Syoguiden - Zambia

Regnet öser ner och jag inbillar mig att det är därför som min blick fastnar vid fönstret och tanken vandrar iväg.

- Vad tänker du på? undrar Anna D.

Jag rycker på axlarna.

- Inget särskilt.

Tystnaden lägger sig mellan oss igen. Jag skär spagettin i smådelar och hon petar i potatismosen.

- Har du funderat något på framtiden? undrar hon plötsligt.

Det är ungefär en månad kvar av YPD och det är uppenbart att vi sitter och tänker på vad som ska hända sedan. Anna och Erica ska på lägenhetsvisning på Möllan i veckan. Det är ett häftigt steg. Under förberedelsehelgen, när vi var nya och presenterade oss för varandra, ritade Anna en karta över sin trygghetszon i Boden.

- Här är min lägenhet, här ligger ICA - där jag jobbar - och här är sporthallen.

Nu är rutnätet av upptrampade stigar plötsligt för bekväma.

- Jag vill jobba med människor, inte åt människor, förklarar hon.

Jag nickar. Jag vet att hon är grym på ICA och på handbollsplanen, men på söndag är det dags för temadagen "Hur påverkas du av hiv?" som hon anordnar för Studieförbundet Vuxenskolan och hon kommer att vara grym på det också. Begränsningarna försvinner. Världens möjligheter blir synliga.

- Vad ska du göra då? undrar hon.

Jag känner mig tom och regnet gör inte känslan bättre. Jag vet att jag har många bra egenskaper och erfarenheter, men ibland tycks de så svåra att förmedla till andra och att börja söka jobb känns tungt.

- Jag är nog rädd att möta den där attityden: "Lilla gumman, vad härligt engagerad du är. Här behöver man minsann minst två års riktig arbetslivserfarenhet, men du kan ju få praktisera lite om du vill", imiterar jag.

Anna ger de rätta peppande svaren tillbaka, men jag tar ny sats:

- Sen är jag orolig för Anna också. Hennes pojkvän vill ju gifta sig och om hon kommer tillbaka till Zambia utan att hitta en möjlighet att utbilda sig snart, då kanske hon satsar på familjen innan hon hinner bli självständig.

I mitt bakhuvud ser jag Annas jämngamla kompis som hoppade av plugget för sin mans skull. Nu är hon gravid med sitt andra barn och mannen - familjens enda försörjare - har just dött. Möjligheten för henne att gifta om sig är i princip obefintliga och alla hoppas att mannen inte dog av hiv, för då finns ju risken att hon också bär på viruset.

- Jag vill att Anna ska lyckas, säger jag. För hennes egen skull naturligtvis, men också för att visa för mig och alla andra att allting är möjligt trots motgångar.

Vi har ätit upp och skiljs snart i regnet. Jag går till biblioteket för att skicka min första jobbansökning inför hösten. När jag kör fast bläddrar jag i min anteckningsbok och hittar lappen som de andra YPD-deltagarna skrev om mig på mittlägret: "A revolutionary without weapons", "An organizer, the real rock" och "positiv, öppen, analytisk och inspirerande" står det i olika färger och handstilar. Det regnar fortfarande utanför fönstret, men sakta kommer värmen och peppen tillbaka.