Syoguiden - Zambia

Anna gör sig redo att ha sex för första gången, tillsammans med pojkvännen när hon kommer hem. Hon samlar gratis kondomer på hög eftersom hon blev fråntagen sina första och enda kondomer av vår 30-åriga koordinator när vi var i Zambia. Han tyckte att han hade större användning av dem är hon, sa åt henne att vänta med sex och drog dem helt enkelt ur hennes hand då vi alla hade fått ett kondompaket var vid ett studiebesök. Det gör mig fortfarande förbannad att tänka på det.

- Egentligen är det konstigt att jag som så ofta förespråkar kondomer egentligen inte litar fullständigt på dem, säger Anna och vilar en av kondomerna i handen. Alla mina kompisar som använder dem har ju blivit med barn.

- Om de har blivit med barn så kan de ju inte ha använt dem, konstaterar jag. I så fall säger de bara att de gjorde det eller så vet de inte vad de ska göra med dem.

Anna blir sittande tyst och jag kan inte låta bli att ge henne en tröstande kram. För henne är sex bara förknippat med att få hiv, bli på smällen och att förstöra sitt rykte. Oroligheten över att göra det för första gången handlar om mer än vanlig nybörjarnervositet.

- Kan du inte fundera vad du tänder på och ta lite initiativ själv, så att det inte bara blir på din pojkväns villkor? undrar jag. Fantisera och onanera lite - då kommer inte allting vara nytt.

Hon ser ut som ett blankt papper i ansiktet och det är då jag kommer på att hon inte har några pusselbitar att bygga sina fantasier med. Hon är inte uppvuxen med "Hej Bullen! Är jag normal?" på TV, hon läser inga tidningar med relationsspalter och hon har ingen att prata sex med.

- Jag har en nära tjejkompis förutom du och hon är lika blind som jag, bekräftar hon.

Några dagar senare skriker Anna rätt ut och smäller igen tidningen som hon bläddrar i.

- Vad är det? undrar jag och hjälper henne att bläddra tillbaka till samma sida.

Där står en naken man i kontorsmiljö och håller en hålslagare i näven. Han bär läsglasögon, hans mage ber om utrymme och kroppsbehåringen är oansad. Snoppen pekar i ingen särskild riktning, vilket just i detta ögonblick råkar vara mot en pärm i en av de nedersta hyllorna.

- Herregud! tjuter Anna igen.

Artikeln handlar om naturister och först tror jag att det är därför hon är chockad, men sedan kommer jag på rätt fråga.

- Har du sett en naken man förut?

Hon skakar på huvudet, med handen dramatiskt över munnen.

När vi var i Zambia skulle vi hålla en workshop om hiv med tecknade pedagogiska bilder, men så fort snoppen inte hade ditmålade ögon och en glad mun ansågs gränsen till porr vara hårfin och kvinnans kön avbildades aldrig. I vårt flickrum i Lusaka passade Anna även på att fråga hur man kan veta om en kille verkligen använder kondom.

- Hur menar du nu? undrade jag. Det är väl ganska enkelt att se om den är på eller inte?

- Så du har sett en snopp! utbrast hon, vilket jag tyckte var ganska konstigt att hon inte redan hade fattat.

- Alltså, du blundar inte hela tiden när du har sex? klargjorde hon.

Det kanske inte är så konstigt att jag ibland önskar att jag vore utbildad pedagog i sex och samlevnad.

- Vad finns det egentligen mellan kliniska biologiböcker och porr? frågar jag mina vänner för att få lite stöd.
I väntan på en bättre idé läser jag högt ur Kamratposten för Anna då vi är på Aktivitetshuset Holma, en av våra arbetsplaceringar.

- Jag är en tjej på tolv vårar som har väldigt små bröst...

Anna berättar i sin tur att hon har fått lära sig myter om bröststorlekar.

- De säger att man ska låta några särskilda myror bita i brösten alternativt bränna dem med varm majsgröt. Det är sagt att det ska få dem att växa, men det gör naturligtvis bara ont och lämnar fula ärr.

Hemma i kollektivet har alla börjat bli trygga och oblyga inför varandra. Vi snackar slicklappar, som hindrar att könssjukdomar överförs då en tjej tar emot oralsex, och debatterar sexleksaker för tjejer som också vill penetrera. Delar av diskussionen skulle kanske vara för mycket även för personer som är mer vana att läsa och höra om sex än vad Anna är, men själv tar hon det lugnt. 

Hon berättar att den sex som det pratas om i Zambia bara handlar om penetration och att göra barn och hon tror att det är därför som till exempel homosexualitet är tabu och olagligt.

