Syoguiden - Zambia

Dagen vi ska åka från Solwezi vaknar jag med en sådan skön känsla att jag får för mig att jag har drömt något riktigt bra, men när jag tänker efter kommer jag på att det är glädjen från alla skämt, snack och nattens utgång som fortfarande hänger kvar. Känslan lägger sig likt ett skyddande energifält mellan mig och kackerlackorna, den alltför tidiga morgonen och den löjligt veka vattenstrålen i hostelets allmänna duschutrymme. Jag känner mig förvånansvärt fräsch, kanske tack vare att jag i brist på varmvatten duschar uppiggande kallt, och jag lyckas förtränga att mitt ansikte fortfarande är svidande rött. Jag tänker inte heller på att solen istället för att torka ut huden tycks ha fungerat som en värmande kläckningsmaskin åt ett par stora finnar som nu piper efter uppmärksamhet. Med andra ord har jag vaknat på rätt sida och jag älskar det!

Workshopen som vi ska hålla är förlagd innan frukost, för att vi ska hinna med förmiddagens buss. Vi kan inte ta bussen nästkommande morgon eftersom vi inte har råd att sova över en natt till, men nu ser det ut som om vi inte kommer att hinna förmedla allt som vi har planerat. De anställda på företaget som vi ska hålla workshopen för verkar nämligen vilja ha sovmorgon.

- Äntligen är de här! Nu kör vi, säger Lucas efter en alltför lång väntan.

Trots att jag vanligtvis inte vaknar på riktigt förrän jag har käkat frukost, går allt bra och vi får schysst respons på alla moment. Jag känner mig lite som en rockstjärna som smiter från signeringen när vi stressat hoppar in i bilen så fort showen är över.

Vi kommer alldeles för sent till bussen, chauffören är just på väg att lämna stationen utan oss, men vi vinkar som galningar och får några minuter att kasta på oss själva och våra ryggsäckar. Jag landar på sätet tillsammans med insikten att jag inte har hunnit köpa någon mat och att jag dessutom har glömt de flaskor med vatten som jag faktiskt inhandlade under gårdagen. Innan jag blir alltför besviken över det påminner min ondskefulla turistmage mig om att det kanske är lika bra att låta bli att äta. Likt ett litet barn undrar den tjatigt hur långt det är kvar att resa, trots att en hel dags resande just har börjat.

Som tur var har jag trevliga medpassagerare att lyssna till istället och timmarna går ganska fort. När magen till slut vägrar att bli ignorerad uppenbarar sig faktiskt en toalett som, till skillnad från alla andra toaletter längsmed de få stoppen efter vägen, faktiskt erbjuder toalettpapper!  

När vi senare börjar närma oss Lusaka har Anna kartlagt släktträdet i mannen på sätet bredvid henne och hon har hittat en gemensam nämnare med vår värdfamilj. Tack vare det behöver vi inte oroa oss över att vår budget inte täcker taxiresor, för nu väntar lift hem så klart, och därmed undviker vi också att utsätta oss för dumdristigheten att gå och åka minibuss genom mörkret.

När jag var yngre arbetade jag alltid under barnens dag i min hemstad Borlänge. Jag förvandlade barnansikten till prinsessor, clowner och dalmatiner och jag fick tre gratis åkbiljetter till Axels tivoli som tack för hjälpen.

Ungdomens dag i Solwezi är något annat, tänker jag när jag och de andra YAZ-volontärerna går med i den stora paraden genom staden. Här får inte barnen i publiken gratis glasspinnar. Några av dem är istället sysselsatta med att kränga muffins, som de bär i plasthinkar på huvudet. Ett par andra säljer läsk i små plastpåsar, så att kunderna inte ska ta med sig panten för flaskan.

Plakaten får marschen att kännas mer som ett demonstrationståg och här röstas ingen tjej fram till årets drottning. Istället får en ungdom äran att hålla ett tal inför helt fält med unga representanter från skolor, kyrkor och olika frivilligorganisationer samt särskilt inbjudna vuxna med viktiga titlar.

- Hur kommer det sig att så många av oss unga, som kämpar för att utbilda oss och få en framtid, inte ser någon annan lösning än att försörja oss genom att sälja samtalstid till mobilen? undrar årets talare med stark och tydlig röst.

Jag och mina sex vänner är här för att genomföra en workshop om hiv och aids. Vi bär ut våra väskor och monterar upp de olika stationerna under solen, fortfarande osäkra på exakt när de ska ge utrymme för oss i programmet. Enligt planen ska vi arbeta med bestämda grupper, men många andra nyfikna samlas genast och plötsligt hör jag en högtalarröst vandra över fotbollsplanen för att fösa ihop ännu fler:

- Nu har alla som vill möjligheten att lära sig mer om hiv och aids!

