Syoguiden - Zambia

Tomas Agnemo arbetar med frågor som rör information, ungdomar och jämställdhet.

- Jag var med i YPD för elva år sedan. Då samarbetade CIU med organisationer på Sri Lanka och i Zimbabwe, berättar han när han välkomnar oss till ett studiebesök på hans arbetsplats Sida.

Det känns bra att se vad en erfarenhet som YPD betyder i ett längre perspektiv. Tomas har fortfarande kontakt med många av de andra deltagarna, både de från Sverige och utomlands, och vissa av lärdomarna från hans utbyte verkar lika aktuella nu som då.

- Jag fick verkligen en unik möjlighet att lära mig om vardagslivet i Zimbabwe, mycket tack vare att vi levde i en värdfamilj. Många som arbetar med utvecklingsfrågor åker bara till ett lands huvudstad och bor på hotell. Då är det naturligtvis inte lika enkelt att komma nära människor.

När Tomas i sin tur frågar vad vi har lärt oss finns det så oändligt mycket att berätta om att det är svårt att veta vart vi ska börja.

- Dessutom är det nog så att vi kommer att komma på ännu mer när upplevelsen får chansen att sjunka in, påpekar en av oss.

- Ja, under YPD händer lika mycket som man vanligtvis måste ha två år för att hinna med, säger Tomas igenkännande.

Studiebesöket är en del av vårt slutlägrer, där alla som deltar i YPD samlas för att summera vad vi har varit med om. Vi gör klassiska utvärderingar på papper, men använder även mer kreativa uttryckssätt. Känslan som beskrivs är ofta dubbel. Alla verkar se fram emot att komma hem till sina vänner och sin familj, samtidigt som det är ledsamt att behöva skiljas från varandra och allt roligt som vi har gjort tillsammans.

Svårast är det att behöva säga hejdå till Anna. Vi klättrar upp på hällarna med utsikt över vattnet. Det är kallt och myggen är envisa, men det är inget som vi orkar bry oss om.

- Jag vet inte vad jag ska säga, konstaterar Anna.

Jag känner likadant. Många brukar skoja om att vi alltid pratar om allt i oändlighet, men nu ligger en klump i bröstet och alla känslor kommer hellre ut i tårar än i ord.

- Jag har kunnat prata om allt med dig. Det kan jag inte ens göra med min familj, fortsätter hon sakta.

- Jag vet. De enda gångerna jag inte har berättat något för dig är för att jag vet att du redan har fattat, skojar jag.

Tystnaden lägger sig igen och för att komma över den stöttar jag rösten med en kram som blir hårdare och hårdare:

- Jag är ledsen över att behöva säga hejdå, men också för att jag är rädd att du kommer att få det tufft när du kommer hem. Jag önskar att du hade mer stöd i allt bra som du gör och att du kommer att få möjligheten att plugga vidare och uppfylla dina mål.

Anna gillar inte tårar, men istället för att bära på alla lämnar hon några på min axel tillsammans med ett löfte:

- Jag klarar mig alltid. Det kommer att gå bra.

- Jag vet att du fixar det, snyftar jag tillbaka. Det är bara det att jag vill att vi ska hålla ihop, så att vi kan peppa varandra de gånger det känns som om vi bara möter motgångar. Jag vill be alla idioter dra åt helvete då de lassar på dig en massa negativ energi!

Vi försöker samla oss igen. Ett plan åker över våra huvuden och försvinner i fjärran.

- Det känns som om du är med på det där planet, samtidigt som du sitter här bredvid och tröstar mig över att du åker, tänker jag högt. Det är nog så det kommer att vara. Du åker, men vi har tillbringat så mycket tid tillsammans att jag ändå vet vad du skulle säga om saker och ting.

- Exakt så är det, säger hon.

Klumpen i bröstet är borta och vi känner myggen igen. Jag svär över dem och hjälper henne upp. Sedan letar vi rätt på en väg nerför klippan, tillbaka till de andra.