När jag hängde i Härnösand träffade jag Richard Muhire, en rwandisk Skövdekille som just blivit medlem i Afrikagrupperna.

- När jag kom till Sverige fick jag svara flera gånger på hur jag kan skriva och läsa, berättade han. Ett barn frågade mig om jag fick mat när jag var barn. Jag kunde inte förstå varför de undrade, men efter att ha bott ett tag i Sverige och tittat på vad svensk television erbjuder om Afrika kunde jag förstå sammanhanget.

Afrika är en kontinent - inte ett land, inte en kultur och inte ett folk heller, kom vi överens om. Det är bara det att media ofta rapporterar på ett sätt som fångar alla länder och deras invånare i en stereotyp bild. Det är därför jag själv funderar mycket på vad jag berättar från mina resor i afrikanska länder och det var med viss nervositet som jag mailade Richard min artikel om min och Annas tid i Zambia. Min bild är ju min egen och vinklad den också.

"Jag blev jätteglad när jag fick se din tidningsartikel. Så ska det vara! Jag kommer med mer feedback längre fram. Just nu har jag fullt upp med mina studier. Hoppas att vi tillsammans kan bygga någonting som kan lyfta Afrikas status i världen! Allt är möjligt, eller hur?! Idéer är ursprunget till allt", mailade han tillbaka.

Vilka berättelser saknar du från Afrika? Maila mig gärna: [email protected].

Regnet öser ner och jag inbillar mig att det är därför som min blick fastnar vid fönstret och tanken vandrar iväg.

- Vad tänker du på? undrar Anna D.

Jag rycker på axlarna.

- Inget särskilt.

Tystnaden lägger sig mellan oss igen. Jag skär spagettin i smådelar och hon petar i potatismosen.

- Har du funderat något på framtiden? undrar hon plötsligt.

Det är ungefär en månad kvar av YPD och det är uppenbart att vi sitter och tänker på vad som ska hända sedan. Anna och Erica ska på lägenhetsvisning på Möllan i veckan. Det är ett häftigt steg. Under förberedelsehelgen, när vi var nya och presenterade oss för varandra, ritade Anna en karta över sin trygghetszon i Boden.

- Här är min lägenhet, här ligger ICA - där jag jobbar - och här är sporthallen.

Nu är rutnätet av upptrampade stigar plötsligt för bekväma.

- Jag vill jobba med människor, inte åt människor, förklarar hon.

Jag nickar. Jag vet att hon är grym på ICA och på handbollsplanen, men på söndag är det dags för temadagen "Hur påverkas du av hiv?" som hon anordnar för Studieförbundet Vuxenskolan och hon kommer att vara grym på det också. Begränsningarna försvinner. Världens möjligheter blir synliga.

- Vad ska du göra då? undrar hon.

Jag känner mig tom och regnet gör inte känslan bättre. Jag vet att jag har många bra egenskaper och erfarenheter, men ibland tycks de så svåra att förmedla till andra och att börja söka jobb känns tungt.

- Jag är nog rädd att möta den där attityden: "Lilla gumman, vad härligt engagerad du är. Här behöver man minsann minst två års riktig arbetslivserfarenhet, men du kan ju få praktisera lite om du vill", imiterar jag.

Anna ger de rätta peppande svaren tillbaka, men jag tar ny sats:

- Sen är jag orolig för Anna också. Hennes pojkvän vill ju gifta sig och om hon kommer tillbaka till Zambia utan att hitta en möjlighet att utbilda sig snart, då kanske hon satsar på familjen innan hon hinner bli självständig.

I mitt bakhuvud ser jag Annas jämngamla kompis som hoppade av plugget för sin mans skull. Nu är hon gravid med sitt andra barn och mannen - familjens enda försörjare - har just dött. Möjligheten för henne att gifta om sig är i princip obefintliga och alla hoppas att mannen inte dog av hiv, för då finns ju risken att hon också bär på viruset.

- Jag vill att Anna ska lyckas, säger jag. För hennes egen skull naturligtvis, men också för att visa för mig och alla andra att allting är möjligt trots motgångar.

Under senaste veckan har vi tagit del av Malmös varierande körliv. Vi har lyssnat på gospel i kyrkan, sett ett ABBA-popuri om könssjukdomar på Socialstyrelsens konferens om hiv och vi har hejat på vår värdsyrra Liv och hennes kör. Bilderna och texten nedan är från det framträdandet.

Det här är en historia som inte har nåt slut.

