Nshima, sill och potäter
Några av mina släktingar bär midsommarstången på sina axlar. Vi andra, till och med den lilla hunden Meggie, traskar käckt efter. Vi trallar fram Gärdebylåten eftersom vi är osäkra på texten, men till Anna säger vi:
- Vi trallar för att det är internationellt. Nu kan du också sjunga med.
Det är svårt att förklara det här med midsommar. Att det är årets ljusaste dag och att hon ska lägga sju olika sorters blommor under sin kudde för att drömma om sin framtida make har vi koll på, men om majstången verkligen är en fruktbarhetssymbol känns inte lika självklart. Kanske är det här med mannens och kvinnans former helt enkelt en överanalysering som utvecklats på senare tid, inte minst efter en och annan snaps?
Jag ger mig in i dansen, men Anna väljer att stå vid sidan om och iaktta. Min pappa och mina syskon översätter åt henne. De berättar om Grin- och Skratt-Olle och om räven som raskar över isen ("Well, it's a fox that is walking on the ice..."). Sedan förklarar de att de klappande händerna, stampande fötterna och de kollektiva tjuten ska föreställa en raket.
- Malin, du brukar gråta när du skrattar. För mig är det första gången jag gör det, fnissar Anna och torkar sig i ögonvrån.
- Har inte du sett ganska konstiga traditioner i Afrika också? Typ att man dansar med bara fjädrar på sig, offrar lite saker och så? undrar min bror halvt på skämt, men ändå i ett slags tappert försök att få oss att verka normala.
Midsommar i Dalarna.
Släkten samlas varje år vid farmors röda stugor i Ludvika.
Anna och jag gjorde blomsterkransar, som vandrade runt bland stora och små.
Efter lite mingel och fika lagade Anna nshima - ett nytt inslag bland midsommarklassikerna.
