Syoguiden - Zambia

Innan Anna och jag åkte från Lusaka höll vår zambiska värdpappa ett improviserat tal för oss. Det baserades på en blandning av spännande minnen från hans resa till Sverige någon gång på 80-talet och lite allmän livserfarenhet.

- Svenskarna är de människor i världen som värderar sin frihet högst! förklarade han för Anna.

Hans röst fortsatte i entusiasm:

- Du kan göra vad du vill där. Du kan säga vad du vill, du kan dricka vad du vill...

Sedan hörde han att det fanns utrymme för misstolkningar och underströk snabbt:

- Jag säger att du kan dricka vad du vill, men jag menar inte att du ska göra det. Jag uppmuntrar så klart inte till att ni ska dricka alkohol.  

Jag blev stolt när han höll det där talet och jag längtade efter att få visa friheten i Sverige för Anna.

- Tänk vad skönt det kommer att vara att bo med tjejer i vår egen ålder istället för värdföräldrar. Då kan vi bestämma över oss själva och komma hem när vi vill, sa jag när jag kände mig instängd i flickrummet.

Kvällen har lagt sig över Malmö och nu är vi mycket riktigt ute sent, men jag har inte alls den känslan som jag föreställde mig för någon månad sedan. Det känns som jag har sålt en exklusiv produkt till Anna och att vi båda har upptäckt att den var en bluff.

- Visst, vi kan vara ute hur länge vi vill, men i hemmet här är det ju fler regler än i Lusaka, säger Anna.

Vi har just insett att det alltid finns sociala regler, även om de inte är uttalade, och att tampas med dem för att hitta sin roll i en ny grupp är inte alltid lätt.

- Kollektivet markerar så tydligt att man kan leva och vara annorlunda. Jag trodde det skulle vara enkelt att hitta utrymme för sig själv här - vem man än är - men just nu känns det som att vi bara får vara annorlunda så länge vi är det på deras sätt, säger jag.

Sedan går vi tysta genom pärlorna av gatuljus och smälter vårt första husmöte, som var nyttigt och lärorikt men samtidigt oväntat komplicerat. En bil kör förbi och när stillheten lägger sig igen minns jag rösten från min gamla lärare i Sydafrika:   

- En grupp ändras så fort en ny person blir en del av den och vid förändringar uppstår alltid konflikter. De kan vara negativa eller positiva och det viktigaste man kan göra när man möter dem är att kommunicera.

- Jag tror att vi kan få allt att funka. Vi har ju i alla fall pratat med varandra på ett bra sätt idag, säger jag.

Det är vi som är YPD:arna i Malmö: Anna, Erica, Jenny, Christine (även kallad Mwila), jag, Sokha, Anna och Tearith.

Anna och jag bor i en våningssäng - jag i överslafen och hon i bädden under - och hon kliver alltid upp efter att jag har duschat, oavsett om jag börjar dagen klockan sex eller klockan elva. På så sätt är allt sig likt, men numera bor vi inte med mamma, pappa, barn i Zambia utan i ett kollektiv med fyra jämngamla tjejer på Möllan.

- Här finns ju inte bara vegetarianer och lesbiska utan dessutom två galna katter! utbrister Anna trött.

Eftersom vi bor i vardagsrummet, som bara skärmas av med ett draperi, är hon ständigt på vakt. Hon får sin säng att påminna om en borg som hon måste försvara mot de små rovdjuren och allt annat främmande.

- Jag förstår inte det här. Hur har lesbiska sex egentligen och hur vet de vem som ska vara man och vem som ska vara kvinna? undrar hon.

- Det är väl det som är grejen med att vara homosexuell, svarar jag. Att två av samma kön är tillsammans.

Hon skakar på huvudet. I Zambia säger både Gud och lagen att det är förbjudet att vara bög och flata.

- Jag vill inte göra dig ännu mer förvirrad på en och samma gång, men har du tänkt på att många kanske tror mer på Darwin är på Gud här i Sverige? påminner jag.

Anna påbörjar ett nytt argument:

- Men Adam och Eva...

Sedan är det som om alla olika värderingar och tankevärldar plötsligt blir synliga likt en massiv, blockerande vägg och all energi överger henne i en bottenlös suck:

- ... om du har hört talas om dem någon gång.