Den oändliga historien om att alltid komma ut.

Var jag än befinner mej så krävs det flera svar.

När och hur och varför har du ingen karl?

Ref: Dö heterosexismen, dö heterosexismen. Låt människor få vara som de är.

När jag var ung så var jag smygis, varje bästis var min tjej.

Att komma ut där hemma var en jobbig grej.

Morsan blev helt galen och slängde ut min säng.

Farsan tog det bättre men drog in min månadspeng.

Ref: Dö heterosexismen, dö heterosexismen. Låt människor få vara som de är.

Vid bordet satt min moster pratsam glad och full.

Hon fråga hur det kändes att aldrig få nåt knull.

Hur gör ni när ni älskar, hur känns det i er kropp?

Det måste vara tråkigt att inte få nån snopp.

Ref: Dö heterosexismen, dö heterosexismen. Låt människor få vara som de är.

På krogen satt en herre med Volvo, ring och katt.

Han fråga om jag ville följa med honom inatt.

Jag sa jag hade flickvän och bad honom att gå.

Han sa det gör detsamma, jag kan ta er bägge två.

Ref: Dö heterosexismen, dö heterosexismen. Låt människor få vara som de är.

Din tjej är säkert trevlig men trots allt ett substitut.

Du kan inte få en kille och har aldrig fått ett skjut.

Men jag är en schysst snubbe som kan omvända dej.

Jag ger dig lite stake så blir du nog kär i mig.

Jag sitter hemma i kollektivet och läser den nya tidningen Eco Queen.

- Den borde vara gjord i papper som ser mer ekologiskt ut, säger Liv då hon spanar in det glansiga prinsessomslaget.

Men det är just det som är grejen. "1968 marscherade ekorebellen i näbbstövlar. 2008 trippar hon fram i högklackat. Och dricker hellre champagne än rödtjut" menar tidningsskaparna och försöker göra ett magasin därefter.

Resultatet känns ungefär som när jag och Farao Groth jobbade som ungreportrar på Borlänge Tidning och fick i uppdrag att tillsammans intervjua fröken Dalarna. Farao förde in samtalet på skönhet och kändisskvaller och själv ville jag ta reda på om de som ställer upp i Fröken Sverige verkligen gör det för att de vill rädda världen. Och allt skulle samsas i en artikel.

Det är ingen omöjlig uppgift att kombinera yta med djupare innehåll, men ofta blir resultatet tyvärr inte mer spännande än ännu en gala där man får se barn från olika delar av världen och därefter ringa in för att skänka några kronor och tävla om en bil. Ibland lyckas Eco Queen bra i utmaningen att komma med något annat. Jag gillar till exempel att läsa om modedesignern Mathilda Tham som förespråkar klädbibliotek:

- Det är ett sätt att dela kläder med varandra. Man behöver inte äga allt. Festtoppen som bara används en gång, de ska man kunna låna...

Andra gånger känns däremot mötet mellan mode och miljöfrågor lite krystat, som i modereportaget där modellerna ser obekymrade ut och därför har varvats med giftutsläppande fabriker och texten: "I Karur i Indien är floderna runt textilfabrikerna så förorenade av kemikalier att vattnet inte ens kan användas för bevattning, och floderna får samma färgton som årets modefärg."

Jag undrar dessutom vad tanken bakom tidningen är. "Köp dyrt" deklarerar en artikel. "Man kan inte betala 99 spänn för en t-shirt och tro att det är rättvist handlat. Det är bara att glömma." Rådet blir med andra ord att vara snäll mot miljön genom att satsa på kvalitet istället för kvantitet, att shoppa mindre och schysstare. Det är bara det att på ett annat ställe i tidningen står det: "Kan miljötänkande och humanitära budskap sälja fler väskor? Tja... Att företaget som tillverkar dem stödjer globala miljöorganisationer kan ju kännas tryggt. Och man kan lugnt shoppa vidare."

Mitt råd till Eco Queen blir att blanda prinsessorna med rådjursögon och guldsked med en och annan ful ankunge. De borde till exempel göra ett reportage om vad Lucas i Zambia kallar "ghetto-tsunami":

- Ge någon som redan har pengar hundra spänn och han eller hon kommer att spendera det på ingenting, men ge det till någon modeintresserad i områdena där jag bor och du kommer att upptäcka att det går att skapa en hel outfit av det. De vet hur de ska hitta allt second hand och blir lätt kvällens snyggaste.