Jag tappar bort Christabel, som jag ska arbeta tillsammans med, och får istället syn på Maria som just frigör sig från en tjock vägg av människor som vill se vad hon och Namatama ska göra vid deras station.

- Det är så många barn! De flesta är mycket yngre än vad arrangörerna har lovat oss. Hur ska jag prata med sex med dem? undrar hon.

Jag skrattar, för jag har blivit van vid att allting inte exakt motsvarar mina förväntningar och jag hade på känn att vår workshop skulle få lov att ta en något annorlunda form. Istället för fasta grupper som roterar mellan de olika stationerna efter ett visst antal minuter måste vi nu göra samma jobb utan en tydlig början eller slut varken när det gäller målgrupp eller tid.

- Jag har ingen aning om hur du ska lösa det Maria, men se till att du har roligt medan du gör det. Det här är något som vi kommer att kunna minnas länge, svarar jag samtidigt som jag får syn på Christabel.

Christabels och min station består av en stor skumgummitärning med olika symboler. Den är som en brödbit i ett fiskstim - för varje person som kastar den tycks någon annan vilja ansluta sig och snart har vi också ett levande myller omkring oss. En utav killarna försöker nu få snurr på tärningen så att den ska visa den tecknade bilden av Johnny, vår rakryggade maskot som alltid är klädd i kondom för att förespråka säkrare sex.Tärningen visar istället ett hjärta, som symboliserar kategorin "kultur och relationer". Jag sträcker fram de tillhörande frågorna och han drar en av dem.

- Vilka i en relation är skyldiga att skydda sig mot hiv? läser han högt.

- Mannen! ropar någon.

- Kvinnan, kontrar en annan och debatten är igång.

- Jag tycker båda två. Det är upp till var och en att skydda sig, sammanfattar till slut killen som dragit frågan.

- Det låter vettigt, tycker ni inte? frågar Christabel några ungdomar som hållit sig tysta i bakgrunden.

Sedan vänder hon sig till killen innan hon skickar tärningen vidare:

- Om du har något som du vill fråga om just kondomer kan du gå vidare till Lucas, vid stationen där borta, för han är proffs på det.

Lucas låter ungdomarna testa att trä kondomer på en träpenis och förklarar hur kondomer för kvinnor fungerar.

- Jag har hört att hiv-viruset har hittats i just kondomer! berättar en kille.

- Jag vet att kondomer inte ska förvaras i värme, men blir de inte överhettade när de flygs hit från utlandet? De kan väl inte vara säkra då? undrar en annan.

Maria och Namatama diskuterar vilka olika sätt hiv smittas på. Till sin hjälp har de olika bilder, bland annat en där en mygga suger blod från någons arm.

- Hiv kan inte smittas så! Det är bara en myt, säger en flicka och Maria bekräftar svaret med att sätta en röd prick, symbolen för ingen smittorisk, på bilden.

Anna och Mwangala lägger ett stort pussel tillsammans med sina deltagare. Bakom varje bit gömmer sig en charad som ska framföras av en eller två personer medan de andra gissar vad de gestaltar och diskuterar kopplingen till just hiv och aids. En tjej och en kille spelar att de är ett par som bryter upp.

- Det är inte bra att göra slut. Det är bättre att försöka lösa problemen tillsammans och att vara trogen. Har man flera partners ökar risken för hiv, tycker en ur publiken.

- Vi ska göra ett projekt som vi kallar Young Entrepreneurs Against HIV and Aids - YEAH. Idén är att vi ska tillverka och sälja smycken i afrikansk stil och för pengarna som vi får in ska vi informera om HIV och Aids, förklarar jag för Febby.

Hon har flyttat till ett annat rum i samma område som hon bodde tidigare. Det är mindre än det förra och erbjuder inte fler bekvämligheter, men hyran är något lägre och hemtrevnaden betydligt större. Jag har svårt att reda ut om känslan kommer från rummet, eller från Febby själv som tacksamt tar emot kakorna från Anna och mig och lägger upp dem på ett fat, som hon i sin tur räcker tillbaka till oss.

- Vi undrar om du vill vara med på ett hörn i projektet, som en slags lärare eller inspiratör då vi tillverkar våra smycken. Det är ett litet projekt, vi har ganska kort om tid och väldigt små resurser, men tanken är att vi ska få viktiga erfarenheter och kunskaper som vi kan använda oss av i framtiden. Om du tycker att det låter intressant får du gärna vara med, säger jag.

Febby ler mellan två klunkar juice och sammanfattar sedan vad vi också känner:

- Det här blir ett utmärkt tillfälle att lära av varandra!

Christabel, Febby och Sharon designar smycken på kontoret.