Efter otaliga kulturkrockar känner jag igen den där hopplösa känslan och jag slår reflexmässigt tillbaka hennes tanke.

- Kom igen nu Anna! Mycket är annorlunda här, men Adam och Eva behöver du väl ändå inte introducera? skrattar jag.

Malmö har närmare 40 mil cykelvägar, får vi veta. Att cykla känns därför som ett både bra och billigt sätt att upptäcka staden, men utmaningen är att Anna inte kan cykla. Hon har provat på det förut, men slutade då hon ramlade och slog sig. Att cykla som vi gör här, mitt i staden inför en massa människor, verkar hon dessutom tycka är okvinnligt.

Hur som helst så är Anna både anpassningsbar och envis. Trots att vi har haft en lång dag säger hon plötsligt att hon ska ut med cykeln och öva. Jag följer med, men eftersom hon är lite blyg hamnar vi på markplanet i trapphuset, där det finns några meter raksträcka utan granskande ögon.

- Skratta inte! Du är en usel lärare! fnissar hon när jag försöker hålla tag i pakethållaren och hennes balanssinne.

Vi bestämmer oss att satsa på en annan strategi. Hon ska trampa ner högra pedalen från högsta läget, försöka balansera så långt det går på ett tramptag utan min hjälp och sedan sätta ner vänsterfoten. Det är bara det att hon sätter foten på pedalen istället och så cyklar hon! Hon cyklar som det självklaraste i världen och kastar snabbt en förvånad blick över axeln. Vad ska hon göra nu? Hur stannar man? Vi har ju inte tänkt så långt. Kommer hon att köra rakt in i väggen?

Men så kommer hon tryggt ner på jorden igen, med fötterna först, och vårt jubel studsar mellan de kala väggarna innan det fångas i en stor segerkram.

- Nu går vi ut! ropar jag och snart cyklar Anna runt Möllan.

Hon krockar inte med en endaste person, men hennes entusiastiska småvingliga frammarsch kör rakt in i hjärtat på flera stycken.

- Kanske är det så här man möter nya vänner i Sverige? Vi borde ha flygblad med ditt telefonnummer på. Du kan åka runt med en bunt på pakethållaren så kan alla som vill ta en varsin, skrattar jag medan jag småspringer vid sidan om henne.

- Han där är den första normala svensken jag har sett, säger Anna och nickar mot den utvecklingsstörda mannen som sitter på sätet framför oss i bussen. Han pratar i alla fall med någon, även om det bara är med sig själv.

Vi är på väg från mitt barndomshem till Borlänge centrum. Anna gillar staden. Den är lagom stor och greppbar och påminner henne på så sätt om hennes Kalulushi. Skillnaden är att där är hälsningar och småprat nödvändiga nycklar för att kunna förflytta sig, men i Annas ögon är hela Sverige uppbyggt på ett sätt som gör det möjligt att helt undvika interaktion mellan olika människor.

- Va? Ska jag trycka på en knapp för att meddela att jag ska kliva av bussen? Varför kan vi inte bara prata med varandra? undrar hon. 

- Jag vet inte, skrattar jag.

Det är svårt att veta vad man ska säga när det som man själv gör rutinmässigt helt plötsligt inte blir det självklart rätta längre.

- Och titta här! säger Anna senare när vi står framför disken i bibliotekets fik.

Hon pekar mot glasen och tallrikarna, bullarna och kakorna samt läsken och kaffet. Alltsammans är placerat så att vi kan servera oss själva.

- Jag behöver bara ta vad jag vill ha, räcka fram pengarna och sen när vi har fikat klart tar vi själva undan vår bricka. Jag behöver inte säga ett endaste ord.

- I skolan var jag den enda som drömde om att någon gång få åka utomlands, säger Anna. Alla andra sa att det aldrig skulle vara möjligt.

Hon vet bara vilket år, men inte vilken dag hon är född.

- När läraren frågade drog jag till med 6 november, så sedan dess är det min födelsedag.

Trots att hon inte har något födelsebevis har hon lyckats skaffa sig ett pass. Hon sket helt enkelt i avspärrningar och regler och gick och pratade med rätt person. Kanske hade han en bra dag, kanske kände han närvaron av drömmen som hon har burit på så länge. Oavsett vilket så fick hon de rätta papperen och stämplarna. Nu är det dags att resa till Sverige med oss svenskar och de andra zambiska deltagarna, som precis som hon flyger för första gången.

