Syoguiden - Zambia

Det är dagarna innan löning, på en månad som har känts som dagarna innan löning redan från start. Det är en konstig känsla att ha vuxit upp med skolmat och "tänk på barnen i Afrika" och så är det plötsligt dem jag arbetar med.

- Jag behöver inte äta lunch, konstaterar Namatama. Jag är en av de där ungarna som har vuxit upp på mindre än en dollar om dagen.  Fler än ett mål om dagen var otänkbart och jag har fortfarande kvar tankesättet att välja mellan frukost, middag och lunch.   

Alla som deltar i utbytesprogrammet får samma summa fickpengar, men flera från Zambia har lånat för att kunna skaffa pass och öppna ett bankkonto samt för att kunna köpa en resväska och andra saker som är nödvändiga för att överhuvudtaget kunna delta. För Anna har de kostnaderna tagit halva summan av första månadens fickpengar innan programmet ens har startat.

- Vi måste i alla fall se till att vi äter varje dag, säger jag då hon sitter och räknar sina pengar och stramar upp sin budget.

Ända tills någon säger stopp. Ibland är det jag som gör det när Anna är på väg att ge bort sina kläder till någon som liksom hon själv inte har råd att köpa nytt, men som har färre plagg att byta mellan. Andra gånger är det hon som gör det när jag till exempel är ovan att låta hennes pojkvän eller andra killar bjuda på mat eller en dricka när vi går ut.

- Låt dem betala, de har ju ett jobb medan vi är volontärer! Du kan erbjuda dig att betala om du mår bättre av det men envisas inte, instruerar hon.  

Idag var det vår värdpappa som sa ifrån när han såg att vi satt i vardagsrummet och åt nshima och kycklingfötter med den för ett par dagar anställda trädgårdsmästaren:

- Flickor, jag vet att ni har stora hjärtan. Ni jobbar för alla människor i er omgivning och här i Zambia har vi "extended families", men ni kan inte ta in vem som helst i huset. Jag har inte ens sett den här mannens legitimation, så om han gjorde ett brott skulle jag inte ens veta vem jag skulle anklaga.

Eftersom han var osäker på hur han skulle visa värme för vår omtänksamhet samtidigt som han satte gränser för vår dumhet, upprepade han samma ramsa igen men med meningarna i omvänd ordning.

Vår värdpappa brukar dessutom fråga vart vi köper bananerna som vi packar ner i väskan varje morgon.

- De kommer från en affär, svarar jag eftersom jag vet att han därmed känner sig försäkrad om att de håller hög kvalité.

Sanningen är den att vi köper dem från en vän under ett enkelt parasoll vid vägkanten. Där finns förutom goda och lättillgängliga bananer även samtalstid till mobilen, vilket är en av våra ständigt återkommande utgifter.

Vi hade lagat maten dagen innan och de bästa bitarna av kycklingen var redan uppätna.

- Du kan inte bara äta nshima och grönsaker! tyckte Anna.

När jag insisterade att det gick bra tog hon min tallrik och sedan kom hon glatt tillbaka - med två kycklingfötter! Jag hade tyckt att det var lite äckligt bara att laga till dem, så att äta dem kändes inte särskilt inspirerande. Hur som helst så gäller det ju att ta seden dit man kommer...

Min filosofi är att det kan vara bra att smaka på allt en gång. När det gäller kycklingfötter kan jag nu konstatera att smaken är det egentligen inget fel på, men det är helt enkelt för mycket klor och gnagande för ytterlist lite kött.

När vår värdpappa skulle äta kyckling idag möttes han av fyra kycklingfötter som ingen bevisligen vill ha.

- Vem är det som äter de här? undrade han.

- Det gör Malin, svarade Anna som om det var min favoriträtt.

- Du får gärna ta dem om du vill, erbjöd jag mig med spelad givmildhet.

Pappan blev stående som en staty, med locket till serveringskärlet i handen och blicken fäst vid klorna som tycktes grabba efter vem som helst som inte kan slingra sig tillräckligt artigt.

