Syoguiden - Zambia

- Vet du varför vi bryter stjälkarna på blommorna som vi lägger på våra nära och käras gravar? frågade Saili i Zambia.

På så sätt gillrade han en fälla, för jag började naturligtvis föreställa mig olika tänkbara seder och traditioner.

- Är det ett sätt att visa respekt för sina förfäder? gissade jag.

- Vi gör det helt enkelt för att ingen ska kunna sno blommorna och sälja dem igen, konstaterade han.

Kontrasterna mellan mitt fantasisvar och verkligheten fick oss att garva ikapp, men allvaret bakom fenomenet hängde kvar. Zambia är ett land där både fattigdomen och döden känns ständigt närvarande. Nya dödsfall och begravningar nämndes med en sådan regelbundenhet i min bekantskapskrets där att de bildade en slags rytm.

Naturligtvis måste varje person som föds i Sverige också dö någon gång, men det faktumet känns inte lika uppenbart. Här smyger sig liksom döden in, som i SMS:et från min kompis som också förlorade några vänner nyligen: "... Kram och sov gott. PS. Döden är asjobbig. Man är liksom aldrig beredd."

Det är därför det känns så konstigt att Peter begravs idag.

Han som var fotbollshjälten i just min klass. Vi som byggde kojor i skogen, frågade chans och gjorde slut, spelade teater och skrattade så hysteriskt att mamma trodde att vi var fulla när jag ringde hem för att fråga om jag fick komma hem lite senare.

Han som senare blev den intressantaste lumpenkillen. Vi som råkade attackhångla på Flamingo, skippade dejtandet för att dra åt varsina håll ut i världen och som smög hem utan att våga skratta hysteriskt och utan en tanke på att ringa och fråga om lov.

Nu har vi inte träffats på säkert tre år och det hade varit på tiden att råka ses, kanske på Peace & Love-festivalen om några veckor.

Istället tände jag två ljus i domkyrkan igår. Det ena för farfar, som dog på det enda sätt som vi vill föreställa oss i Sverige - genom att gammal och nöjd sova vidare en morgon. Det andra för Peter, som jag fortfarande tror ska dyka upp hemma i Borlänge då och då.