Så är det äntligen dags för International AIDS Candlelight Memorial Day . Redan när jag möter morgonen på gatan där vi bor, ser jag det första ljuset. En tjej ställer det till rätta i skyltfönstret i Simpans stora caféfönster, precis som om hon har stått och väntat till just rätt tillfälle då jag kliver ut från porten mittemot.

- Vilken underbar dag! utbrister jag entusiastiskt.

Anna tittar skeptiskt på mig:

- Malin, dina ögon är alldeles röda.

En av de egenskaper jag gillar bäst med Anna är att hon alltid delar med sig av sina tankar - det gör det betydligt enklare att samarbeta och bli riktiga vänner - men ibland blir jag irriterad om det resulterar i att hon måste konstatera vad på mig som är fult, eller då hon sträcker sig fram mot mitt ansikte mitt i en folksamling för att klämma en finne. Idag, däremot, bryr jag mig inte.

- Visst är det perfekt! De matchar med det röda bandet, säger jag och pekar på jackkanten där jag har fäst symbolen för kampen mot hiv.

Mina ögon är det enda som påminner mig om att jag har sovit för få timmar på grund av en underbart rolig fest, som snabbt förvandlade kväll till natt och tidig morgon. Trots allt verkar jag vara piggare än Anna som stannade hemma. Därför skakar hon leende på huvudet åt mig när jag senare under eftermiddagen nästan känner mig tvungen att skutta över Möllevångstorget där vi möter de andra YPD:arna, Annie från PG-Syd och värdsyrran Ester i vårsolen.

- Jag är helt enkelt är så lycklig över att arbeta med något som jag tycker är viktigt, säger jag.

Direkt när vi kliver in på Coffee Point attackerar en tjej Annie med en nyfiken fråga:

- Vart kan man köpa ett sånt där rött band?

Hon har läst vår lapp, som vi har tryckt upp för att ställa bredvid ljusen, och hon snor till och med med sig den i väskan när hon går ut.

- Nu vet vi att vi har nått fram till minst en person, konstaterar Annie glatt.

Jag äter blåbärspaj med vaniljsås och skickar en tanke till alla som har gjort dagen och vår kampanj möjlig. Någon har gett rabatt på ljus medan andra lånar ut sina caféebord. Vänner har gett råd, en kram eller ett peppande ord. Varför går vi egentligen runt och tror att det lilla vi gör inte spelar någon roll? Det är ju egentligen det som gör hela skillnaden.

En pappa till sin son:

- Titta på bananen!

Sedan:

- ... ehhh, det var visst en kondom.

Sonen:

- Vad är en kondom?

(Tystnad.)

Att lämna Malmö bakom mig känns som att åka på semester. Så är det ju inte riktigt. Anna, Erica och jag åker till Härnösand för att vara med på Afrikagruppernas årsmöte och sedan väntar mittläger med de andra deltagarna i utbytesprogrammet.

- Det är ganska skönt med en så här lång resa, håller Erica med och ägnar sina timmar åt att stirra ut genom tågfönstret.

Själv plöjer jag igenom böcker och tidningar. Det känns som jag gömmer mig bakom dem. Tar en paus från alla människor.

Att vara själv på egen hand, bara jag inom fyra väggar, är jag däremot dålig på. När vi kommer fram till Sida Civil Society Center känns det jättelyxigt att få ett eget rum med badrum - jag borstar tänderna länge, fascinerad över att ingen annan vill komma in och dela spegel, dusch eller toalett - men det är alldeles för tyst för att jag ska kunna sova. Det är ett problem som minst sagt förvånar mig. När mina föräldrar letade efter mig då jag var liten, hittade dig mig ofta funderandes på en gren i mitt favoritklätterträd, och sedan dess har både jag och andra haft tron att jag behöver åtminstone lite tid för mig själv varje dag.    

I gränslandet mellan att ta del av andras idéer och att bara låta mina egna tankar vandra, hittar jag Jesse. Han är från Angola och kan hopplöst lite engelska.

- Tack tack! upprepar han för det mesta, för med vänlighet kommer man trots allt långt.

Ibland försöker han bläddra mellan engelska och portugisiska ord, som förklaras i ett häfte kombinerat av någon som inte direkt verkar ha reflekterat över vilka meningar som kan tänkas vara användbara. "Do you think it is difficult to write with your left hand?", läser jag högt och eftersom det är helt obehripligt för honom, svarar han något på portugisiska som är minst lika obegripligt för mig.

- Amigo, säger jag och pekar på honom när han ger mig en näve chips.

- Tack tack, säger han när jag delar den med honom.