Ibland känns det som om jag rör mig genom områden påverkade av fattigdom på samma sätt som jag läser morgontidningen. "Brist på rent vatten", "dåliga sanitära förhållanden", "otillräckliga sjuktransporter", "utbredd hunger" - allt negativt radas upp, rubrik efter rubrik, och jag registrerar alla fakta men låter känslorna vara. Det vore ohanterligt att bli berörd av allt.

När jag får syn på stenhögarna vid vägen som leder till det enkla sjukcentret, slås jag därför av tanken att de påminner om någon slags konstinstallation med uppgift att påverka min och andra besökares känslovärld. Så är det naturligtvis inte. Högarna med sten och grus har inte placerats ut med hänsyn till vart vi passerar, utan utifrån vart det finns stora stenblock och billig arbetskraft. De två barnen som koncentrerat hamrar stenarna, för att krossa dem i mindre bitar, är inte inhyrda för en påverkanskampanj mot fattigdom. De är på riktigt.

Annie är en före detta sjuksköterska som inspirerar mig för att hon vågar ta in hela sin omgivning och reagera på den ända från hjärtat. Sedan fyra år tillbaka har hon ägnat sin pension åt att bygga upp ett nätverk av frivilliga volontärer. De skapar personliga relationer och besöker patienter i deras hem, för att lära dem om hälsa och entreprenörskap.

- En av utmaningarna nu är att hjälpa människor att överleva utan stöd från matprogram. Det är som att få ett barn att klara sig utan bröstmjölk. Istället för att sluta tvärt och smörja in bröstet i chili för att hålla barnet borta från bröstet, måste man ta det stegvis. Vi vill ge människor verktyg för att klara sig på egen hand.

Hyran för sjukcentrets enkla lokaler höjs var tredje månad och lämnar inte mycket kvar till andra kostnader.

- Den enda stora resurs vi har är människorna och deras engagemang, konstaterar hon.

Därför värdesätter hon också att vi är där.

- Det är svårt att få ungdomar engagerade här. De kommer bara om det finns löften om projektmedel och de hoppar av när resurserna sinar. En gång trodde jag att vi hade fått igång ett äkta engagemang hos de unga, men det slutade med att tjejerna blev gravida och att nästan alla ungdomar gifte sig med varandra, skrattar hon ihåligt.

- Kan vi inte snacka klart i korridoren? föreslår jag när vår projektgrupp blir så distraherad att den löses upp i små fladdrande enheter.

- Det är förbjudet, svarar Anna.

- Kan vi inte gå ut då? försöker jag.

- Ut?

Jag testar svar tyst för mig själv. Ett café? Nej, det har vi inte råd med. En park? Jag har faktiskt inte sett ett enda grönområde värt namnet.

När tanken fastnar skannar jag av gatan nedanför fönstret. Siktet vilar snart vid den lugnaste punkt jag hittar:

- Vi kan sitta på trappen, där på hörnet!

Anna följer skeptiskt min blick. Det gråa cementhuset glor tillbaka med tomma ögon. En ensam man sitter på ett utav trappstegen och några relativt stora kliv över tomma plastflaskor och annat löst skräp skiljer honom från trafiken och kommersen.

- Malin, vi kan inte sitta där! fastslår Anna. Vi skulle dra till oss uppmärksamhet.

Jag känner hur irritationen växer ikapp med varje motargument tills den blommar ut i ett hopplöst:

- Med då kan vi väl i alla fall gå iväg för någon annat ärende så att vi inte bara sitter här?

Christabel sträcker sig efter kronbladen på min sista optimism. Älskar, älskar inte, älskar... älskar inte:

- Nej, det kan vi inte. Jag har min handväska i det andra rummet så jag måste först vänta på att de avslutar sitt möte så att jag kan hämta den, svarar hon kort.

Jag biter ihop. Hon tycks inte märka passionen jag känner för vår grupps gemensamma projekt och hon tycker uppenbarligen inte att min svenska syn på effektivitet är särskilt attraktiv. Jag känner en dubbel känsla, som hos den som hjälplöst blivit dumpad och själv vill göra slut på en och samma gång.

Jag tar en paus, en kort arg promenad, och senare samma dag blir vi ett team igen. Maria får hjältestatus i mina ögon när hon tillbringar kvällarna framför sin värdfamiljs dator för att organisera och renskriva vår projektansökan (min bärbara dator är trasig, den på kontoret är nästan alltid upptagen och internetcaféerna är dyra). Anna märker att min vilja vill vara sysselsatt och ser till att vi åker iväg på andra uppdrag när kontoret blir för kvävande och Christabel följer med mig, förbi stenhögarna, för att inspireras av Annie.

I slutet av veckan har vi faktiskt våra tankar formulerade i en projektansökan.

- Det här är en av de bästa ansökningar jag har sett! utbrister vår koordinator Namatama. På en vecka har ni gjort vad andra spenderar månader åt att göra.

