Haanyama Ørum. Ophelia kommer från Zambia men lever numera i Sverige. Här har hon fått veta att hon är hivsmittad och hon har tillgång till bromsmediciner, vilket gör att hon kan leva sitt liv till synes opåverkad av sjukdomen. I Zambia är flera av hennes släktingar smittade, men de har inte möjligheten att få lika bra vård. Kontrasterna som beskrivs ger verkligen många tankeställare. Jag kan rekommendera boken både för den som vill lära sig mer om hiv/aids och den som tycker om gripande berättelser.

Det är tungt att läsa om människor som dör i aids. Jag tröstar mig med att hiv-viruset smittas på sätt som går att förutse och förebygga.

Några av mina vänner har en förkärlek till frågesporter. Här är två stycken på teman som jag kommer att arbeta med.

Testa dina kunskaper om hiv/aids:

http://www2.actionaid.se.space2u.com/quiz/start_quiz.asp?quizID=17

Och dina kunskaper om interkulturell kommunikation:

http://www.lawson.com/interact/culturaldiff/cultdif.html

Det sistnämnda testet bjuder på några bra tips om hur du kan bli bättre på interkulturella möten:

• get to know your own cultural identity
• be prepared to explain
• be ready to ask
• show empathy
• keep an open mind
• welcome change
• be patient
• be sensitive
• show human warmth
• observe the individual

Jag ska åka till Zambia tillsammans med fem anda deltagare. Samtidigt åker åtta svenskar till Kambodja. Vi har en varsin parkamrat från våra respektive värdländer och vår uppgift blir att parvis arbeta för lokala organisationer och att genomföra ett eget, valfritt utvecklingsprojekt i grupp. Temat för utbytet med Zambia är "Hiv/aids och entreprenörskap".

Efter utlandsfasen väntar Sverige och det bli samma upplägg här. Jag och min parkamrat kommer att bo i Malmö. Precis som i Zambia kommer vi att bo hos en värdfamilj. Tack vare att familjer, arbetsplatser, kommuner, föreningar, organisationer och olika samhällsinstitutioner är involverade i utbytet, känns det som att många lärorika möten väntar.

När jag berättar vad jag ska göra nämner jag oftast Zambia, men faktum är att jag ser fram emot tiden i Sverige minst lika mycket. Tänk att få se sitt land genom zambiers och kambodjaners ögon. Det blir säkert en resa, det med.

När jag går genom skogen i hemstaden Borlänge möter jag två älgar. De korsar sakta det snöbeklädda spåret. Det här är hemma - snö, älgar och tumvantar med dalamotiv som är stickade av min mormors mor. Jag gillar sommaren bättre och jag är mer intresserad av människor än djur nuförtiden, men ändå går det inte att ta miste på magin som plötsligt infinner sig.

Älgarna försvinner sakta in bland granarna, utan att låta sig störas av mig. Det känns nästan som om jag inte existerar, men när jag väl vågar röra mig igen får jag sällskap av gnisslet mellan snön och mina skor. Jag finns naturligtvis, samtidigt som det är tydligt att världen inte kretsar kring mig eller någon annan särskild. Jag antar att det är för att påminnas om det som det är så skönt att gå i skogen ibland.

Även om jag inte är i centrum av världen så känns platser långt borta ändå inte så avlägsna. För tillfället har jag min syster i England och min bror i Thailand. Jag når Sydafrika via min mobil, Sri Lanka genom min mailbox och den lilla kryddön Grenada finns på Facebook.

Till och med i skogen, långt från tekniken, känns andra platser nära. Nästa djur som drar till sig min uppmärksamhet är en tupp. Hans höga galande kommer från en röd stuga bakom träden, men min tanke går till huset i Uganda där jag för ungefär ett år sedan vaknade till samma hysteriska ljud. Det är nästan så att jag tror att den faluröda färgen ska rinna av timret och färga marken i den rödbruna ton som jag förknippar med Afrika.

Ett helt annat hem väntar på mig nu, i Zambia, långt bortom de svenska granarna. Jag ska bo där hos en värdfamilj tillsammans med tjugoåriga Anna. Jag vet inte så mycket mer om Anna än att hon är från Zambia, att hon precis som jag är intresserad av kommunikation och hon helst vill ha sitt hem i en mindre stad...

Det där sistnämnda är lite oroväckande, för vi har blivit placerade i Lusaka, Zambias huvudstad. Allt kan ju inte bli mitt i prick. Jag hoppas att vi blir mitt-i-prick-parkamrater i alla fall. Vi ska nämligen både bo och arbeta ihop. Det blir med andra ord vi 24 timmar om dygnet - i ett halvår! Vi ska vara tre månader i Lusaka och tre månader i Malmö för att arbeta mot hiv/aids.

Äventyret startar med ett avreseläger i Stockholm på torsdag... 

Ja just ja, det blir tre dagar i Borlänge också. Jag hoppas att älgarna vill visa sig då.

Jag har en kandidatexamen i medie- och kommunikationsvetenskap. Något av det första jag lärde mig under min utbildning är att det ibland kan vara en utmaning att förklara för företag och organisationer att de måste satsa på kommunikation. Det tycker jag är konstigt. Alla som någon gång har gjort slut eller har blivit sams, som har betalat extra för att få rätt märke på sina jeans eller som har svurit över en kass bruksanvisning, borde ju ha insett att det här med kommunikation spelar en stor roll.

Ändå verkar några fortfarande inte fatta det. Kanske var det för att försöka visa dem att kommunikation kan tyckas vara på liv och död, som jag och min klasskompis Malin packade våra väskor och drog till Uganda under två månader i slutet av 2006. Vi skulle skriva vår c-uppsats och vi skulle göra det genom Sidas program Minor Field Study.

Här är Malin i vårt rum som fungerade som sovrum, kontor och tvättstuga på en och samma gång.

Vi hade med oss ett högtravande citat (från Missing the Message, Panos Institute):

"While there remains no cure for AIDS and no vaccine, and effective treatments remain widely unavailable to the poor, the greatest weapon in humanity's armoury to contain this pandemic remains humanity's most unique characteristics - communication."

Vi valde att fokusera på hur kommunikation kan förebygga att unga kvinnor blir smittade av hiv. Det kändes angeläget eftersom kvinnor som är i åldrarna 15 till 24 år och lever söder om Sahara, löper mer än tre gånger så stor risk att smittas som unga män i samma ålder och område.

Bland de kvinnor som vi intervjuade fanns det många olika livshistorier. Några delade ut kondomer, informerade och skrev egna teaterpjäser om sjukdomen, medan andra saknade utbildning och viktiga kunskaper om hur viruset smittas. Det fanns de som kunde bestämma över sin egen kropp, men också de som hade tvingats till sex på grund av våld eller fattigdom.

Både det positiva och det negativa berörde, men jag fick lägga mina känslor åt sidan. Jag skulle skriva vetenskapliga texter, jag skulle vara objektiv...