- Jaha, då ger jag i min tur tillbaka dem till dig, konstaterade han sedan.

Är det någon som har lust att komma över på middag? ;)

Skrivet tisdagen den 12/2:

Namatama gör mig plötsligt medveten om att jag har drabbats av allvarlig hemlängtan utan att jag ens har insett det själv. Jag har alltid trott att den sortens längtan är att gråta över en pojkvän, att sakna svenskt godis eller att drömma om en varm dusch och sin egen säng. Själv hänger jag på kontoret i väntan på ett möte. Sekunden innan min oväntade insikt känner jag mig ganska oberörd och så från ingenstans kommer det svenska ordet mitt i hans småprat:

"Blablabla...

du-reformen

...blablabla..."

Namatama på YAZ:s kontor.

Plötsligt inser jag att jag går runt och känner mig irriterad, förvirrad och förbannad och att allt beror på att jag saknar just detta begrepp och vad det innebär för mig. Jag har redan formulerat det i ett ilsket klotter i kanten på min anteckningsbok: "Du får inte respekt av mig utifrån din ålder, ditt kön eller din titel utan utifrån dina handlingar."

Handlingarna tycker jag ska utgå från den gamla klyschan "Behandla andra så som du själv vill bli behandlad". Därför blir jag förödmjukad när min värdpappas manliga bekant uppmanar mig att niga och koka en kopp te till honom och sedan antyder att jag inte ens kan hälla i socker på rätt sätt, jag blir provocerad när ett par lärare väljer aga som inlärningsmetod och jag har svårt att acceptera att min värdbror Saili och jag har olika regler enbart för att han är kille och jag tjej.

När jag upplever orättvisor brukar jag lustigt nog hitta en jämvikt i just Saili. Eftersom han bara är några år äldre än mig och Anna har han bra kontakt med oss och som en del av familjen är han den som bäst förstår sina föräldrar. Dessutom känns hans även som en punkt mellan dåtid och framtid.

- Min farsa är typ 60 år. I zambiska mått mätt är det nästan två livslängder. Han har traditionella värderingar ibland, men med tiden kommer sånt att ändras, förutspår Saili.

Att det stämmer tycker jag syns i hans sätt att vara och i andra små tecken - det är till exempel en kvinnlig elektriker som kommer för att laga vår spis och vår värdmamma är nästan alltid på jobbet medan pappan som är pensionär stannar hemma.

Dessutom är det ju så att pappan också är flexibel och öppen för nya kulturer, även om han brusade upp häromdagen. Då ropade han på Anna och mig och när vi kom till vardagsrummet väntade en tydlig klargörelse om att vi borde ha kokat honom kaffe för länge sedan.

- Jag är trött på globalt nonsens. Jag vill ha det på det traditionella sättet! konstaterade han.

Jag smörjer in mig själv i solskydd 15 och mina skor i svart skokräm.

- Men Malin, vilka kontraster! Nu ser du ju ännu vitare ut, ler Anna.

Jag tittar på mina bleka ben och kan inte låta bli att skratta. Här har jag försökt ägna samma tid som Anna och familjen åt strykning och skoputs för att smälta in och så blir slutresultatet en ännu tydligare mzungu!

- Alla kommer att ropa efter dig! Jag hoppas att jag blir riktigt snygg idag så att killarna ger mig lite uppmärksamhet också, fortsätter Anna.

Att prata om påstådda ragg har blivit till en jargong och jag är osäker på om den kommer från oss, ämnet hiv/aids (som ofta för in samtalen på temat sex) eller om det helt enkelt är så snacket går vanligtvis. Säkert är det i alla fall att det känns lika vardagligt att flirta här som det är att prata om vädret hemma i Sverige. Att påstå att någon har en beundrare, alternativt har fallit för någon, eller att spela att man själv inte kan släppa tankarna på någon, är helt enkelt ett sätt att fylla ut konversationen.

- Min nya frisyr kommer att göra att alla glömmer sina fantasier om att skaffa sig en vit fru! retas Anna.

