Syoguiden - Zambia

Så är det äntligen dags för International AIDS Candlelight Memorial Day . Redan när jag möter morgonen på gatan där vi bor, ser jag det första ljuset. En tjej ställer det till rätta i skyltfönstret i Simpans stora caféfönster, precis som om hon har stått och väntat till just rätt tillfälle då jag kliver ut från porten mittemot.

- Vilken underbar dag! utbrister jag entusiastiskt.

Anna tittar skeptiskt på mig:

- Malin, dina ögon är alldeles röda.

En av de egenskaper jag gillar bäst med Anna är att hon alltid delar med sig av sina tankar - det gör det betydligt enklare att samarbeta och bli riktiga vänner - men ibland blir jag irriterad om det resulterar i att hon måste konstatera vad på mig som är fult, eller då hon sträcker sig fram mot mitt ansikte mitt i en folksamling för att klämma en finne. Idag, däremot, bryr jag mig inte.

- Visst är det perfekt! De matchar med det röda bandet, säger jag och pekar på jackkanten där jag har fäst symbolen för kampen mot hiv.

Mina ögon är det enda som påminner mig om att jag har sovit för få timmar på grund av en underbart rolig fest, som snabbt förvandlade kväll till natt och tidig morgon. Trots allt verkar jag vara piggare än Anna som stannade hemma. Därför skakar hon leende på huvudet åt mig när jag senare under eftermiddagen nästan känner mig tvungen att skutta över Möllevångstorget där vi möter de andra YPD:arna, Annie från PG-Syd och värdsyrran Ester i vårsolen.

- Jag är helt enkelt är så lycklig över att arbeta med något som jag tycker är viktigt, säger jag.

Direkt när vi kliver in på Coffee Point attackerar en tjej Annie med en nyfiken fråga:

- Vart kan man köpa ett sånt där rött band?

Hon har läst vår lapp, som vi har tryckt upp för att ställa bredvid ljusen, och hon snor till och med med sig den i väskan när hon går ut.

- Nu vet vi att vi har nått fram till minst en person, konstaterar Annie glatt.

Jag äter blåbärspaj med vaniljsås och skickar en tanke till alla som har gjort dagen och vår kampanj möjlig. Någon har gett rabatt på ljus medan andra lånar ut sina caféebord. Vänner har gett råd, en kram eller ett peppande ord. Varför går vi egentligen runt och tror att det lilla vi gör inte spelar någon roll? Det är ju egentligen det som gör hela skillnaden.