Hejdå Malmö!
Anto på Aktivitetshuset pratar hellre svenska än engelska. Jag tror det beror på att hans engagemang inte gärna bromsas upp för att klä sig i de rätta engelska orden. Idéerna bubblar över, helt enkelt, och det som jag inte hinner översätta brukar jag sammanfatta för Anna på vägen hem. Ofta räcker det med förklaringen:
- Orden emellan de konkreta punkterna var en massa pepp och energi!
Det är därför jag blir så överraskad när Anna och jag säger hejdå till honom och han berättar att vi har bidragit med förvånansvärt mycket:
- Det här projektet är unikt, även om det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som har varit så bra. På något sätt är ni är en påminnelse om att det går att förändra världen. Jag har jobbat länge med fokus på det lokala och då är det lätt att bara se det, men ni drömmer mycket och har kvar er förmåga att uppfatta den stora bilden.
Även för mig är det alla möten med inspirerande och engagerande människor som har gett mig mest under tiden i Malmö. När jag och Anna kliver på tåget tar vi med oss det och naturligtvis en massa väskor med mer konkreta saker - plus en otymplig gitarr.
- Har ni en spelning i Stockholm? undrar tågvärdinnan med en nick mot den.
Det hade varit underbart att vara musikalisk nog att svara ja, men att berätta att den ska till Zambia för att vara med i vår väns Lucas filminspelning känns kanon det med.
När tåget rullar från perrongen springer vår värdfamilj efter för att skicka vinkningar till oss. En av de största utmaningarna under tiden i Malmö har varit att leva ihop i ett kollektiv, men samtidigt är det en av de saker vi har lärt oss mest utav. Tjejerna vet att vi tycker att det är svårt att säga hejdå och får oss att glömma bort det genom att dansa och spexa. Liv, som för några månader sedan fick sin fot överkörd då hon demonstrerade för en bilfri innerstad, släpper kryckorna och hoppar fram på bara skratt och ett ben. Sedan tar tåget fart och lämnar dagar av spännande äventyr och utmaningar bakom oss.