Anna och jag arbetar just nu på Positiva Gruppen Syd , som är en kamratförening för bärare av hiv i södra Sverige samt för deras anhöriga, och vi har fått i uppgift att uppmärksamma dagen tillsammans med de andra YPD-deltagarna.

Vi kommer att göra det genom att placera ut hundra ljus på Malmös mest omtyckta cafébord. Sedan är det upp till oss, engagerade Malmöbor och nyfikna turister, att snacka över en fika och på så sätt kämpa mot hiv/aids. Vi tror nämligen att det är genom att börja prata om hiv som vi kan hindra att fler blir smittade. Genom en öppen diskussion kan vi även minska stigmatiseringen och diskrimineringen av hiv-positiva.

Du och dina vänner får gärna hjälpa till. Träffas där just ni trivs, oavsett om det är på Malmös caféer eller någon annan stans. Tänd ett ljus, bär ett rött band (symbolen för kampen mot hiv/aids) eller kom precis som du är.

- Välkommen till livets fontän, säger hon när en massa nyfikna samlas kring henne.

Bland alla skyltar, loggor och flaggor verkar alla dras just till hennes anonyma glasvaser fyllda till hälften med kaffe.

- Det här symboliserar våra attityder till hiv och aids, förklarar hon engagerat medan hon sakta tömmer ett par muggar med vätska i de två olika vaserna.

Den ena muggen innehåller mörkt kaffe, den andra klart, rent vatten.

- Om vi inte förändrar våra attityder, kommer vi aldrig kunna hindra spridningen av aids, men om var och en ändrar oss så gör vi tillsammans en stor förändring, förklarar hon.

Den ena vasen förblir lika mörk som tidigare, men i den andra har vattnet blandat sig med kaffet och gjort nyansen betydligt ljusare.

För någon vecka sedan vaknade Anna och jag till en lapp i köket: "Vi sitter ute på torget och äter frukost i vårsolen. Ni får gärna komma och göra oss sällskap om ni vill."

- Vadå, är det förbjudet att äta inomhus idag? undrade Anna förvirrat.

- Nej, men många svenskar mår bra av våren och vill njuta så mycket som möjligt av den första solen, försökte jag förklara.  

Hennes blick berättade att detta blev ännu en punkt på hennes lista över svenskarnas tecken på galenskap.

- I Zambia är det inte bra att äta inför andra ute på gatan. Skulle jag göra det skulle min mamma påminna mig att sluta upp med det om jag vill bli gift.   

Så vi åt inomhus, innan vi gick ut för att studera vad våren gör med svenskarna.

- Hur kommer det sig att ni firar våren när det fortfarande är så kallt att det är bäst att klä sig i vinterjacka? frågade Anna. 

Jag hade inget bra svar. Trots att jag har levt med Zambias sol i tre månader, är det ju ändå något särskilt att känna Sveriges aprilvärme mot ansiktet, men hur sätter man fingret på det där särskilda?

- Det finns något som heter vårkänslor, försökte jag. Människor blir liksom gladare, snyggare och mer kontaktsökande. Många blir förälskade nu. 

Dagen därefter mötte Anna ännu en solig dag som fick ytterligare fler människor att krypa ut ur sina vinteriden.

- Firar ni våren idag också? undrade hon förvånat.

- Det är ju inte en särskild dag, utan mer en känsla och den kommer att växa med värmen och grönskan, sa jag.

Det verkade lovande, så Anna tog för ovanlighetens skull på sig en kjol och gick på egen hand till biblioteket. På kvällen konstaterade hon att Sveriges blyga vårkänslor och Zambias hjärta och smärta nog är lika hopplöst att jämföra som vår ljumna vårvärme och deras ständigt närvarande sol.

- Jag såg riktigt snygg och kvinnlig ut idag, men inte en endaste kille gav mig så mycket som en blick. På hemvägen gjorde jag ett nytt försök och tog en annan väg, men det var samma sak där. Ingen vill ha kontakt och möta nya vänner här, menade hon.

Sedan är det äntligen dags att fira våren officiellt. Det är Valborg och vi från YPD samlas med resten av Malmö i Pildammsparken. Vitklädda dansare klättrar likt flugor längsmed höga stålpelare medan konstgjorda solkatter sveper över träden som omringar oss. Genom våra särskilda glasögon ser världen ut som ett kalejdoskop.

- Ska ni bränna honom på bål nu? frågar Anna uttrycklöst.

Hon pekar på körledaren som bestämt dirigerar de olika stämmorna. Han står på ett podium mitt bland grenarna som så småningom ska förvandlas till majbrasa.

- Nej, så klart inte! svarar jag.