Två glada mormödrar tar sig an flätningen av Annas hår. Med följsamma fingrar, hjärtliga leenden, två träbänkar samt en glasskärva precis stor nog att spegla sin nya frisyr i, bildar de en provisorisk salong efter vägkanten framför de söndagsstängda affärerna. Jag väntar medan tiden vävs in i hårda mönster längsmed Annas huvud.

Ett par minibussar far förbi och tutar.

Några gatubarn sjunger på avstånd.

En man ställer ner sin skottkärra, säger hej, tar nya krafter och går vidare med släpet.

Sedan får Anna ett halsband av en kille som vi har köpt pärlor av. Det är jag som har betalat, men hon som får halsbandet som bonus. Jag hjälper henne att knäppa låset i nacken och genom att skaka överdrivet besviket på huvudet fäster jag också ett leende vid hennes ansikte, trots flätorna som stramar. Det är hennes tur att spela förtvivlad när två killar stannar sin bil och erbjuder sig att köpa mig en drink.

Anna och mina värdföräldrar är katoliker. Här är vi på väg till kyrkan.

En vecka senare kommer vår värdmamma hem efter att ha fått sitt hår flätat av samma kvinnor. Hennes yviga hårgloria ligger nu tajt mot huvudet och all busighet som funnits i burret är förflyttat till hennes ögon.

- Malin, kom ska du få höra! Nu har damerna som gör flätor verkligen fått något att fundera över! De vet inte om du är en mzungu eller om du kan kallas färgad! fnittrar hon.

Jag skrattar förvånat, men inser samtidigt att deras funderingar kan förklaras med faktumet att mina värdföräldrar ofta presenterar mig och Anna som sina döttrar, utan något tillägg att vi bara bor tillfälligt hos dem och inte är deras biologiska barn.

- De sa att du måste vara färgad, eller så är det så att jag är gift med en mzungu och så har vi fått en svart och en vit dotter. Nästa gång ska jag berätta hur det ligger till, men jag kunde inte låta bli att låta dem klura lite till, skrattar min värdmamma.

Anna och jag sitter på gården hos Fountain of Hope. Vi har tagit skydd under grästaket, men några av barnen spelar basket i regnet. Det är sista dagen i vår första arbetsvecka och vi har ännu inte fått någon genomgång om vad som egentligen förväntas av oss och vilka uppgifter vi ska utföra. Vi har legat på för att komma igång med något vettigt och nu tar Anna chansen:

- Vi är inga utbildade lärare, men om ni berättar hur vi ska göra så kan vi lära oss.

Ledaren nickar åt oss att följa med honom och jag skyndar efter med mina frågetecken:

- Vilka ska vi undervisa för? Vad vill ni att vi ska lära dem?

Han räknar upp ämnen medan vi går mot klassrummet:

- Matte, naturvetenskap, engelska... vad som helst! Huvudsaken är att ni lär dem något. De går i klass sju och ska ha sina slutprov snart. Deras lärare är inte här idag.

Plötsligt förstår jag att han menar att vi ska hoppa in som lärare här och nu. Samtidigt som den första eleven sätter sin fot i klassrummet vänder jag mig till Anna:

- Vad ska vi lära dem?

Anna och jag - vilket team! :)

Nervositet kan göra människor till asplöv, men Anna förvandlas till en sten. Hon känns lugn, trygg och som om hon har en massa år av erfarenhet inom sig, men ansiktet är bekymrat och hon rör sig inte en centimeter. En efter en kommer eleverna in.

- Vad ska vi lära dem? viskar jag igen.

Tystnad.

- Jag vet inte, M, svarar hon till slut.

"M" som i Malin visar att vi har lärt känna varandra tillräckligt för att ge varandra smeknamn, men nu står vi plötsligt inför hela klassen och jag kan inte annat än hoppas att vi känner varandra nog för att improvisera kring ett valfritt ämne på obestämd tid.

- Jag vet inte vad vi ska prata om, säger Anna igen. Jag tror att vi får prata om livet. Det är det vi är bra på.