Samtidigt förflyttar sig andra YPD-deltagare över världen, från Kambodja till Sverige.

- Titta vad mycket snö! utbrister en av dem och pekar ut genom flygplansfönstret.

- Det är inte snö. Vi är ovanför molnen, förklarar någon annan.

Ett kallt Stockholm väntar på oss. Det är dags för inreselägret där vi - tre kulturer, 24 personligheter - ska lära känna varandra. Jag dricker mängder av kaffe och äter raggmunk. Inte för att jag vanligtvis gör det, men för att det faktiskt är riktigt skönt att vara hemma i Sverige igen.

På morgonen när vi vaknar i våra sängar på Kärsögården är marken täckt av ett tunt lager snö.

- Vi är så många som har önskat snö, så nu fick vi det! ler Erika. Om vi kan fixa det kan vi klara allt!
Hon har rätt naturligtvis och det känns bra, för nu vänta nya utmaningar och äventyr i Sverige!

Anna bor i Kalulushi, en liten lugn stad i Zambias kopparbälte.


Här är några ur Annas "extended family". För tillfället är de tolv personer i huset. 

Anna och jag känner varandras sidor, både de bra och de dåliga, och vi kan varandras hemligheter. Det går helt enkelt inte att gömma delar av sig själv då vi lever sida vid sida 24 timmar om dygnet. Eftersom vi går igenom så många utmaningar tillsammans är naturligtvis en av känslorna som vi har stött på nervositet. Oavsett om den har funnits där som ett härligt pirr eller som något äckligt obehagligt, så har känslan alltid varit öppen och därmed hanterbar. Det är annorlunda nu. Vi ska till hennes familj och det känns som att möta sin pojkväns föräldrar för första gången. Inför varandra säger vi att det ska bli kul och spännande, men invändigt är vi så oroliga att vi plötsligt får för oss att vi måste vara några andra än oss själva.

Som tur var kommer vi över det och väl där är vi snart Anna och Malin, precis som vanligt. Jag får lite extra god mat och vi får vara ute längre än vanligt, men de låter mig också ta hand om diskberget efter familjens tolv medlemmar och de låser demonstrativt grinden då vi kommer hem kring 22 ena kvällen. På samma sätt ser Annas tremänningar till att jag varken blir för deppig eller för märkvärdig.

- Aunty Malin, du ser så snygg ut! säger världens sötaste treåring varje gång jag byter kläder.

Den yngsta, som tycker om att leka med ett par potatisar medan han nynnar på nationalsången, lämnar sin kommentar i form av en blöt cirkel mitt i mitt knä.


Kasonde får alla att känna sig minst lika söt som hon.


Låt er inte luras av tröjan, det var Mwamba som gjorde det! 

Snart är det dags att lämna Zambia. Här kommer en kort återblick...

Mr. Koordinator, Jenny och jag på väg till svenska ambassaden.

Fix och prat i köket med Marias värdmoster.

 Nej jag är inte full, ibland är vi bara så glada! :)

 På väg till Victoriafallen.

 Maria och jag försöker gömma oss från solen.

 Till meritlistan: många nya, löjliga lekar.

 En kram till Lucas för hans galna humor.

 På dejt i Rockie Gardens.

 Maria, Linda och jag bjuder på svensk middag.

 Lager till vänster, informationscenter till höger.

Martin Sekeleti jobbar som Regional Study Circle Development Officer för Kooperation Utan Gränser. Han kastar en blick i backspegeln för att förklara för mig hur jag ska hitta det nya studiematerialet om getuppfödning som han har ett ex av i sin portfölj.

- Informationscentret som vi ska till ligger mitt ute på landet, förklarar han medan vi lämnar Luska bakom oss.

Själv har jag praktiserat på samma organisation, på avdelningen för kommunikation och insamling i Stockholm. Då hade jag kontakt med människor som ansvarade för insamlingsbössor i affärer och på bensinmackar runt om i Sverige. Nu ska jag få uppleva ett exempel på hur pengarna kommer till nytta.

- I och med invigningen av det här centret får vi en modell som kan inspirera till liknande projekt i Zambia och andra delar av Afrika, hoppas Martin.