Bostaden är ett enkelt rum utan toalett och rinnande vatten. Den erbjuder Febby tak över huvudet i utbyte mot en alldeles för hög hyra och en oroväckande förbannelse.

- Alla som har bott här har drabbats av olyckor, förklarar hon. Men jag ber mycket, jag försöker att vara stark.

Anna och jag träffade Febby av en slump då vi arbetade på Fountain of Hope. Hon var en av många kvinnor som samlades för att få mikrolån till sina respektive företag och en av få som kunde möta vår nyfikenhet med engelska. Hennes affärsverksamhet går ut på att tillverka och sälja smycken, men hur många pärlor hon är trär på tråd tycks pengarna aldrig räcka ens till det nödvändigaste och hårsalongen där hon säljer sina produkter väntar på bättre tider, precis som så många andra liknande salonger.

- Jag gör mitt bästa för min dotters skull. Hon är 18 år nu och drömmer om att bli journalist, säger hon och nickar mot en av de få prydnaderna i rummet - ett fotografi föreställande det enda barnet, taget då hon fortfarande var en liten flicka.

- Målmedvetenheten verkar ha funnits i din dotter redan då. Det syns i blicken att hon vet vad hon vill, tycker Anna.

Febby vill fånga nya minnen och jag tar lydigt fram min kamera ut väskan medan hon förklarar hur jag, Anna och hennes väninna ska sitta. Hon håller kvar leendet och den raka ryggen i några sekunder efter att blixten snuddat vid henne, sedan fnittrar hon ursäktande:

- Ta ett till kort, fast låt mig bara byta tröja först!

Alla som jag har längtat efter är samlade. Veckorna som vi har varit ifrån varandra går att räkna likt årsringarna på ett träd - de zambiska tjejerna byter löshår och frisyr med jämna mellanrum och vi svenskar bär på våra soltimmar. Annars är allt sig likt. Här finns skratt och kramar. Nyfikehet. Omtänksamhet. Här finns allt och alla som bildar Youth Partners in Develoment i Zambia. Allt och alla - utom jag själv.

Min kropp är bevisligen på plats, men helst vill den sova under halmtaket som nästan tycks vara i höjd med stjärnorna och då den inte har tid för det fylls den med så mycket trötthet att själva jag inte ryms. Det är en nog jobbig känsla, men ovanpå den lägger sig besvikelsen. Det här är ju lägret där jag ska vara stark nog att planera projekt, göra spännande utflykter och lösa konflikter. Det är halvlek i utbytets zambiafas. Nu ska vi storstäda och ta nya friska tag!

Jag bestämmer mig för att bara acceptera och gilla läget och plötsligt inser jag att det är fullt tillräckligt, för det verkar inte ligga några dammråttor i mörka hörn som jag inte redan känner till. När Anna och jag utvärderar varandra och vårt samarbete kommer vi in på ämnen som är känsliga, men vi har redan lärt oss att prata öppenhjärtigt om dem, så till slut är det bara saker vi kan leva med kvar.

- Malin, du borde anstränga dig mer för att prata nyanja. Dessutom vet du att jag blir otroligt trött på att du alltid småspringer så där svenskt. När ska du lära dig att gå som en kvinna?

Jag tänker att jag kanske borde anordna språklektioner med någon frivillig lärare och att jag skulle kunna bära min chitenge oftare. Om jag knyter det fägglada tygstycket på ett visst sätt om mina höfter, kommer kliven att delas upp i lagoma längder.

Nästa dag använder jag visserligen chitengen, men jag ställer mig bredbent när jag knyter den så att jag får plats att klättra över klippor och jag tar på mig mina joggingskor. De fylls snart av stora mängder vatten, för Victoriafallen håller sig på avstånd men ändå nära på en och samma gång. De flirtar med långa regnbågsfransar medan blöta stora händer lekfullt rufsar om i allas hår och när jag skriker av lycka känner jag smaken av vinden och dropparna mot tungan. Mina nerkylda kläder kryper så nära mig de bara kan för att söka värme hos skrattande muskler och guppande hull. Kameran ligger i en plastpåse för att inte bli dränkt, vilket säkert är lika bra. Den här känslan låter sig varken fångas eller förklaras.

Anna, Maria och jag vid Victoriafallen.

Kameran kan inte heller spara energin när vi går ut för att festa. Trots att de flesta låter bli att dricka alkohol, skakar många höfter, bröst och rumpa så ohämmat att de ser ut som de har kommit på ett alternativ till världens kärnkraftverk. När rätt låt spelas rör sig alla i samma mönster, likt en enda stor kropp. Rörelsen börjar någonstans i vår grupp och sprids via anda som lockas av en rytm, ett potentiellt ligg eller en gammal barndomsdröm om att någon gång få vara med i en musikvideo.