Hon har rätt. Det låter djupt, men det är det ämnet vi ofta ägnar dagar och kvällar åt. Anna har en livshistoria som alltid fascinerar mig, men som hon inte har delat med så många. Nu får jag för mig att hon tänker öppna upp inför en helt främmande klass.

Ledaren presenterar oss och lämnar sedan salen. Eleverna väntar på vad vi ska säga och det gör vi själva också. Anna börjar trevande med att berätta att hon bara förstår en del av deras språk nyanja, men förklarar att hon kan bemba som många av dem också mixar sina meningar med. Med hjälp av de två språken samt engelska tar hon sats:

- På sätt och vis har vi fått rollen av att vara lärare nu, men vi är också här för att lära, därför hoppas jag att vi kan lära av varandra idag.

Hon tar kritan i handen och skriver rubriken "ämnen" på svarta tavlan.

- Vad vill ni att vi ska prata om?

Frågan hänger i luften och jag vet inte om jag är mest orolig för att den ska bli hängande där eller för att någon ska fånga upp den, granska den och sedan kasta den tillbaka mot oss. Klassen är uppdelad i två grupper. Killarna sitter i vänstra delen av rummen och tjejerna på den högra. Bänkarna i mittersta raden står tomma, förutom främsta bänken där den äldsta killen sitter. Till skillnad från de andra eleverna bär han en skoluniform där alla plagg matchar, men slipsen hänger löst knuten och eftersom benen tycks vara för långa för bänken har han en bakåtlutad stil som bär mycket attityd. Jag är beredd på att han ska säga något, men det är en försiktig tjej som slutligen öppnar munnen:

- Hiv/aids, säger hon.

Vi har kämpat för att ledare och föreståndare ska ge oss uppgifter som passar vårt utbytesprograms tema och nu är det eleverna själva som omedvetet för oss in på rätt väg.

Vi börjar trevande med grunderna på svarta tavlan, men snart känner alla vart vi har varandra och jag presenterar några värderingsövningar. Jag förklarar på engelska och är beroende av att åtminstone Anna fattar vad de går ut på, så att hon kan översätta.

- Här finns inga svar som är rätt eller fel, utan ni ska utgå från vad ni själva tycker. Frågan som ni ska ta ställning till är om det är lätt att skydda sig mot hiv. Om ni tycker att det är jättelätt ska ni ställa er på den här sidan av rummet, om ni tycker att det är jättesvårt ska ni ställa er på andra sidan. Mellan de här två punkterna får ni föreställa er en linje och ni kan ställa er vart ni vill på den, beroende på hur lätt eller svårt ni tycker att det är.

Gruppen rör sig mot punkten att det är jättesvårt och motiverar sitt val med många olika argument. Några av dem är baserade på fakta, medan andra grundar sig i rädslor om att viruset smittas på sätt som det inte gör. Anna fångar upp tankarna på tavlan och kommenterar allt så att det inte uppstår några missförstånd. En kille står för sig själv eftersom han tycker att det är lätt att skydda sig:

- Om jag vill ha sex med någon kan jag använda kondom, förklarar han.

Efter lektionen stämmer jag av med Anna för att kolla om hon har uppfattat klassen på samma sätt som jag. Det är inte alltid hon har hunnit med att översätta varje inlägg i diskussionen och jag är nyfiken om jag har förstått allt rätt. Hon säger att alla verkar ha följt med och tagit till sig vad vi sagt.

- Killen som satt i bänken längst fram, testade han oss? undrar jag.

- Nej, han ställde många frågar, men det var inte för att ställa till med problem. Han ville lära sig om det var farligt att kyssa någon som är hiv-positiv och om man kan dela mat med den personen, förklarar hon.

- Ok, då förstår jag, säger jag.

Vi sitter tysta och sen kan jag inte låta bli att tillägga:

- När du sa att vi skulle prata om livet trodde jag att du skulle berätta din livshistoria.

- Nej, det var inte rätt tillfälle, men jag ska bli bättre på att dela med mig av den. Den kommer att visa andra att det går att bestämma över sitt eget liv även då man möter motgångar.