Anna lyssnar från framsätet bredvid honom. Jag vet att hon uppskattar friheten att åka bil istället för att trängas på minibussarna och hon utnyttjar restiden genom att ställa frågor:

- Jobbar ni med ungdomar?

- Kooperation Utan Gränser stödjer olika lokala organisationer. Det är viktigt för oss att de är demokratiska. Istället för att till exempel ha ett särskilt ungdomsprogram fokuserar vi på att organisationerna ska inkludera alla människor, oavsett till exempel ålder eller kön, förklarar Martin.

Stadsbilden övergår snart i berg och himmel. Konturen mellan blått och grönt höjer och sänker sig likt lugna andetag längsmed tillsynes ändlösa raksträckor.

- Här är det, säger Martin plötsligt och svänger av på en enkel grusväg.

Byggnaden som väntar på oss presenterar sig stolt som "Chintuntu community multi-purpose tele centre". Ytterligare en text, "organic storage shed", förklarar funktionen för det största rummet. Här kan grödorna som byn odlar samlas på ett och samma ställe. På så sätt blir det enklare att exportera produkterna och att få bra betalt för dem.

I det andra, mindre rummet, är en samling datorer uppkopplade mot Internet. Vid en av dem söker en kvinna information om ekologiskt hållbar odling. På bordet i mitten av rummet finns även tryckt material om alla möjliga ämnen och intill informationsflödet sitter flera mobiltelefoner i rad för laddning, likt hundar i koppel utanför en bys enda livsmedelsaffär. Många som bor i området saknar nämligen elektricitet i sina hem.

Ett gäng småkillar korsar uppfarten utanför centret medan de slött sparkar en fotboll mellan sig. Den är gjord av kompakt packade plastpåsar. I övrigt händer inte så mycket och jag får känslan att det inte kommer att bli någon invigning, men då anländer en grupp kvinnor. De bär mönster och färger om höfterna och håret och de kommer med buketter som de har plockat i färgskalans mest starka punkter. Kanske är förberedelserna igång ändå?

I väntan på svaret går jag och Anna till en enkel eldstad under ett träd, just bortanför centrets tomt. Ytterligare några kvinnor har samlats. De ställer sina grytor över elden.

- Vi lagar kyckling och get, berättar en kvinna vid namn Christina Mulenga.

Hon är sjubarnsmamma och mormor åt en liten grabb. Ett av barnen bor fortfarande kvar med henne på gården i närheten.

- Det här betyder mycket för mig, säger hon med en nick mot centret. Jag har aldrig sett en sådan utveckling i det här området tidigare. Vi tar helt enkelt saker vi inte kan och lär oss dem! Det betyder mycket för mig och jag i min tur kommer att lära andra, särskilt barnen, så att de också får ny kunskap.

Christina Mulenga i rött.

Sakta fylls uppfarten av människor och projektets storlek blir tydligare och tydligare. Här finns både de yngsta och de äldsta och allt ifrån den lokala dramagruppen till FN är representerade. I minglet utbyts minnen av hur projektet steg för steg har utvecklats till vad det är idag.

- Varje dag under några månader samlades tjugo till trettio frivilliga då det var dags att tillverka tegelstenarna till byggnaden, berättar broder Paul som har följt arbetet sedan starten.

- Projektet har pågått i tio år och är så mycket mer än denna byggnad, betonar han. Många har engagerat sig för att utbyta erfarenheter om till exempel jordbruksmetoder och marknadsföring av olika produkter. Numera har vi möjligheten att kommunicera med omvärlden utan att köra en och en halv timme in till stan. Det är det många som är stolta över!

Invigningen börjar med tal, musik och dans. Det är så mycket folk att det är svårt att följa vad som händer utan att skymma sikten för någon annan. Jag ställer mig lite i bakgrunden och börjar småprata med Abraham Zulu. Han går i årskurs elva och drömmer om att få arbeta med bokföring eller medicin i framtiden. Ett annat mål, som är på väg att uppfyllas, är att få lära sig grundläggande datakunskap.

- Det här kommer att bli första gången som jag får möjligheten att sitta framför en dator, säger han förväntansfullt.

De där kronorna, som skramlar i bössorna på bensinmackar i Sverige, har plötsligt fått ett ansikte.

Abraham Zulu.